The Game of a Generation, del 12/Pausrapport

The Game of a Generation indeed.
Oavsett hur det slutar, oavsett om det blir match igen, var det där en förstaperiod som kommer att ingå i grundundervisningen i kanadensiska skolor i generationer framåt.
Det bästa jag sett, det kan jag lugnt säga.
* * *
Men visst är det detta man älskar Kanada för – eller åtminstone blir djupt imponerad av?
Att de alltid, alltid är som bäst när det gäller, att de alltid lyckas pressa sig till det yttersta i exakt rätt situationer, att de bara växer och växer och växer när trycket blir som hårdast.
Jesus.
* * *
– Nästan lika bra som Leksand-Färjestad 1997, eller hur, säger Big Papa och flinar åt mitt håll.
Ja, nästan…
* * *
Den här kommer du gilla, Fivepoints.
Just som lagen före första nedsläpp höll på och ställde upp sig på blålinjerna åkte Martin Brodeur långsamt förbi längs hela rödlinjen och bara stirrade ner ryssarna.
Det såg ut som när Wyatt Earp gjorde sig beredd för en duell i O.K Corral.
Och han är andremålis…
* * *
Både jag och Big Papa kommer att få till doktorn och be om tinnitus-medicin i morgon.
Vrålet vid målen, eller när Ovetjkin åker på proppar, är som knivhugg direkt i hörselsnäckan.
* * *
Vad säger Bykov nu?
Kan inte vara alldeles lätt att motivera styrkorna efter en sån veritabel överkörning.
* * *
Drew Doughty upphör aldrig att imponera. Han är 20 år och borde skita på sig av nervositet i en sån här match, men han är lika cool och säker och elegant som vore det landhockey-show hemma på villakvartersgatan.
* * *
Är ni beredda igen?
Jag vet inte om jag är det, men älskar varje sekund – och nu åker vi på nytt.