Unleash the fury!

Ååååååååååååååååååååååååååååååååååååhhh!
Det är så här det ska vara.
Det är så här det ska kännas.
Så fort jag kliver av tåget på Union Station och kommer ut i förmiddagssolen får jag såna brutala deja vu-känslor från de gloriösa dagarna i samma kvarter förra våren att jag nästan ramlar omkull.
Då var det också knakande, brakande högsommar.
Då kokade huvudstaden också av hockeyfeber.
Då tog jag också en underbar, kittlade promenad på stan innan jag bytte om till finaste slutspelsstass och sökte mig mot Chinatown.
Då kändes det också direkt högtidligt att kliva in genom entrédörrarna i Verizon och ta plats på pressläktaren några timmar innan matchstart.
Det borde betyda att det också blir samma slags hockeyfester i den här underbara hallen igen och i så fall, mina vänner, i så fall kan vi bara säga just så:
Ååååååååååååååååååååååååååååååååååååhhh!
* * *
Det är som vanligt på morgontåget ner hit.
Jag somnar strax efter Philadelphia och vaknar av arga harklingar nånstans i höjd med Baltimore.
När jag sedan tittar upp får jag onda ögat från alla säten i närheten.
Jag har, förstår jag utan att behöva fråga, snarkat sönder resupplevelsen för medpassagerarna och får sedan sitta och skämmas resten av vägen.
Kanske ska ta och hålla mig till hyrbilsupplägget i fortsättningen…
* * *
Förväntningarna är förstås ännu högre i DC i år – både bland spelarna och fansen.
Capitals har i praktiken gått och väntat på den här kvällen ända sedan i julas, eller åtminstone sedan den där rekordsviten sprack i början av februari.
Och det har märkts, om man säger så. I en handfull matcher efter OS har Bäckis & co inte varit mer motiverade än genomsnittliga svenska kommunalarbetare.
Men nu blir det äntligen, äntligen, äntligen allvar i Verizon igen.
Risk för övertändning finns, visst. Men jag tror snarare att all uppdämd längtan efter det här, all återhållen lust och hunger och revanschlystnad, kommer att leda till en explosion som blåser skjortorna av stackars Montreal-spelarna.
Och likadant lär det bli på läktarna. De här fansen har stått på bra hela året, trots bristen på spänning, och när de nu nått hela säsongens själv mål ställer garanterat till med klockrent riot.
* * *
Zinny, Fast Freddy Shoestring har problem med en axel, därav den inställda resan till Köln.
Men han ville verkligen spela VM, tro inget annat.
* * *
Sanslöst – det är trängsel på pressläktaren redan en och en halv timme före första nedsläpp.
Men annat var ju inte att vänta. Habs reser med ett media-entourage värdigt president Obama redan i vanliga fall. Under ett slutspel blir det förstås komplett och total hysteri.
Inte mig emot, ju fler vi är tillsammans liksom. Det enda jag inte kan vänja mig vid är all franska i korridorerna. Ni får säga vad ni vill, det känns inte som ett naturligt hockeyspråk.
* * *
Naturligtvis är Biffens  outfit extra sylvass så här under det första live-framträdandet i årets slutspel.
Jag har rentav hängt på mig en regelrätt kostym. Mörkgrå. Till det sportar vi svart skjorta, svarta skor och en purfärsk, mönstrad slips i vita, svarta och grå nyanser.
Såna gånger blir det alltid lysande matcher, det vet ni.
* * *
Bäckis var, som ni kanske läste, så svårt sjuk att han låg till sängs i tisdags. Men not to worry, han mår  nu utmärkt och spelar öppningsmatchen.
* * *
Det enda som saknas från fjolåret slutspelsfest i huvudstaden är Rico Persson. Han var ju med här och förgyllde tillvaron för alla inblandade under den fabulösa serien mellan Caps och Rangers och hade varit en synnerligen välkommen gäst i år också, men man kan inte få allt.
