Kyla, slum och hockeyträning

Jag har, i all hemlighet, varit rätt glad över att marknadsavdelningen  glömde skicka med min vita dunjacka när kollegorna flög över; jag ser liksom redan ut som en Michelin-gubbe så det räcker.
Men under Tre kronor-träningen ikväll är jag avundsjuk på Jimmy Jazz och Fin-Emil från Gruvlyckan.
Ren permafrost råder i den eländiga plåtlådan som kallas Britannia Center och inte skulle godkännas som garage åt en svensk ismaskin.
Någon i organisationen försöker uppenbarligen kompensera för bastuvärmen i Canada Hockey Place, men snacka om att överdriva.
Dogge har ju nästan istappar i Jack Black-skägget efter en timme på isen.
* * *
Träningen är intensiv, men inte fan gnuggas powerplay och inte testas några nya konstellationer – såvida man inte ska tro på dom tycker det ser ut som att landslagsledningen vill sära på Kronwall och Lidström
Börjar det inte bli dags för sånt?
* * *
Misären i området man passerar på väg ut till träningshallen – East Hastings – är den mest chockerande jag stött på i Nordamerika.
Hemlösa, narkomaner, alkoholister och/eller psykiskt sjuka ligger för fan i drivor på de slummiga trottoarerna.
Och det här landet som ska vara så fint och jämställt och belevat i jämförelse med vulgaritetens känslokalla rike söder om gränsen.
Mosning korsning kanadick.
* * *
Det är inte Mellberg-och-Ljungberg-i-Japan-klass direkt, men Henke blir rätt sur när Patric Hörnqvist är framme och hugger med klubban i en sekvens.
Kul, tycker jag.
* * *
Efter Finlands träning får vi – omvälvande nog – några minuter med Jari Kurri.
Han pratar glatt om rivaliteten med dom blågula, men när jag frågar vilken match mot Sverige han själv betraktar som den mest minnesvärda blir legendaren tyst.
Först efter tio sekunder svarar han:
– Eh…jag vet inte faktiskt.
Det beror förstås på att han bara fick stryk mot Sverige.
Biffen-Kurri 1-0.
* * *
Det är rätt vackert att titta på när Alfie och Loui i slutet av träningen snirklar runt och försöker ta pucken av varandra.
Under alla lager av resultathets och miljoninkomster och press och allvar sjuder den rena kärleken till leken ishockey.
* * *
Plötsligt kommer den rent mytomspunne Pudding upp på den stelfrusna lilla pressläktaren och hälsar.
– Allt är kanon här. Det är väl bara avståndet till den här hallen man kan ha synpunkter på, men vi byter om i Canada Hockey Place och åker sen buss fram och tillbaka hit. Det blir smidigast, berättar han.
Sen pyser han iväg – dessvärre innan jag hinner klämma honom på några bra Kronwall- och Mule-anekdoter.
* * *
När Zäta står och gör intervjuer vid mixade ap-zonen kommer Albelin fram och räcker över nånting som Njurunda-Charlamov omedelbart stoppar in i käften.
En tand, visar det sig.
Det är inga morsgrisar som spelar i Tre Kronor…
* * *
Senast jag såg Jörgen Jönsson på nära håll satt jag intill bortalagets spelargång i gamla Leksands Isstadion.
Det var våren 1997, efter första perioden i femte avgörande i den helt klassiska semifinalserien mellan Leksand och Färjestad – den som hela tiden slutade med förlängningar som pågick tills tidningsbuden knackade på entrédörrarna.
Leksand hade spelat propagandahockey under första 20 och ledde med 3-0 och jag lutade mig med jubelidiotens tvärsäkerhet över räcket och gormade:
– Packa trunken, Jönsson, säsongen är över.
Sen beordrade Torgny Benedlin helt oförlåtligt försiktig defensiv, FBK kom tillbaka och om det var någon som till sist fick packa – eller snarare kliva ner i – trunken var det jag.
Det är inget jag väljer att ta upp när den meste landslagsspelaren nu kliver in i kafferummet i Britannia-rucklet, jag bara ler och nickar när han berättar om hur jetlaggad han är efter att ha tagit sig direkt från flygplatsen till hallen.
Men tro mig, det svider fortfarande att se honom, den där förlusten är fortfarande det värsta jag upplevt i idrottsväg.
* * *
The Mule och Hanky Tank Tallinder åker omkring och flinar ihop på isen.
Kul för dom.
* * *
Nu är Foppa på gång. Han går surmulet förbi hela uppbådet som står i ap-zonen och hoppar som…ja, just apor. När han blir på det humöret brukar det hända grejor.
* * *
Kul att The Little Viking får vara med och flytta på lite koner på isen också.
* * *
Här är några bilder från dagen. Dom bra har Jimmy Jazz tagit – dom dåliga är mina egna…

Ett av huvudskälen till att folk vill spela med Tre Kronor. The Legendary Pudding.

Foto: JIMMY WIXTRÖM
– Hörrdu, inatt drömde jag att jag fick en passning av dig och din brorsa.
– Ha ha ha.

Front 242-Åke berättar om gäddan han fångade i Siljan i somras.

Foto: JIMMY WIXSTRÖM
– Hörde du också den om att Weinis drömde om en passning? Ho ho ho!

Foto: JIMMY WIXTRÖM
Vad hette Survivor-låten? The eye of the Avesta-bo.

Foto: JIMMY WIXTRÖM
– Passning!?! Sa han det?
– Ja, ha ha ha ha ha!

Foto: JIMMY WIXTRÖM
Någon har lurat i Henke att alla Rangers-backar blivit trejdde och ersatta av de han har framför sig i Tre Kronor.

Foto: JIMMY WIXTRÖM
– Det här kallas en penna. Med den skriver man saker.

Foto: JIMMY WIXTRÖM
Två massiva block av svensk hockeyhistoria.

När spelarna ser den här mannen fantiserar de garanterat om att bli del av ett klassiskt finalreferat. Typ: ”Otroligt, sedinarna passar Weinhandl…”.

Fortfarande lycklig över den orättfärdiga segern 97…