Den Stora Finalen, del 24

Ojvoj, ojvoj, ojvoj.
Nu är Kanada inte längre ett land – Kanada är ett party.
Nu är Sidney Crosby inte längre en hockeystjärna – han är en Gud.
Nu är Biffen inte längre en bloggare – han är en tacksam gosse som tackar er och tidningen och Big Papa och vem ni vill för att jag fått sitta här och uppleva detta enorma live.
Ojvoj.
* * *
Alltså, Sidney Crosby, vad ska man säga. Han har haft en så bisarr press på sig att det inte ska gå att utstå. OPch så är det han, unga pojken, som räddar nationen med ett sudden-mål 7.40 in i övertidsperioden.
Till och med ni belackare måste ge honom erkännandet nu. Han ÄR The Next One.
* * *
Fina syner när lagen tackade varann. Bland annat stod Lindy Ruff – ass-coach bakom Babcock – och höll i ”sin” Ryan Miller rätt länge. Ja, hur ska han nu hantera detta nu? På tisdag har Buffalo match. Då är det inte alldes lyckat att coachen två dagar innan varit med och knäcka målisen..
* * *
Hela Canada Hockey Place skanderar nu:
Crosby! Crosby Crosby!
Och han ser som vanligt bara generad ut. Om han velat få lite mer lugn i sitt liv – vilket man ofta får intryck av att han vill – skulle Sid The Kid låtit bli att göra det där målet…
* * *
Amerikanerna ser helt bedrövade ut. Förstås. Men de ska vara så jävla stolta. Att ha pressat Kanada till ett sudden i OS, här i Vancouver, är enormt gjort.
* * *
En annan märlig giv vi har på isen. Rafalski och Stastny har i två veckor varit kamrater i grudnmurade laget USA. Men redan i morrn möts de i NHL, när Rafalskis Detroit gästar Stastnys Colorado.
Då ska Babcock, förresten, vara på samma sida som Rafalski igen också.
* * *
Nu ska vi se på medaljutdelning och höra nationalsång och suga det sista av den här underbara hockey-karamellen.
Återkommer en gång till, jag lovar.