Svensk hockeyklassiker, del 4

Det är sällan det känns så här avslappnat i en paus när Sverige spelar viktiga matcher i stora lagsporter.
Men – vi var ju helt otroligt överlägsna i första perioden.
Finland kanske inte övertygade så mycket mot det här laget, trots allt.
2-0 har vi och mer blir det, annars lyder jag den säregna kommentator som tyckte att jag skulle ut på isen och streaka…
* * *
Efter värmningen håller Alfredsson show på läktaren.
Nej, inte Daniel – men väl hans farsa Hasse (ja, han heter Hasse Alfredsson, lustigt nog).
Han blir intervjuad i jumbotronen och drar till med en ”Heja Sverige, friskt humör”
De svenska fansen i Canada Hockey Place hakar omedelbart på.
Resten av familjen Alfredsson är också med. Här har ni hustru Birgitta med sonen Loui, tror jag det är.

* * *
Ja, hur var det med Dogge. Försvann han – och i så fall varför? Hör ni nåt i ämnet från SVT måste ni rapportera på en gång.
* * *
Jo, det var kedjekamraten i det här laget som inspirerade Alfie att döpa pojken till Loui.
* * *
Exakt, Prytz, det är ju från den SVT-krönikan man minns Oleg Salenko.
Bosse Hansson är min favvis:
– Tamejsjutton, är det inte Salenko igen?
* * *
Stas utvisad. Vilket knas…
* * *
Ja, uj vilken fin konstellation Bengt-Åke hittat i Bäckis-Alfie-Eriksson.
Världsklass.
* * *
Julia, jag håller verkligen med. Det ser för fånigt ut med det där vimpelbytande.
Men förbunden vill väl fortsätta dekorera sina kontor med souvenirer…
* * *
– Tallinder fortfarande mållös, säger Big Papa Wennerholm och tittar på mig med ett snett leende.
Inte länge till, säger jag.
* * *
Efter Zäta-floppebn i början får man väl säga att LaRue varit väldigt snäll mot svenskarna.
* * *
Då låter vi partyt fortsätta.