Feber i The Madhouse på Madison

Det känns så fort man kliver av planet ute på O’Hare.
Chicago har hockeyfeber nu.
Riktigt ivrig, upphetsad, hoppa-jämfota-euforisk hockeyfeber.
Jag ser åtminstone tre Hawks-jerseys i vimlet runt bagagebandet, det hänger helkroppsaffischer av Sugar Kane och Byfulingen i hela ankomsthallen och på bussen till hyrbilsparkeringen ropar chauffören att vi måste ”wish The Hawks som luck tonight”.
I de hopplösa köerna på I-90 blir tecknen ännu fler. Det fladdrar, på typiskt nordamerikanskt vis,  små Blackhawks-vimplar i sidorutorna på typ varannan bil – samtidigt som upphetsade tyckare vrålar om Toews på radion.
Sen kommer man in i det underbara downtown-gyttret och känner att luften fullkomligen darrar av förväntningar.
Underbart, säger Biffen. Det är så det ska VARA när det är slutspel.
Frågan är bara vad som händer om  the local heroes dom vinner även ikväll och stan inser att de kan bli klara för Stanley Cup-final.
Då riskerar hela Chicagoland att förvandlades till en enda stor karneval i dagarna två.
* * *
Själv är jag dock trött som en Mårten Gås som berövats sin middagslur.
Väckningen var inte överdrivet tidig – 06.30 är bara en halv bagare – men ungjävlarna som flyttat in i lägenheten precis under mig hade dånande dunka-dunka-fest på stereon till långt in på småtimmarna , så jag somnade först framåt fem.
Ringa och klaga?
Nä, jag har själv arrangerat så många sena lägenhetsfester under min egen ungdom – åtskilliga av den kalibern att farbror polisen hört av sig – att jag fortfarande inte anser mig ha den moraliska rätten att ringa någon och be vederbörande sänka musiken…
Dessutom spelade de nya LCD Soundsystem, så upplevelsen var inte odelat negativ.
Men jag ber om överseende om jag verkar lättirriterade.
* * *
Hawks-spelarna har befunnit sig på hotell sedan värmningen i morse.
Det beror till viss del på att  The Voice – ja, Quenneville alltså – försöker bygga lite bortakänsla kring kvällens övningar. Manskapet har ju varit påfallande mycket bättre on the road hela det här slutspelet.
Men det har också att göra med att han försöker skydda spelarna mot de hysteriska stämningar de själva byggt i sin hemstad.
– Vi ska skatta oss lyckliga som får vara med om det här. Det är fantastiskt att hela staden är så engagerad. Men samtidigt är det viktigt att inte ryckas med och bli för lycklig när människor hela tiden berättar hur underbara vi är. Vi måste fortsätta fokusera på det vi ska göra, slår han med sedvanligt sandpappersskrovel fast.
Klok man, The Voice.
* * *
Eftersom jag glömde de verkligt salta favoriterna på hotellrummet efter den sista olycksaliga kvällen i Washington – och fortfarande inte fått dem hemskickade, trots att jag hotat med svenska resolutioner mot Hyatt-kedjan i FN om nån jävel där nere inte går till posten snart – håller jag sedan några veckor på att går in ett par nya, alldeles för små dojor.
Det har lett till elakartade blåsor.
Även jag kan alltså skryta med att jag ådragit mig en lower body-injury under det här stenhårda slutspelsracet…   
* * *
Muttret om att San Jose återigen håller på att vika ner sig i slutspelet köper jag faktiskt inte.
Dom har enligt min mening inte varit dåliga. Dom har bara mött en ohyggligt bra motståndare – som i två matcher spelat på toppen av sin hisnande förmåga.
Om Hawks inte heller den här gången klarar av att komma upp i tillbörlig nivå vinner hajarna garanterat, den kraften har de.
* * *
Annars gör jag en Johnny Cash ikväll.
Allt – skor, strumpor, byxor, skjorta, kavaj och själ – är svart.
And I’ll walk the line, det kan ni ge er fan på…
* * *
Patrick Kane, Michael Bolton ringde – han vill ha tillbaka sin 90-talsfriyr.
Den där mulleten börjar bli riktigt pervers nu.
* * *
Just som jag anländer till United, efter sedvanlig snedsegling i den förbannade Chicago-trafiken, utbryter ett dånande oväder över nejden.
Det känns som järtecken, men tolkningen är inte alldeles glasklar.
* * *
Just nu ser det kanske inte ut som något särskilt sannolikt scenario, men om jag inte räknat alldeles fel har Niclas Wallin chansen att bli den förste svensk att vinna Stanley Cup för två olika klubbar.
Lite coolt.
* * *
Chicago-media gör stor affär av att Dave Bolland gör livet surt för Thornton-linan, men Big Joe avfärdar hela resonemanget.
– Han är i själva verket lätt att spela mot. Han är ju så liten, fnyser San Jose-stjärnan.
Det skrattar jag ganska gott åt.
* * *
Önskar jag kunde hjälpa dig, Skogens, men vi är strängeligen förbjudna att fråga spelare om såna tjänster. Och någon form av pressackreditering kan jag inte heller ordna.
Men en svängom i morrn kanske kan bli aktuell. Hör av mig om det blir aktuellt.
* * *
Ser Setoguchi, ensam med pod-lurar i öronen, försöka tricksa med en fotboll i en korridor strax utanför det nedre pressrummet.
Han håller nästan Micke Samuelsson-klass…
* * *
Tänk, alldeles snart. Nationalsången. Guinness rekordbok borde vara här och notera.
* * *
Den första de jumbotron-ansvariga zoomar in under värmningen är – Yellbear.
Eksjö rules.
* * *
Vinnerborg heter han, Percy-pågen. Winnerbäck, det är den mjältsjuke sångaren från Linköping det.
Men visst är det stort att han får komma hit och döma. Jag tänker definitivt vara på NHL-premiären. Och inte behöver han oroa sig för att han har ett, för Nordamerika, ovanligt namn. Enligt en gammal Biffen-teori är ett konstigt efternamn en av grundförutsättning för den som vill bli NHL-domaren.
Några exempel på nu aktiva zebror:
Van Massenhoven, Walkom, Ciamaga, Furlatt, Hasenfratz, L’Ecuyer, Pochmara, Leggo, LaRue och Joannette.
Ja, ni hör ju. Det är som persongalleriet i Falstaff Fakir-skröna.
* * *
* * *
Är det någon som verkligen borde värma utan hjälm är det ju Dogge.
Men nej, han är skötsam som en skolpojke under förövningarna.
Märkligt
* * *
Och Skogens, har du ont om deg är jag rädd att du inte har så mycket att hämta hos the scalpers heller . Sitter just och läser en Daily Hearld-text om att det genomsnittliga svartabörspriset på matcherna i United as of now ligger på 290 dollar – alltså sådär en 2300 spänn.
Du för trösta dig med att du inte bor i Montreal. Där betingar en svart plåt 439 dollar – eller 3500.
Ojvoj.
* * *
Nu står Kucen – på avsatsen nedanför mig.
Ja, Chris Kuc alltså. Chicago Tribunes förnämligen hockeymurvel.
Han triggar, med sitt namn, de allra barnsligaste sidorna hos Biffen.
* * *
Clash och ”Train in Vain” i PA:t under sista spolningen innan nationalsången.
Så ska det låta, för att citera Peter Harryson.
* * *
Hossa gör minst ett ikväll. Kom ihåg var ni läste det först.
* * *
Själv säger jag som Will. i am, som vi också hörde nyss:
I gotta feeling, that tonight’s gonna be a good night.
Häng med!