Tidernas turnering börjar nu, del 15 – The End

Ovant, men roligt, att se lagen tacka varandra för god match efteråt.
Det gör dom som bekant bara efter avslutade slutspelsserier i NHL.
Önskar bara jag fått höra nationalsången också. Jag gillar ”Star-spangled banner”.
* * *
Mixade zonen?
Nä, inte efter den här matchen.
Vem ska jag fråga vad?
* * *
Det är roligt, och smickrande, att så många av er är så förtjusta i bloggupplägget jag använder i NHL till vardags.
Men vi ska testa några olika former under OS och jag tror det kan bli precis lika bra.
Man får inte vara för rädd för nyheter.
* * *
Tio minuter efter att lagen lämnat isen och publiken börjar lämna läktarna får Al Green sjunga ”Let’s stay together”.
Klass.
* * *
Jag är lite betänksam över de där mesiga avslutningarna, men jag tror fortfarande att Scweiz, med sin fart och sitt fysiska spel, kan ställa till det här och där – framförallt mot andra europeiska lag.
* * *
Tror bestämt jag, gamla karln, håller på att  få en finne på näsan. Kan vara en indikation om att något otäckt ska hända på söndag.
* * *
Amerikanerna gjorde vad de skulle, men inte så otroligt mycket mer. Kan-kedjan såg tidvis vass ut, Bobby Ryan var riktigt bra och Backes hade sina stunder.
Men mot mer kvalificerat motstånd får dom se till att höja sig rejält om dom, som ju många vill tro, ska kunna skrälla.
* * *
Synd inte Kesler gjorde nåt mål. Då hade det blivit ramalama här inne.
* * *
Nu ska Biffen undersöka om det går att få något krubb i sig här i environgerna:
Jag återkommer – i någon form – om två timmar, när alla fördämningar brister i Kanada.
Som Al Green just sa:
Let’s stay together.