Årets match i New York City, del 2

Nu är det nära att jag knappar in Hertz hemsida på laptoppen och bokar en bra bil för resa söderut på söndag morgon.
Rangers leder, trots en katastrofal start, med 2-1 och spelar tidvis precis som dom ska; aggressivt, tätt och smart.
Fortsätter det likadant tar de en lätt seger.
* * *
Stämningen?
Jotack, det är rent riot sista tio; vi har inte haft sånt tryck sedan slutspelet förra våren.
Men efter 40 sekunder är det som att dom öppnar det vackra gamla cirkustaket och sköljer hela publiken med isvatten.
Vilken klassisk jävla prakt-indianare Staal gör sig skyldig till där.
Hade han fått för sig att han spelar i Leksand, eller vad?
* * *
Innan nedsläpp är det, som alltid före sista grundseriematchen, lite ceremoni här.
Skadade New York-polisen Steve McDonald delar ut sitt traditionella pris till den ranger som stått för ”extra efforts” under säsongen.
Det kan  inte ha varit alldeles lätt att hitta någon i år, eller…vid närmare eftertanke var det nog det  var.
Ryan Callahan får priset och who else?
* * *
Carcillo är ju en underhållande karaktär, men Flyers-fans borde inte vara helt nöjda med att han drar på sig fyra minuter i det läget, när de skaffat sig 1-0-ledning och allt.
Det kan mycket väl ha kostat laget den här matchen.
* * *
Gris-Olle bidrar förstås till den mäktiga stämningen, men hittills har han i huvudsak riktat sin outtömliga vrede mot Boucher.
– Fuck that minor leauger, vrålar
Gris-Olle är en oförutsägbar man, säg inget annat.
* * *
Precis innan nedsläpp, efter John Amirante animerade nationalsång och lineup och allt, kör de en liten snutt Sinatra, med raderna ”It’s up to you, New York” i PA:t.
Det gör dom bara inför de allra viktigaste matcherna och jag älskar det; det är en markering som skänker nästan magisk pondus åt hela kvällen.
* * *
Mm, jag sa nåt om Captain Clutch, gjorde jag inte? Jo, även om det är sant om EJN säger, att han hade mer av det där i sig i Buffalo så börjar hans bloda alltid koka i den här typen av matcher.
* * *
Oh, yes, Bäckis mot hundra. Vad stort det vore.
* * *
Det är alldeles sant att den där fjärdelinan varit förträfflig på slutet, och man måste nog ge Sather cred för Shelley- och Prust-trejderna.
För att inte tala om Christensen.
Glen kanske inte alltid är helt flus ändå.
* * *
Varpu sitter kvar – och har just nu väldigt skoj åt mitt gamla skämt om vad som skulle hända om Joni Pitkänen gifte sig med Joni Mitchell.
* * *
OK, time igen.
Håll i nu, Rangers.
Vi vill ha en klassisk söndag.