Playoff-ramalama i Honky Tonk-land

Hockeyfest!
Det är det som pågår i Nashville just nu, ska jag be att få meddela.
Redan igår kväll skymtade Preds- och Hawks-tröjor överallt i partymyllret ute på nedre Broadway – och nu på eftermiddagen, några timmar innan matchstart, är det ett jädra ramalama där ute. Det står hockeyfans på varje liveklubb och hinkar bira till George Strait-covers, man ser inget annat än jerseys på takserveringen på klubben mitt emot Legend’s Corner och till och med Elvis har en Preds-flagga i famnen; ja han står staty utanför en souvenirbutik och någon har passat på…
Samtidigt har plazan utanför Bridgeport Arena, som ligger i direkt anslutning till den där partygatan, bytt skepnad och blivit en enda stor karneval. Det är liveband på gatan, det är öltält, det är gycklare och det är spontandans
Känns nästan lite trist att lämna den scenen och krypa in i ett grått, tyst pressrum . Jag borde ha en day off och vara där ute och härja med de andra.
Men jag tröstar mig med att det efter en sån eftermiddag rimligen blir ett helvetiskt tryck på läktarna också.
* * *
Liten nyhetsflash:
Brian Campbell kan komma att göra comeback ikväll.
Han var med på den frivilliga träningen i morse och sa efteråt att det inte är omöjligt att han spelar redan i detta fjärde fältslag.
– Jag känner mig återställd och vill gärna, sa han till ett upphetsat pressuppbåd från Windy City.
Saftigt förstärkning i så fall.
* * *
Förra gången jag var här hette den här hallen fortfarande Sommet Center – och dessförinnan Gaylord Entertainment Center.
Nu har den plötsligt döpts om till Bridgestone Arena.
Det var då ett jävla velande!
* * *
Huruvida Patric Hörnqvist kan vara med är en helt annan fråga.
Han ser inte helt sanningsenlig ut när han, med en stor ispåse i högernäven sveper genom omklädningsrummet och uttalar några korta ”Vi får se” och ”Det är inte omöjligt” som svar på nyfikna lokalreportrars kan-du-lira-frågor,
Sen stannar han hos sin landsman Biffen och berättar att det är för jävla bittert att vara skadad just nu.
– Ja, det känns ju helt värdelöst. Det är nu man vill spela, suckar han och gnuggar en näve mot ett rätt så tätt slutspelsskägg.
* * *
Jo, jag hade en fin kväll på Broadway-barerna igår.
Det hade Joel Quenneville, Hawks-coachen,  också.
Han satt intryckt i ett hörn på Legend’s Corner, halsade förstrött ur en ölflaska och nickade i takt till den något för forcerade version av ”Ring of Fire” cover-bandet vid entrén försökte föra i hamn.
* * *
Såväl murvlar som fans från Chicago är upprörda på sina hjältar; de tycker att de spelat utan hjärta i flera matcher och därför är på väg mot en katastrofal eliminering i första omgången.
Den uppfattningen får stöd av självaste Barry Melrose, som i en intervju med Tennessean säger att Hawks har haft det för lätt under grundserien.
– De är vana vid att det är lätt och de vill att det ska vara lätt nu också. Då vinner man inte slutspelsmatcher, slår han fast.
* * *
Mellan match tre och fyra har det hunnit vara Bon Jovi-konsert i Bridgestone  Arena också. Ja, igår alltså.
Med vetskap om bristerna i genomsnittliga hockekrigares musiksmak befarar jag att åtskilliga av spelarna i den här serien var på plats.
Samtidigt är det en händelse som ser ut som en tanke, i alla fall för gästerna från norr.
Chicago lever onekligen on a prayer om det blir förlust ikväll.
* * *
Quenneville verkar för övrigt dela Melrose synpunkter.
– Yes, being to cute won’t do it, grymtar han i tydlig riktning mot stjärnor som inte gjort the dirty work i de inledande matcherna.
Hossa hör enligt Chicago-reportrarna till de som definitivt borde lyssna
* * *
Ja, EJN, det var kanske lite creepy. Men du vet hur gamla gubbar blir efter några glas rött. Och det var välmenat…
* * *
Yellbear Hjalmarsson deltar inte i den frivilliga morgonträningen och syns inte till efteråt heller.
Lite surt, jag hade verkligen velat prata med honom. Men å andra sidan känns det gött att konstatera att smålänningen, sin ringa ålder till trots, nu är så etablerad i laget. Förra säsongen var han fortfarande så grön och försiktig att han inte bara deltog i varenda skate utan dessutom stannade kvar ute på isen så länge det bara gick. Nu kan lagets tredje-back ta sig lite friheter.
