Sanningens ögonblick i Motown, del 2

The Muuuuuuuuuuuuuuuuuuule!
Ha ha ha!
Vad
i
helvete.
är
det
som
händer!?!
Fyra jävla mål inom loppet av sex minuter, i en förstaperiod.
Ja, det första kommer kanske vad det lider att tillskrivas Bertuzzi, enligt kommentatorerna här borta han styrde nog den där pucken, men det VAR ju hans mål det också.
Och alldeles oavsett.
Super-Mule, han som är ett monster i slutspelsmatcher och bar Detroit till titeln 2008, har vaknat igen och då går fan ingen säker.
* * *
Det näst bästa som händer under den här perioden är att de presenterar Ritola på tv:n.
Plötsligt står det, på en sån liten skylt:
”Native of Borlange, Sweden”.
Då hojtades det glatt här i Midtown.
* * *
Jag trodde Penguins skulle få en svettig kväll när Flower gjorde sig skyldig till den inledande praktgrodan. Det är när de får ledningen Habs brukar vara riktigt besvärliga att spela mot.
Men Talbot, som alltid gör mål när det behövs som mest, fick kvittera för fort och nu är det nog snarare hemmalaget som får det svettigt
* * *
Det är förstås nån som , till sist, upplyst The Mule om att masen i New York plockat fram vita kavajen.
Nävars, förklaringen till den monstruösa perioden är snarare att han, på sitt väldigt småländska sätt, blivit riktigt heligt förbannad över situationen och gett sig fan på att säsongen inte alls ska ta slut ännu.
* * *
Lustigt med konspirationsteorierna om att domarna dömer på ett visst sätt för att tillgodose kommisionär Bettmans önskningar.
Jag misstänker att lagens ägare, de som anlitat Bettman, skulle ha en och annan synpunkt på ett sånt förfarande…
* * *
Dogge Crankshaft börjar få ett riktigt respektingivande, grottmansartat slutspelsskägg.
* * *
Lite rörda blir ju vi borlängebor också när vi ser Zäta ge Ritola – eller ska vi ta och börja kalla honom Rit-Ola, tycker ni? – en klapp på axeln efter ett byte.
* * *
Nu har Boyle börjat sparka puckarna igen. Då brukar det gå bra för motståndarna.
* * *
Nu ska jag lyssnat på nåt småländskt, varför inte The Ark, och slå en liten stepp på parketten.