Den dryge fan är trött

God kväll och hallå, ledsen att det inte varit mer aktivitet här idag, men jag fick bara sova några timmar – sedan ringde de från Stockholm och skickade ut mig på annat.
Nu, när jag äntligen landat i den älskade korresoffan,  är jag så trött att jag faktiskt vill grina.
Men några saker ska vi avhandla innan jag slocknar.
Yellbear firade alltså HV:s sm-guld med karriärens första slutspelsmål idag.
Vajert.
Men det triumfen på Globen var inte enda anledningen till att smålänningen laddade stora bössan.
Han passade förstås på för att vi hade ett stort porträtt i tidningen idag också…
Vet inte om det nånsin publicerades på nätet, därför ligger det i slutet av det här inlägget.
* * *
Såg ni, jag blev kallad ”din dryge fan” i kommentatorsspåret i morse.
Det livade upp!
* * *
Ottawa alltså. Vilken urladdning. Det hade jag inte räknat med. Och inte Pittsburgh heller. Nu kan det bli en nervig liten Game 7 i Mellon.
* * *
EJN, klart som tusan jag skojade. Jag tror inte du slog sönder nåt. Men den normala tonen i dina inlägg antyder ju att du kanske inte var helt nöjd med de fyra förlusterna på födelsedagen.
* * *
Alfies blick när han satte trean var för underbar. Road, tror jag är ordet. Som att han ville säga lagkamraterna ”Kolla vad kul vi kan ha det”.
* * *
Det gör ont i benen när jag sträcker på dem, så trött är jag, min dryge fan.
* * *
Jag har alltid gillat Matt Cullen. En spelare med ett enormt stort hockeyhjärta. Hur Sather kunde göra sig av med honom…nej, let’s not even go there.
* * *
Man går ju hypen år efter år, så varför inte nu också: Jag tror Sharks tar livet av slutspelsdemonen och vinner ikväll.
Någon om sätter emot?
* * *
OK, here goes, stora Yellbear-intervjun:

NASHVILLE. Dom säger att han själv inte förstår hur bra han är.
Och Niklas Hjalmarsson håller i princip med.
– Ja, det kan nog stämma. Jag är inriktad på att tävla och mäta mig med de svåraste konkurrenterna. Sedan tänker jag inte så mycket på hur bra andra anser att jag är, säger den blott 22-årige Chicago-backen som får istid som en hel Nicklas Lidström under det pågående Stanley Cup-slutspelet.

En av de som misstänker att Niklas Hjalmarsson inte riktigt har koll på sin egen briljans är Brian Campbell, superstjärnan i Stanley Cup-favoriten Chicagos försvarslinjer.
Han har bildat backpar med den unge smålänningen – som kom till Chicago från HV 71 hösten 2007 men först i år gjort sin första hela NHL-säsong – sedan förra våren och är alldeles häpen över hur lysande det fungerat.
– Jag älskar killen, säger Campbell utan omsvep när Sportbladet frågar honom om ”Yellbear”.
– Han varit oerhört bra för mig här i Chicago. Han gör allting rätt hela tiden och skapar fantastiskt mycket utrymme åt sina lagkamrater. Det är en fröjd att spela med honom.
Svenskens ringa ålder törs den 30-årige backkollegan knappt tänka på.
– Jag försöker låta bli att fundera över hur gammal han är, men vad är det…22 år? Det är helt löjligt. Jag höll definitivt inte samma klass när jag var i den åldern, säger han med en huvudskakning och fortsätter:
– Niklas är redan en stor spelare, men om några år kommer han vara bäst i hela ligan på att stänga ner den egna zonen. Sedan kommer han att börja producera offensivt också, det är jag övertygad om.
Att Chicagos ledning, med coachen Joel Quenneville i spetsen, delar Campbells entusiasm behöver man bara studera statistiken från det pågående slutspelet för att få bekräftat.
I matchen natten till igår, i vilken Chicago utjämnade den knallhårda serien mot Nashville, spelade Hjalmarsson 25 minuter.
Det är istid av en kvantitet bara såna som Nicklas Lidström brukar föräras under playoff.
– Ja, jag har kämpat mig till den här nivån och  får hela tiden mer förtroende och mer ansvar av coacherna. Det är förstås väldigt kul, säger Eksjö-ynglingen och petar in en prilla snus Sportbladet fått äran att bjuda på.
– Men hela det här året har varit lyckat. Det har varit min första hela NHL-säsong och jag tycker det varit alldeles underbart. Det är otroligt inspirerande att spela inför fulla läktare i praktiken varannan dag. Samtidigt har jag fått bevisat att jag kan prestera på den här nivån, mot de allra bästa. Då höjer man sig automatiskt ett snäpp till.
Det mest anmärkningsvärda med ”Yellbear” –som lagkamraterna kallar honom – är att han sin ungdom till trots alltid ser så avspänd och säker och erfaren ut, också i de mest pressade lägen, som senast exempelvis i spel tre-mot-fem.
– Jo, jag har ett skönt självförtroende just nu. Det flyter på. Jag känner mig lugn och trygg där ute, säger han som om det vore alldeles självklart.
Det är väl just den självklarheten, på båda sidor som sargen, som får omgivningen att undra om ungblodet från Eksjö egentligen inser hur bra han är.
Och Niklas har alltså förståelse för den frågeställningen.
– Ja, det kan nog stämma. Jag är inriktad på att tävla och mäta mig med de svåraste konkurrenterna. Sedan tänker jag inte så mycket på hur bra andra anser att jag är, förklarar han.
Well, de som bestämmer i Chicago anser han är så bra att de får huvudvärk, faktiskt.
Svensken blir nämligen ”restricted free agent” efter den här säsongen och hur de i lönetakets besvärliga era ska kunna klämma in ytterligare en supertalang värd åtskilliga miljoner i en trupp som redan dignar av dyra superstjärnor är stressande bara att tänka på
– Jag vill verkligen vara kvar. Chicago är en helt suverän stad. Jag tror inte det finns en bättre i hela Nordamerika. Och laget är ju fantastiskt. Jag trivs enormt, gör ”Yellbear” klart.
– Men det är som sagt rätt tjockt under vårt lönetak, så det är mycket krusiduller som måste till. Det blir spännande att se vad som händer, men jag försöker inte tänka på det. Det är slutspel nu.
Det är ju det – och 22-åringen som inte vet hur bra han är hör till de som regerar.
* * *
Nu får ni ursäkta, men Biffen – den dryge fan! – är mör nu och slår därför igen butiken.
Går det som jag vill kommer det korresoffa-rapporter från Detroits Game 6-drama i morgon eftermiddag.