Playoff-ramalama i Honky Tonk-land, del 2

0-1, efter ett – ursäkta… – skarpt skott av Sharp.
Och det är helt i sin ordning om ni frågar Le Biff.
Bortsett från under utvisningarna på slutet har Hawks haft det mesta av spelet.
Men inte nog med det:
De har visat just det hjärta, de kämpatag och den villighet att smutsa ner sig som så många efterlyst.
Målet, var till exempel, resultatet av hårt, envist slit.
Så, ja, nu lever den här serien igen.
* * *
Hon som sjöng nationalsången visade sig vara något slags American Idol-deltagare och man frågar si förskräckt om det var domarna i den tävlingen som lärde henne sjunga så oerhört långsamt och utdragen.
Fan, Ramones hade hunnit bränna av fem låtar under den tid tog denna Melinda Doolittle att komma till tredje textraden.
* * *
Att Hawks, med sån briljans, lyckas freda sig under den långa sekvensen i spela tre mot fem och tre mot fyra, är förstås en nyckelsekvens i perioden – och kanske hela matchen.
Det är sånt som avgör i slutspelet.
* * *
Han spelar som sagt inte, men vi får i alla fall se Bengan Hörnqvist på jumbotronen.
Som varande lagets överlägsne skyttekung föräras han en hel liten filmhyllning, komplett med intervju som visar country-fansen hur trevlig en stockholmsgamäng kan vara.
* * *
Jag hoppas ni såg Yellbear i boxen. Så jäkla intelligent och säker och suverän.
* * *
Allra mest jublar Bridgestone-publiken när det smäller i sargerna.
Som när Tootoo försöker nita Yellbear och nästan åker ut genom zamboni-entrén, men de tycks inte se att Yellbear glider undan i sista sekund och att det förmodligen är Tootoo, eller möjligen sargen, som får mest ont.
* * *
Den maskot som kommer nerseglande från taket ser ett tag ut att fastna mitt i luften.
Det hade ju varit ett magiskt Spinal Tap-moment.
Me han ska bara plocka fram handduken ur bakfickan och få igång hemmafansen på sån kollektiv slutspelsvev.
Och jävlar som dom vevar. Det är en helt galen syn.
* * *
Mja, EJN, jag föredrog ”creepy”. Nästan samma innerbörd, visst, men äcklig var jag väl inte
* * *
Visst spelar Campbell igen – med Yellbear, som vanligt. Fint att se. Det känns som ett klassiskt backpar.
* * *
Framförallt, Jacksprow, kommer jag ihåg var jag hört det väldigt många gånger…
* * *
Det är inte bara publiken som är högljudd. De pumpar musiken i PA:at på rent chockerande hög volym också. Motörhead, kom tillbaka, allt är förlåtet.
* * *
Lagom till slutspelet har Predators klätt sina cheerleaders i dräkter den som värnar sitt anseende gör bäst i att inte kommentera.
Men:
Ojvoj!
* * *
Ja, Maxen, de har inte så här snygga cowboy-hattar i Tyskland.
* * *
Här har vi utkämpat hårda duster med Devils-fans genom åren, men jag unnar dem inte alls den här olyckan. Usch, de hade kunnat slå ut vilket annat lag som helst, lätt, men mot elaka Flyers går det bara inte.
* * *
Isen ser ut att vara i bedrövligt skick därnere och förmodligen är det därför Duncan Keith, av alla, hamnar i sånt trångmål i början.
Bon Jovi rockade (hrmf…) tydligen sönder den igår.
* * *
Att här förkommer kobjällror är inte så oväntat. Vi befinner oss i lantbrukartrakter, trots allt. Men att fansen har mer sig nåt slags dova visselpipor känns något otippat.
* * *
Så farlig var väl inte Kopeckys tackling? Han är knappast känd som någon Matt Cooke.
* * *
David Legwand är en Predators-spelare det är svårt att inte bli lite impad av.
* * *
Nej, nu ska här lättas på trycket. Blev tydligen väl mycket kaffe före matchen.