Tre Kronor är samlade, del 10

Efter träningen i Britannia Center-rucklet åker Tre Kronor tillbaka till Canada Hockey Place och håller ny show i den djurpark som kallas mixade zonen.
Samtidigt avslutar Kanada sin första träning i samma hall, så det blir några härliga krockar bakom kravallstaketet.
När Henke Lundqvist står och gör intervju med Sveriges Radio kommer till exempel Dany Heatly stånkande – och han blir överlycklig över att se den svenske målvaktsstjärnan.
– Hey, ropar han, the king!
Henke fnissar lite generat, men Heatly fortsätter hojta och slår svensken vänskapligt på axeln innan han stormar vidare mot omklädningsrummet.
När blev dom polare, undrar man betänksamt.
* * *
Ber om ursäkt för förvirringen.
Jo, Mattias Öhlund var visst med och tränade.
Och han hade blå tröja.
* * *
OS börjar likna ett överlevnadsläger med Leif Boork, tycker jag.
Igår var det teknik-Christoffer.
Idag Front 242-Åke.
I vanliga fall skulle jag aldrig gå i det som kallas raskt takt – än mindre springa – såvida jag inte var jagad av polis.
Men när Front 242-Åke och Jimmy Jazz alldeles nödvändigt måste promenera till den förbannade hockeyarenan, då jävlar får man vara Anders Gärderud för att hänga med.
Nä, jag vet. Front 242-Åke – också känd som Ros – ser sannerligen inte ut som någon distanslöpare. Men tror mig – jag har på två dagar fått mer motion än jag, sammantaget, fått sedan jag gick i högstadiet och tvingades ha gymnastiklektioner.
Så här kan det inte fortsätta!
 * * *
Bobby Luongo ropar han också.
Fast åt Henrik Sedin.
– Oh, wow, Henke, heter det på härlig svengelska när han får syn på den ene av tvillingarna vid det där staketet.
Det mest anmärkningsvärda med det är att han alltså tycks kunna skilja Daniel och Henrik åt.
Jag trodde målvakter var hockeyns trummisar.
* * *
The Mule: – Nej, vi spelare har inte heller fått veta i vilka kedjor vi ska spela.
Biff: – Är det riktigt sant det?
The Mule: – Jag ljuger aldrig för dig.
Biff: – Ah, snacka skit!
The Mule: Nä, jag gör faktiskt inte det. Ibland svarar jag inte. Men när jag väl pratar ljuger jag aldrig.
Där ser man.
* * *
Ja, men ni ha väl hört den om trummisen som har tröttnat på att alltid befinna sig i bakgrunden och bestämmer sig för att istället bli gitarrist.
En dag går han således till affären och ber att få kolla på en gitarr.
– Du är trummis va, svarar killen i affären
– Nej, vadå? Jag är gitarrist.
– Ah, kom igen nu, fortsätter biträdet, du ÄR trummis
– Nej!
– Ha ha, erkänn nu, du är trummis.
Till slut ger vår hjälte upp och medger:.
– Okej, okej, jag är trummis. Men hur kunde du veta det?
– Jo, svarar killen, det här är en korvkiosk.
* * *
Får nöjet att presentera Tomas Ros (i vanliga fall Front 242-Åke här…) för Dan Rosen från
Kort sagt
Rosen möter Rosen.
Herrarna har mycket roligt åt det – och jag med.
* * *
Säger till Henke att Britannia-hallen till och med är fulare än den han brukar frekventera ute i Tarrytown-skogarna.
– Meh, utbrister han, den är väl jättefin.
Alla har olika åsikter.
* * *
När Sid The Kid kommer ut för intervjuer råder det inte längre några tvivel om vilka i mixade-zon-ekvationen som är apor och vilka som är åskådare.
Jisses, vilken hysteri.
För att travestera kommentatorn FivePoints favorit:
Det är vi som är dom konstiga, det är Sid som är normal…
* * *
Det var inte flygplanstrassel som försenade Kron Wall of Pains ankomst.
Det var det omtalade vänsterknät.
Han var tvungen att stanna i Motown och få extra behandling i det innan han kunde flyga västerut.
– Men nu känns det bättre och bättre hela tiden. Och det nya skyddet har gett en helt ny stadga.
Ska Front 242-Åke ta ut mig på fler promenader behöver jag nog låna det ett tag.
* * *
Jag glömde alltså, som en annan rookie, min egen kamera idag, men jag lyckades sno Front 242-Åkes efter ett tag och fick ihop den här lilla
Så här blev dagens skörd.

Muralmålningarna i Britannia. Det är dom jag tror att
konstkännaren Toby Orr ligger och analyserar innan han
somnar i natt.

Monstret i Britannia Center.

Dany Heatleys polare ger en liten intervju.

En local hero i Vancouver. Han heter Daniel. Eller Henrik.

Det kanske bästa som kommit från Detroit sedan
Smokey Robinson.

Big Papa Wennerholm is in the house!

Bobby Lou pratar.

Elake Chris Pronger.

Det är vi som är dom konstiga, det är Sid som är normal.
* * *
Ja, det blev mindre bilder nu. Ros kamera är sån. Men det gick väldigt mycket smidigare att ladda upp dom. Kanske får det fortsätta så här.
* * *
Nu ska jag gå hem och vila mina sönderpromenerade fötter.
Nästa gång vi hörs:
Gametime. På riktigt. Fy satan vad coolt det ska bli.