* * *
Ja, Habs-fansen kommer att göra sig hörda de också. Det gör de alltid. Men det har, enligt upprörda artiklar i Montreal-tidningar, varit svårt att få tag i the hottest ticket in town, så chansen att de överröstar Washington-versionen av The Red Sea är inte så god.
* * *
Den där Rangers-serien ifjol kan vara värd att påminna om. Även då förväntade sig en hel värld att Caps skulle krossa motståndet i fyra raka, men efter de två första matcherna här i Verizon stod det 2-0 till Rangers och efter ytterligare två matcher stod det till och med 3-1-
– Men vi lärde oss mycket av det, sa Bäckis när jag frågade honom om just det häromdagen.
– Vi hade gått och slappat till oss de sista grundserieomgångarna och klarade inte riktigt av att frammana rätt sorts slutspelsintensitet i de första matcherna. Så kommer det inte att bli nu.
Det låter hoppingivande.
* * *
Hyresgäst-Johan har äntligen anlänt och sitter tryggt på sätet intill kostym-Biffen. Två tunhukar – annat ord för borlängebor, om ni undrar – i världen. Finare blir det inte.
Han är för övrigt fortfarande chockad av att en kommentator som såg bilderna från vår utflykt till Philadelphia i söndags påstod att han har Terry Ericsson-brillor.
Själv skulle jag vara stolt. Terry Ericsson är en hjälte.
* * *
När vi nu ändå är inne på den där första slutspelsrundan förra våren är det ju svårt att inte tänka på Three or’ More.
Han började då också, men efter en bedrövlig insats i inledningsmatchen mot blåskjortorna fick han lämna över den så kallade spaden till From Russia With Glove och sen såg vi honom inte mer
Nu lovar han att han ska visa kritikerna att han visst är de stora matchernas man.
Det vore på tiden.
Habs-fansen hoppas att han åtminstone är såpass okej att han får stå i matcherna i Bell Center, för dom älskar att plåga honom med den Fleksnes-bekanta ”Theooooo”-ramsan.
* * *
The Oak Man ansökte om ackreditering så sent att han inte fått någon plats på pressläktaren. Istället ska han, som en annan Lyckoslanten-korrespondent, se matchen i pressrummet.
Men han ska i alla fall först komma hit och säga en sak som hör till när Washington inleder slutspelet.
* * *
Ah, det hade jag glömt. Scott Gomez. Han var ju med här i fjol också. Med Rangers. Back till brottsplatsen liksom. Undras om han förstår att det han upplevde då var en liten bris mot vad som – förmodligen – väntar ikväll.
* * *
Ledsen, EJN, men Sam Rosen står och hänger utanför kommentatorshytten. Det innebär att du kan få MSG-comments även ikväll…
* * *
Lokalmurvlarna här i DC går och myser om att Ovetjkin sparat sig till ikväll och kommer att bjuda på tidernas show.
Jag är ju inte alldeles säker på att det är möjligt, att det alls går att bara trycka på en knapp på det viset, men hey, hoppas dom har rätt.
* * *
Paul Mara hade också kunnat vara med om samma slags repris som Gomer, men spelar tydligen inte. Nån som vet varför?
* * *
Jag längtar redan. Jag vill höra när hela Verizon samlar sig till det gemensamma ”Unleash the fury”-vrålet framåt tredje perren.
Då kommer våra tunhuksskallar att sprängas uppe här.
* * *
Kvar sist på isen efter Capitals värmning är Ovie, Mike Green och – John Carlson!? Ha, kaxigt.
* * *
Capstronauten har siktats i entréhallen. Allt känns tryggt.
* * *
Jag tycker det är Semin som ser allra mest peppad ut på värmningen.
Två gör han, det är mitt tips.
* * *
Visst, här kommer Oak Man och drar det klassiska citat som markerar att slutspelet har börjat på riktigt:
– Tänk, Per, nu sitter vi här igen.
Ja, tänk, nu sitter vi här igen.
Det är fantastiskt.
Let’s go!