Där bläckfiskarna flyger, del 2

1-1 och titta – The Big Red Machine spinner igen.
Ja, präriehundarna slår hål på Howards nolla innan Octopus Al hunnit torka bläckfiskslemmet av händerna; redan efter 29 blixtsnabba sekunder står det 0-1.
Men efterhand blir det mer och mer Wings och i PP:t som slutar med kvittering spelar de faktiskt lika bra som under de mest minnesvärda stunderna de två närmast föregående säsongerna.
Inspirerande att se, tycker jag.
* * *
Jodå, just som den bedårande Karen Newman kommer till de sista utdragna vokalerna i nationalsången säger det plask framför Bryzgalov.
Två kladdiga exemplar landar mitt emellan tekningscirklarna.
Några ögonblick senare står Octopus Al och svingar dem över huvudet, så slemmet stänker och domaren måste beordra extra skrapning av isen.
Klassiskt.
* * *
Coyotes har lite svårt att hänga med när det blir som allra mest intensivt sista tio, men dessförinnan imponerar de lika mycket som tidigare.
De är extremt tajta och samspelta på egen planhalva, men så fort de erövrar pucken vänder det snabbt så in i helvitte.
Det är bra gjort och det är kul att titta på.
* * *
Wings hajpar sitt playoff-intro nåt alldeles våldsamt timmen innan nedsläpp och för all del – det är som en specialeffekt på en Stones-konsert.
En cirkelformig, jättelik filmduk faller plötsligt ner från jumbotronen och på den visas sedan såväl klassiska matchsekvenser som fans som hetsar Joe med ”Hockeytown, No limits”. Efter några minuter störtar hela härligheten i isen – och då hänger den jättelika bläckfisken, i rosa plast, där och sprattlar.
Mycket häftigt.
* * *
Det man vill veta är ju om målskytten Sami Lepistö är släkt med den säregne Jussi Lepistö som en gång spelade i Leksand.
* * *
”Är Lidas svetsare?”.
Ha ha, en av säsongens bästa kommentarer, Darren Lamb.
* * *
Det här är ju tredje matchen mellan Wings och Coyotes och det märks tydligt hur mycket många av de inblandade börjat hata varann.
Det är slutspel, det är härligt!
* * *
Snuget, jag kör den mörkgrå kostymen igen – nypressad och fin.
Däremot kör öppet i halsen idag.
Dels hade slipsen dålig inverkan i torsdags, dels behöver Wings inga stil-statements av den tunga sorten förrän de tagit sig riktigt djupt in i slutspelet.
* * *
Black-Eyed Peas ”I Gotta Feeling” är kanske bara en hit-dänga i mängden, men ända sedan Vancouver – när den agerade intro i varje match – har den fått mitt hjärta att slå i lite gladare takt.
Så det är med stor tillfredställelse jag noterar att Wings värmer till the extended version.
* * *
Ja, Kron Wall of Pain får smaka egen medicin av mister Coyotes himself, Shane Doan.
Revansch måste komma.
* * *
Det var en ambitiös och fyndig diss, MysterMan.
Själv tycker jag de är roligare än de flesta att titta på, men alla kan ju inte ha lika förträfflig smak som jag…
* * *
Ha ha, Tesshin och Hockeytown. Det skulle just se ut, om jag baxade upp en slemmig bläckfisk på pressläktaren – och sen försökte hiva ner den över två branta läktarsektioner.
Jag har aldrig riktigt fattat hur det går till, hur man smugglar in läbbigheten i hallen. Gömmer man den under sina egna kläder – och hur äckligt är inte det i så fall?
* * *
Nä, HabbyHab, ingenstans där jag varit har de något fyndigare än ”Let’s go….” att komma med.
Det är bra torftigt, det håller jag verkligen med om.
Fast att höra ”Let’s go, Red Wings” i Detroit, innan lagen kommit ut på isen, är ändå mäktigt. Här är de så bortskämda att de vanligtvis inte börjar hojta på allvar förrän i slutet av lyckade do-or-die-matcher.
Kort sagt: Det är lite drag i gamla Joe idag.
* * *
Men Tesshin och Hockeytown, om jag ser på Kron Wall of Pain på nån uteservering i Stockholm i sommar, då lovar jag att springa och köpa en bläckfisk och slänga framför fötterna på honom.
Det skulle han uppskatta.
* * *
Rpg – eller om det u ska vara Rog: I första hand skriver lakritsdrottningen för Pro Hockey.
* * *
The Joe-publiken tycker inte alls att Draper ska ha utvisning, men det ska han verkligen. Det var en riktigt talanglös eftersläng, med domaren på två meters avstånd.
* * *
Inte nog med att Phoenix är ett sympatiskt lag i största allmänhet. Petr Prucha och Lauri Korpikoski ingår ju i rostern också. Det är två namn som klingar fint öronen på en Garden-stammis.
* * *
Var det inte någon som frågade efter alla MINA smeknamn:
Well, låt oss se:
Bjurre, Bjursa, Tut-Bjurre, Bjurta, Biffen, Bukta, Bjurton, Bjurtanen, Pebs, PB, Pelle, Pellepennan, Pelle Patron, Persan och nu senast Bjuppe då.
Det är dom jag kommer ihåg på rak arm.
* * *
Nu ska Bjuppe dricka lite kaffe.
Vi hörs i nästa paus.