Journey och Bosse Larsson-kavajer, del 2

Bra period, inte sant?
Det har varit väldigt mycket heta vingar mot en Bryzgalov som tydligen vill göra en Halak, men man måste imponeras av Coyotes också.
De försvarar sig otroligt effektivt i egen zon och de forecheckar – i alla fall tidvis – som utsvultna blodiglar.
0-0 står det och vad om helt kan fortfarande hända.
* * *
Det hade jag glömt, men fan – Lidas fyller ju 40 i morgon. Eller ja, hemma hos er har han ju redan fyllt.
Ah, The Big Four O. Det är då livet börjat.
Bloggen säger grattis och ber till hockeyguden att legendaren, den bäste back vi nånsin haft, får fira med en framgång.
* * *
Mja, P, jag delar dina Uffe-sympatier, men de krävs rentav final för att vi ska baxa oss ut på kontinenten för att följa en assisterande coach.
Men vem vet, kan Coyotes slå ut Detroit kanske de kan ta sig hela vägen dit också.
* * *
Det formligen ryckte till i den vita kavajärmen när The Mule hade sitt kanonläge i powerplay.
Där ska den sitta!
* * *
Nu, exakt nu, fick jag ett mail från Uppsala Reggaefestival.
Det hade jag inte räknat med.
* * *
Zäta ser riktigt målkåt ut. Det kan förstås bara vara ett bra tecken.
* * *
TV-sändningarna här borta börjar med att Keifer Sutherland påannonserar matcherna.
– The is a presentation by the National Hockey League, säger han med sin allra coolaste 24-röst.
Jag ryser varje gång.
* * *
Babs har alltså den ultimata turslipsen på sig, den röd-vit-prickiga han fått av en cancersjuk pojke i Winnipeg.
Den ledde till OS-guld och tillsammans med en vit kavaj i östra Midtown på Manhattan ska den fan kunna leda nånstans nu också.
* * *
Hörs snart, nu åker vi igen.