Den stora dagen i Chichago

Jag talade om feber redan i fredags, gjorde jag inte?
Well, let me tell you:
Om det var feber vid den tiden, då är det tropisk frossa och hallisar nu.
Chicago står på tröskeln till Stanley Cup-finalen och hela stan håller andan i vänta på Den Stora Orgasmen.
Bloggen är återigen på plats och hoppas få ledsaga dig fram till det som alltså kan bli ett klassiskt idrottsögonblick i sportstaden Chicago.
* * *
Gårdagskvällen inskränkte sig till en lysande New York-strip på Tavern on Rush och några glas i den tidlöst vackra baren på The Drake.
Men jag höll ändå på att få stryk.
Några fratboys var upprörda över att jag bara ljusa byxor, för det är det bara bögar som gör före Memorial Day.
– Och inte är du väl bög, fräste en särskilt aggressiv jubelidiot.
– Jo, svarade jag, och jag vill inget hellre än att få krama era små kulor.
Då blev det problem…
* * *
Upphetsningen här i stan har inte bara att göra med att Original Six-institutionen Hawks inte uppträtt i en Stanley Cup-final sedan början av 90-talet.
Det är ju ett lag som under ett drygt decennium varit på dekis – och varit det med samma inlevelse som en karaktär i en Bukowski-novell.
Så sent som för några år sedan satt det bara sex-sju tusen i den här jättelika hallen och tittade på ett pisslag utan minsta chans att slå någon annan än möjligen Columbus. Ingen brydde sig, ingen gick på matcherna,  ingen kunde ens drömma om att det skulle komma att spelas några Stanley Cup-finaler i United Center igen.
Sen ägde alltså den här gloriösa återuppståndelsen rum, den här förunderliga pånyttfödelsen – och nu har laget ena foten inne i den största show som finns..
Såna rags-to-riches-stories får amerikaners hjärtan att slå hårt.
* * *
Jag lyckades dock ta mig ut i en taxi innan situationen i The Drake-baren urartade och ni kan vara lugna, yours truly är helt oskadd.
Däremot luktar jag ketchup.
Lyckas spilla en stor, fet klick på kavajen under presslunchen och jo, jag sitter verkligen här och stinker som en nyöppnad flaska från Heinz-fabriken..
Men amerikaner har ju ofta ketchup på sina biffar, så det kanske inte är nån fara…
* * *
Nu måste Hawks förstås slå sin rätt så kvalificerade motståndare en gång till för att sagan som får Chicago att koka ska fullbordas – och jag tror det blir svårt.
Nä, de tappar inte 3-0-ledningen i serien, men det är långt ifrån säkert att de går över mållinjen idag.
Hur ofta de än understryker att de håller hypen ifrån har den nu antagit såna proportioner att det helt enkelt inte går och risken är uppenbar att unga knän kommer att börja darra här inne i dag.
Dessutom är det Sharks tur att ha lite flyt med studsar och domslut och slikt.
Så Hawks-fansen får nog vänta med det Stora Firandet, åtminstone till tisdag.
* * *
Innan det lilla tumultet utbröt hann jag bli upplyst om att The Voice Quenneville bodde på The Drake i flera månader när han var nyanställd av Hawks.
– Och han var otroligt trevlig, han satt jämnt här och pratade hockey med alla som ville höra, berättade bartendern.
Det var väl det jag visste. Bakom den där Kapten Ahab-fasaden bor en mjuk nörd.
* * *
När dom igår frågade Byfulingen hur det känns att stå i rampljust flinade han gott och sa.
– So far so good. It’s nice.
Det är svårt att inte bli lite charmad av den mannen.
* * *
Som dom skulle sagt hemma i Hyresgäst-Johans Skräddarbacken:
Det är rena Mallis i Chicago idag. 30 grader, fuktigt och alldeles vindstilla.
Väder som gjort för att fira i, onekligen.
* * *
Plötsligt går Bobby Hull förbi i pressloungen, med en popcorn-bytta i famnen.
Fan så coolt.
* * *
En annan lärdom från gårdagskvällen:
Dom kallar inte Chicago för cougar-town utan anledning.
My god…
* * *
Ja, Skogens, jag frågade ju Dogge igår, vad han menade med att Sharks varit i svårare situationer förr.
Då korrigerade han sig.
–  Det är riktigare att säga att vi haft svåra motgångar förr, och alltid kommit tillbaka stark.
Nu vet du.
* * *
Råkar gå förbi spelarentrén just som vår Yellbear Hammer anländer.
Han har the killer face på sig, men hälsar ändå glatt.
* * *
Sugar Kane fick fråga efter fråga om Toews, Byfulingen och Niemi under presskonferensen igår.
Till slut drog han året genom hockeyfrillan, log underfundigt och utbrast:
– I’m sick of pumping this guy’s tires…
Där kammade han in dagens garv.
* * *
Dogge Crankshaft har ett riktigt vilt slutspelsskägg.
– Ja, det har aldrig varit längre. Men värre ska det förhoppningsvis. Vi ses väl på Game 7 i San Jose, säger han och blinkar.
* * *
Det bästa med Hammer Yellbear?
Hans positionsspel.
Det var i alla fall vad The Voice svarade när jag, lätt nervös, frågade om svensken igår.
– Jag har aldrig sett en ung back som står rätt hela tiden. Men det gör Hammer, hette det.
* * *
När man själv redan käkat är det rätt äckligt att känna dofterna från tallrikarna ens bänkgrannar släpar upp på pressläktaren.
Jag vill bara ha det sagt.
* * *
En halvtimme kvar i skrivande stund.
Sen exploderar det där naionalsångsvrålet.
Jag längtar!
* * *
Var lite tidigt ute med Hossa. Det är ikväll han sätter, åtminstone, en puck.
Nån gång måste han ju göra rätt för pengarna Hawks hällt över honom.
* * *
Gillar Duncan Keith ännu mer efter gårdagens presskonferens. Medan alla andra nervöst viftade bort alla frågor om att Hawks är nära Stanley Cup-final nu konstaterade han frankt att det ju förhåller sig på det viset.
– Det går inte att se det på något annat sätt, vi befinner oss i en väldigt bra position och vi borde kunna använda det faktum att vi är så nära våra drömmars mål som extra tändvätska, hette det.
* * *
Lite fint ändå, att Bengt-Åke in the end får jubla lite.
* * *
Shit, Blackhawks kommer ut för värmning – och jublet som utbryter straffar det man upplever i de flesta hallar efter avgörande sudden-mål.
Här blir surrealistiskt idag.
* * *
Jag tyckte det lät som att Big Joe var lite anti-Niemi när han pratade igår…
* * *
Men Sopel snubblar på en puck när han kastar sig ut på isen. Det är inget bra tecken.
* * *
Nu kliar det i armvecket. Diagnos?
* * *
Jag ser inte exakt vad det står, men på skylten en tjej håller upp mot plexit under värmningen finns en svensk hälsning till Yellbear.
Orden ”Snälla”, ”Niklas” och ”Pucken” hinner jag uttyda innan de jumbotron-ansvariga byter motiv.
Häftigt.
* * *
Då så, då ska öronen snart få sitt – och sedan, förhoppningsvis, skönhetssinnet och dramatarmen också.
Låt kommentarerna flöda.
Vi hörs i paus.