Kovi-feber i The Rock

Frank Sinatra, Bruce Springsteen, Tony Soprano och – Ilia Kovaltjuk!
Ja, att döma av stämningarna runt The Rock, och i Jersey-media, är Devils ryska nyförvärv redan en Garden State-ikon av den digniteten.
En så här het, laddad, emotsedd match har inte spelats i The Rock sen…ja, kanske sen fuskbygget uppfördes.
Slutspelsfajter är slutspelsfajter och har förstås en annan sportslig status, men som happening känns Kovis debut i nya tröjan faktiskt ännu större.
Det är en superstar som kommer att skrinna ut på isen
En artist.
En Ovetjkin-epigon.
Såna har dom inte sett för många av på den här sidan Hudson-floden, så dreglet i mungiporna på fansen som redan två och en halv timme före första nedsläpp stå och stampar vid entrén är förståelig.
Häftigt att få vara på plats, tycker jag.
Ännu häftigare blir det om ni gör mig sällskap i kommentatorsspåret.
Gör ni det?
* * *
Det blidde inte mycket till nattsudd igår.
Istället satt jag kvar  i det där sunkrummet på Garden och babblade med Brooksie.
Han påpekade att den här dealen inte är så okaraktäristisk för Old School Lou som alla vill göra gällande.
– Han har skaffat stora rental-spelare tidigare, hette det.
Och det är ju sant.
En gång trejdade till sig Mogilny, en annan gång skickade han Albelin till Calgary i utbyte mot Phil Housley.
– Där har du det verkliga mönstret. Han byter gärna bort svenskar, skrockade Brooksie.
Precis.
Han jagade iväg den här bloggens särskilde favorit, Rico Persson, till St. Louis en gång också.
* * *
I morse ringde Grängesarslet och sa att det var fint att Ovetjkin fick träffa en skäggig Biffen (Skäggbiffen?)
He he, ni såg kanske här.
* * *
Fast Kovi hit och Kovi dit.
För mig, personligen, är det ju minst lika stort att få se Fast Freddy Shoestring.
Det har inte skett live sedan i april förra året, när Capitals vann sjunde, avgörande mot Rangers i Verizon.
Pulsen är redan hög.
* * *
På tåget ut såg jag reklam för en produkt – av oklar sort – med det sällsamma namnet Fette.
Det kändes som ett påhopp.
* * *
Leafs har back-to-back-matcher så det blir Monstret som får äran att stå när en hungrig Kovaltjuk vill presentera sig för sina nya fans.
Ojvoj!
* * *
Jag är mycket förtjust i den unge mannen som sköter backstage-hissarna på The Rock.
Han ser ut som Ziggy Marley och är extremt trevlig.
– Hey, man, welcome back. How are you doing, sa han idag och såg uppriktigt glad ut.
Mer behövs inte för att få Biffen på sin sida.
* * *
Rätta mig om jag har fel, men det känns som att Devils-fansen är något mer upphetsade över den här dealen än den dom gjorde ifjol, när Hävelid kom hit…
* * *
Varpu messar och berättar att hon blir lite sen.
Sen lägger hon till:
– Finns det nån mat kvar efter Eken?
Ho ho.
Dessvärre är han inte här. Han hatar delstaten New Jersey så till den grad att folk får bära honom in i avgångshallen när han flyger från Newark, så han inte behöver nudda Jersey-mark med sina fötter.
Jo, helt sant det.
* * *
Det var under gårdagskvällen en svensk expert som hade elaka, men rätt roliga, synpunkter på det faktum att Fast Freddy och Wallin bildar kedja.
– Hur går det ihop? Freddy åker i hundratjugo kilometer i timmen och Wallin i tolv. Han måste ju fan varva honom på isen…
* * *
– It was all about the money, säger Thrashers-chefen Don Waddell i Atlanta-tidningarna idag.
Som Meja-fan (nåja…) vill man då gärna lägga till ett litet:
Da-dam-dam-da-da-da-dam.
* * *
Om Bergfors sägs oförskämt lite.
Men Old School Lou har i alla fall anständigheten att tacka Johnny för lång och trogen tjänst,
– Han är en mycket bra hockeyspelare. Om jag inte menade det hade vi inte skrivit nytt kontrakt med honom i somras, försäkrar han i Star-Ledger.
* * *
Waddell, förresten, är han inte väldigt lik den svenske skådisen Kent Andersson?
* * *
Törs man hoppas på att lyset inte går ikväll?
Jag tycker det är en spotlight-ramp här uppe under takåsarna som ser misstänkt ranglig ut.
Det är förmodligen Vito Spatafore som monterat den.
* * *
För 24 timmar sedan hetsades det fortfarande om att Elias behövde komma tillbaka från skada ikväll.
Men plötsligt känns inte det lika brått om längre…
* * *
Jag sitter på min vanlig kant på den oändliga pressläktaren redan två timmar innan matchstart och som vanligt får jag höra den märkligt ambitiöse speakern repa sina ”lines”
Men inte nog med det:
Samtidigt står radioreportrar från Toronto och lämnar upphetsade rapporter i ett bås alldeles intill.
Det är alltså ett liv och ett kiv i den tomma hallen.
* * *
Är det förresten nån som minns vad det var för deal Rico Persson var inblandad i back i the day?
Jag minns inga namn, bara att jag fick göra en väldigt trevlig resa till Missouri 2000.
Men jag misstänker att såna som Per och Big Pete snabbt kan få fram fakta.
* * *
Wikegård dök aldrig upp igår.
Vi gör oss nya förhoppningar ikväll, för han – och självaste Robert Nordmark – ska vara här också.
I The Rock är det visserligen svårare att bara gå förbi pressläktaren, men kan man käka puck kan man väl ta sig förbi några sömniga vakter.
* * *
Hur chockartat och förödmjukande det nu än är att bli trejdad har Johnny O och Bergfors åtminstone tre saker de med tiden kommer att glädja sig åt.
1. De får spela i en mindre rigid förening är tillåtna att ha vilka frisyrer de vill och kommer inte att ha någon GM som sitter i frukostmatsalen och kollar så de inte varit ute och ölat under bortaresorna.
2. De får två alldeles suveräna svenska lagkamrater i Johan Hedberg – Hedbä to us här – och Toby Orr.
3. De får bo i det varma, behagliga Georgia.
* * *
Nu är det värmning och jag kollar noga på Kovaltjuk.
För fler gånger lär vi inte få se honom i egen zon…
* * *
Kommentatorn Per – han som var först med uppgiften att Oduya och Bergfors skulle bytas mot Kovi; kudos! – rapporterar att Marty sagt att han redan köpt en tröja med nummer 17 till sin son.
Det är rekord-rart.
* * *
Halva Leafs värmer utan hjälm.
Men inte Fast Freddy.
Det får han fan börja med.
Då skulle tjejerna bli glada.
* * *
Apropå Per: Till och med organisten, han vars jobb Per någon borde få, verkar extra upphetsad den här historiska kvällen.
* * *
Det är bara några dagar sedan de här två lagen mötts uppe i Air Canada Center.
Då var det Toronto som var det ”nya” laget – och vann med 3-0.
Nu är rollerna plötsligt ombytta och…mja, mig förvånar det ju storligen om inte New New Jersey – kul uttryck! – slår tillbaka.
Kul som satan ska det, alldeles oavsett, bli.
Häng med.
Jag återkommer i första paus.