Feber i The Madhouse på Madison, del 6 – The End

Tjock dimma har svept in över Chi-Town när jag kör in mot stan igen.
Men det spelar förstås ingen roll.
Det som var feber redan innan den här sudden death-sagan har växlat upp i ren hysteri nu.
Chicago vet ju. En seger till – helst hemma i The Madhouse på söndag eftermiddag – och Hawks är i Stanley Cup-final för första gången på nästan 20 år.
Så nu pågår en minnesvärd helg vid Lake Michigans strand.
* * *
Niemi får gärna fortsätta spela så här, och göra fler tv-räddningar av den spektakulära sort han radade upp i tredjeperioden:  Till slut MÅSTE ju Varpu följa med hit och skriva om honom.
Och jag vill ha lakrits nu…
* * *
Yellbear vill dock inte höra talas om att han står på tröskeln till Stanley Cup-finalen
– Det får du inte prata om Vi tänker inte på det, säger han när vi stöter ihop i den relaxavdelning Blackhawks kallar omklädningsrum.
Den 22-årige smålänningen försöker överhuvudtaget hålla uppståndelsen
– Jag lever i min egen lilla bubbla. Jag läser inga tidningar och vill helst inte ge några intervjuer. Ja, mer än när Aftonbladet kommer på långväga besök förstås, säger han.
Just det!
* * *
Oskar, ha ha, nej, att jag kallade Nabby ”hon” var ingenting annat än ett – av många, det går snabbt här – slarvfel. Men det blidde ju rätt skoj…
* * *
Ingen kan då säga något annat än att Dogge Crankshaft ger allt i de här matcherna.
Jag har aldrig sett någon vara så fullkomligt dränkt i svett som han är när han reser sig från sitt hörn i omklädningsrummet och, med den ondaste av blickar, styr stegen mot duschen.
Jag har knappast sett någon som varit lika beslutsam heller.
– Vi viker inte ner oss.  Vi slutar inte. Jag vet vad som kan hända när det här laget blir hett, säger han.
* * *
Varför är Chicago här och inte Washington.
Här är ett svar:
Washingtons ledande back heter Mike Green. Chicago har åtminstone fyra D-men jag lätt – lätt! – skulle byta bort honom mot. Keith, Seabrook, Campbell och Hjalmarsson är alla bättre hockeyspelare
* * *
Yellbear har blivit min nya Shoestring.
När Hawks vunnit, då ska han gräva i min snusdosa.
– Det är ju en alldeles suverän tradition, menar han.
* * *
De lyckas till och med göra”Still Haven’t Found What I’m Looking For” till publikhetsare i United. Det tycker jag är stort.
* * *
Han Bolland, han ska väl föreställa en grinder och checking line-specialist, eller hur? Frilägesdragningen vid 2-1-målet indikerar dock att han lika gärna skulle kunna vara med och leka med Kane och Toews.
* * *
– En helvetes bra match, säger Lelle under sin presskonferens.
Tyckte jag också.
* * *
Håller på att krocka med födelsedagsbarnet Stan Mikita när jag lämnar Blackhawks-rummet.
– Hey kid, säger han och ler.
That’s me, folks. The Kid.
* * *
Jodå, den med Philadelphia kommer upp. Men Chicago är inte Boston och om ni lovar att inte skvallra för Yellbear kan jag avslöja en sak för er:
Chicago Blackhawks kommer att spela Stanley Cup-final i år – och dom kommer att vinna den.
Nu ska jag gå ner i hotellbaren och reflektera över detta rätt upplyftande faktum.
Vi hörs i morrn, när vi – möjligen – vet mer om vem som får agera kanonmat…