Becks granne, Berglunds sovmorgon och Kenta Nilsson Kronwall

Så störigt.
När nu Boston fick stryk mot Buffalo hade ju Atlanta verkligen en fin chans att häva sig upp på delad åttondeplats, 
Men uh-uh, det blev mot det där konstiga Raleigh-laget jag snart tycker lika illa om som EJN gör.
Det vore verkligen skoj om Thrashers, med alla sina utmärkta svenskar, tog sig till playoff,  men det är nog som Hedbä sa häromdagen.
Sydstatarna kan bara göra några bra matcher i rad. Sen blir dom för styva i korken och går bort sig.
Coachen, Becks granne, har kort tid på sig att stävja de tendenserna om det här ska kunna lyckas.
* * *
Regler är regler och ska förstås efterlevas, i synnerhet när man får så furstligt mycket betalt som professionella idrottsmän får av sina klubbar.
Men ah, nog kan jag tycka att Blues gör aningen stor affär av att Bulan försovit sig till en träning.
Det var klantigt, det var omoget, det var lite genant.
Men nu har de stängt av västmanlänningen i en match och sedan tvingat honom att be lagkamraterna om ursäkt.
Eftersom det ar en förstagångsförseelse kunde det nästan ha räckt med den känsla som genomfor ynglingen när han vaknade och insett vad som hade hänt. Trust me, I’ve been there vid talrika tillfällen och den känslan – den ilningen i maggroppen – är fanimig inte rolig.
* * *
För mig hade straffavgörandet mellan Wings och Predators häromkvällen gärna fått fortsätta i ytterligare några omgångar – jag väntade ju på att Lilja skulle komma in och göra en Foppa i Lillehammar.
Fast det var coolt så det räckte – ja, det räckte rentav till några höga tjut i korresoffan – att se The Kron Walls iskalla och, som det skulle visa sig, avgörande backhand.
Hade man inte riktigt koll på, att det bor en Kenta Nilsson i The Kron Wall of Pain.
* * *
Berglund kan trösta sig med att det blir bättre åren det där med sömn.
När jag var i hans ålder vaknade jag inte om det så gick marschorkestrar genom sovrummet – och raden av missade flighter, möten och starter på arbetsdagen sträckte sig i oändlighet.
Nu sätter jag mig käpprätt upp i slafen så fort tidningsbudet rör sig ute i trapphuset och missar inte ens det jag vill missa.
* * *
Man får ju lyfta på den imaginära hatten för Patric Hörnqvist.
Mot Florida i natt gjorde han alltså sitt 30:e mål.
Med det är han inte bara Nashvilles överlägset bäste målskytt – han är delas etta, med Micke Samulesson, i den svenska målligan i hela NHL.
Jävligt imponerande.
* * *
Apropå Lilja – som man alltså kan följa här – har han fortfarande inte avslöjat hur mycket han är skyldig Zäta efter det stolliga vadet upp i Vancouver.
Kom igen, Lills. Vi vill veta!
* * *
I väst är racet över – såvida nu inte Colorado klappar ihop fullständigt på slutet, och Calgary samtidigt kammar till sig, riktigt ordentligt, men det tror jag inte.
Huruvida fler än Atlanta möjligen kan utmana Boston och Philly i öst avgörs kommande natt.
Torskar Rangers ute på ön, mot traktens eget Larsbo, då kan jag försäkra att säsongen är över.
* * *
Det här har ni förstås, sett men vi som tror att Tårtan har hett humör kan ta och titta igen.
Herregud, så här arg blir jag bara när det är strul med sedan länge bokade hotellrum på semestern…
Roligast av allt är att The Kron Wall of Pain junior sitter nånstans i närheten. Han som är så snäll och lugn, vad ska han tycka om såna här Kapten Haddock-ubrott?
* * *
Nej, Sven, det borde jag inte skriva. Henke och Monstret har mötts i en match. Och en match drar man inga såna växlar på.
* * *
Nu ska jag avsluta en grå, regnig, dyster och på det hela taget väldigt meningslös dag med några gamla West wing-avsnitt – det är alltid den finaste medicinen.
Sen återkommer vi under tisdagskvällen – många fina matcher att följa från korresoffan då.