* * *
Calder Trophy-kandidaterna heter alltså Tyler Myers, Jimmy Howard och Matt Duchene.
Gott så, de tre stod högst upp även på Biffens valsedel.
* * *
Vågar aldrig fråga om munskyddet när jag i några minuter står intill Patrick Kane i korridoren omklädningsrummet medan han väntar på någon som visar sig vara Kopecky.
Däremot är det väldigt nära att jag upplyser honom om att han riskerar att få hockeyfrissa om han inte klipper lockarna i nacken.
Fast just som jag ska yttra mig börjar han fippla med ett guldkors i en kedja om halsen och man stör inte ynglingar under religiösa ceremonier.
* * *
All in, lyder Nashvilles motto för slutspelet. Det står på stora skyltar i omklädningsrummet och det återfinns på t-shirts spelarna ränner runt i efter morgonvärmningen.
Låter fint.
Men pokerspelare vet att den som går all in alltid riskerar total kollaps…
* * *
Två timmar före nedsläpp sitter Scotty Bowman och petar i en pasta i pressloungen.
Inte konstigt att sonen, Hawks general manager, skeppat hit honom. Det är i såna här lägen han behövs.
* * *
Shea Weber ser inte så skräckinjagande ut utanför isen. Tvärtom, det är nåt direkt vänligt över honom när han efter morgonvärmningen går runt i trikåer och skämtknuffar på PR-nissar och skojar med lagkamrater.
Men dom säger ju att även Dick Cheney kunde vara charmig.
* * *
Ojvoj, redan 1-0 till Flyers i The Rock.
Och Old School Lou som, i kokande vredesmod, smashade en burk gelé (!) i väggen i omklädningsrummet i Wachovia senast – enligt pressrapporterna så spelarnas kostymer blev helt nerkletade.
Jag trodde det skulle hjälpa.
* * *
Wow, riktigt stark öppning av Senators i Mellon. 2-0. Det hade jag verkligen inte räknat med.
* * *
Det är nån dussinvokalist som får sjunga nationalsången. Det fattar jag inte. Vi är i Nashville. Då borde de kunna städsla George Jones. Eller åtminstone en Alan Jackson.
* * *
Men nu blev det 2-1. I ett PP. Ja, mot Pittsburgh ska man helst inte bli utvisad.
* * *
Coolt att Velvet Underground-konnässören Ville Leino får chansen i Flyers idag. Hoppas det blir succé.
* * *
När jag går mot hissen upp till Bridgestones pressläktare – lätt en av ligans mest komfortabla och trevliga, trots onödigt långt avstånd till kaffet – står Martin Erat ensam och tricksar med en fotboll i korridoren.
Han tittar upp, känner inte igen mig alls men tar det säkra före det osäkra och säger ”how are you doing”.
* * *
MysteryMan, jag beklagar – jag blandade ihop dig och MaxPower, tror jag.
Det är du som är bloggens Povel Ramel och jag hoppas snart det kommer fler små poem. Dom lyser upp!
* * *
– Nu ska du få höra, skrockar den gamla tanten som sköter presshissen, här var ett helt otroligt liv häromkvällen. Det var som att vara på gladiatorspel i Rom.
Åh, nu börjar jag få puls.
* * *
Det är fortfarande väldigt roligt när amerikanerna uttalar Pekka Rinnes namn. Det blir ju Peccarini. Som nåt slags italienskt  mineralvatten.
* * *
Blackhawk och andra som saknat live-rapporter från Chicagos matcher är väl med nu då? Det är, nästan, för er skull jag tagit mig hit!
* * *
Allra roligast var den Nashville-skribent som idag skrev att Pecccarini i de tre första matcherna varit ”impeccable”…
* * *
Yellbear har dock hjälm på uppvärmningen. Nån måtta får det vara på friheterna.
* * *
Nu verkar det inte som att Hörnqvist kan spela, men ändå: Han representerar Djurgården och Yellbear HV71. Så lite av spinoff på SM-finalen är ju det här ändå.
Kan det perspektivet möjligen röra om bland sympatierna i kommentatorsspåret?
* * *
Kedjan med Big Joe, Pat Marleau och Dagny Heatley har alltså producerat noll mål på de fyra första matcherna mot Colorado.
Noll.
Jag upphör aldrig att förvånas över det där.
* * *
Åh, Blackhawks vita tröjor. Dom kan mycket väl vara ett på min favvo-lista.
* * *
Country-publiken börjar fylla läktarna och det hänger redan en förväntansfull partystämning i luften.
Yes, vad kul detta ska bli.
* * *
Nu ska jag ladda lite med de andra matcherna. Har The Mellon på monitorn intill mig på pressläktaren och The Rock på datorn.
Gött.
Vi hörs, på traditionsenligt sätt, i första paus,