Kovi-feber i The Rock, del 5 – The End
Ja, det BLEV ju rena Buster-storyn till slut.
Devils fick på sig Benny Guldfot-dojorna och vände alltså 1-3-underläge till 4-3-seger – på tre minuter.
Det var som mot Carolina i slutspelet – fast tvärtom.
Man får väl unna Devils-fansen en sån godiskväll just för att de befunnit sig i förlorande ringhörna efter såna här infernaliska draman.
* * *
Tur jag upplyste er om att ni inte skulle sitta och vänta på den här slutrapporten.
Den kan vara den senaste någonsin.
Sorry, men path-tåget in till stan var först försenat – och sen blev det till att hamra ihop referat åt nätet hemma i Estcolmo. De ska vara klara mellan sex och halv sju på morgonen, svensk tid – och inga ursäkter duger.
Men läggdags blir det förstås inte förrän det är igenspikat också i bloggen.
* * *
Jag behöver knappast upplysa om vad för slags stämning som råder i Torontos omklädningsrum.
Där. Är. Dystert.
Inte ens Fast Freddy Shoestring – en av världens mest positiva människor, utom när de gäller de egna insatserna på isen – orkar le.
– Det skulle inte sluta så här…vi borde ha vunnit. Vi gör en perfekt match. Men bara i 57 minuter, suckar han bedrövat.
* * *
Ja, VIK Forever – där satte du ju fyra kanonstäder.
Och Orlando är en riktig flatlus till ort.
Men om du ska fråga Toby Orr om Buckhead måste du GÖRA Vegas med mig.
Då blir det skoj, serru.
* * *
Det är förstås för mycket kalabalik kring Kovi Kovaltjuk för att han ska kunna möta pressen vid en vanlig omklädningsrumsplats.
Han håller en egen presskonferens, i shorts (!), i loungen där Eken brukar ställa till med sina romerska gästabud.
Tyvärr pratar han så tyst – som hon the low talker i Seinfeld, för att nu fortsätta dra paralleller till den magiska serien – att jag bara hör hälften av det han säger, men det är nåt om att fansen var fina och att han kan mycket bättre.
Det får vi hoppas…
* * *
Vad less jag börjar bli på att sitta så här om kvällarna och plötsligt få rapporter om att en svensk fått lämna isen.
Ja, det är ju inget fel i att ni rapporterar – tvärtom, jag vet inte vad jag skulle göra utan er.
Men det känns som att det händer varenda jävla kväll.
Hur många såna här nödsituationer har vi haft? The Mule redan i tredje omgången. Sen var det Daniel Sedin, Kron Wall of Pain, Zäta, Alfie, Jonte Ericsson, Homer, Modin, Kron Wall of Pain igen, Kron Wall of Pain YTTERLIGARE en gång och nu Bäckis.
Ska man aldrig slippa de här ilningarna i solar plexus?
Dessbättre verkar det som att det bara handlade om de vanliga migränkänningarna, eller – om man ska tro revyskådisen Boudreau – influensaliknande symptom.
Skönt.
Men sluta skräms, hockeygudar.
* * *
Vad tycks om avslöjandet om OS-reserverna idag då?
Pajen Persson…det kan man kalla skräll.
Men han är leksing – ja, LHC:are, jag vet att ni tycker annorlunda, men det tar vi inget extra för – och såna klagar vi aldrig på i den här spalten.
* * *
Även Toronto har strikta regler för umgänget med pressen. Ingen får till exempel komma in i omklädningsrummet förrän coach Wilson hållit sin presskonferens. Men det struntar Colton i. När han får syn på bloggen utanför entrén kommer han ut och hälsar och tjoar.
– Har du sett, jag är återförenad med Freddy. Det är ju underbart, säger han.
Ja, det kan jag tänka mig.
* * *
Vad oändligt ledsamt att höra om att Brian Burkes yngste son, Brendan, omkommit i en bilolycka.
Det var just honom John Buccigross skrev om i den gripande ESPN-texten jag – efter tips från den förnämlige Niclas Schaub på Svenska Fans – länkade till tidigare under säsongen.
Läs gärna igen, texten kan mycket väl vara det bästa stycke sportjournalistisk jag läst.
http://sports.espn.go.com/nhl/columns/story?columnist=buccigross_john&id=4685761
Och nu är pojken borta, bara 21 år gammal. Det är verkligen för jävligt.
* * *
Jag vidhåller dock att Marty var förbryllande ihålig under andra perioden.
* * *
Träffar Monstret in person för första gången och kan konstatera att han i sanning inte ser ut som ett monster.
Tvärtom, det är en prydlig ung man –och dessutom vältalig och artig mitt i besvikelsen.
– Det här kan vara den bästa match vi gjort i år, i alla fall när jag stått. Och så slutar det så här ändå. Det är bedrövligt, säger han.
* * *
Det är en illuster samling karaktärer som sitter och hänger på Penn Station i Newark en sån här fredagskväll, det kan jag försäkra.
* * *
Jag har sett Fast Freddy utan tänder förut, men inte utan hela garnityret.
Så är det nu.
Han ser ut som Shane MacGowan.
– Ja, suckar han, nu är man inte snygg. Men jag ska fixa det i veckan, lovar han.
Det tippar bloggen att framförallt fästmön Annika är tacksam för…
* * *
Nä, jag såg inte Wikegård ikväll heller.
Men han satt tydligen precis bakom Leafs bås.
Då borde han ha kunnat upplysa spelarna om att de skulle ha käkat puck även de sista tre minuterna.
* * *
Wallin är lika besviken som alla andra, trots sitt mål, men han gläd åt att ha nya lagkamrater omkring sig.
– Det känns som att vi blivit bättre. Och det är alldeles suveränt att h fått hit Freddy. Han är en kanonkille att ha omkring sig, säger han.
* * *
Nuså.
Nu drar vi ner gardinen
Men bara en stund.
Kommande natt fullbordar bloggen hockeytrippeln med vad som borde kunna bli ett riktigt festligt derby på Garden.
Hoppas ni vill vara med då också.
