Sanningens ögonblick i Motown, del 4 – The End

Exakt, John J.
Nu ska jag ringa The Mule.
Men jag misstänker att det kan ta ett tag innan jag får den där försiktiga småländska stämman i luren.
När man gör fyra mål och spelar fram till två, tangerar tidernas Stanley Cup-rekord för flest antal poäng i en period (samt krossar några klubbrekord i samma veva) och plötsligt går upp i delad ledning i slutspelets poängligan, då brukar man få stå och gaffla med närvarande media rätt så länge.
* * *
Att Playoff Joe var lite frustrerad i tredje kan man ju förstå.
Men vad skulle han riva ner Lidas för?
Puckat.
* * *
Dom brukar inte hylla enskilda utespelare i The Joe.
Just därför var det rent rörande att se, och höra, hur hela jävla hallen till slut stod upp och skanderade:
– Franzen, Franzen, Franzen.
* * *
Montreal fortsätter verkligen jävlas. Jag tror ju fortfarande att Pittsburgh, in the end, tar den här serien, men på vägen dit får de i sanning smaka på den frustration som kommer att förfölja Washington hela sommaren.
* * *
Babs ville tydligen också att Tunaslätten skulle få fira ett playoff-mål, för ni såg väl, Ritola var inne i powerplay på slutet.
Då stod jag upp och det kan jag inte erinra mig att jag nånsin gjort när det stått 7-1 i en match.
* * *
Julia, din polare får ju lov att fatta. Du följer en klassisk cinderella-story om nätterna.
I vilket fall lär hon inte klaga på att det är ostädat…
* * *
Det bästa med Journey-hymnen var ju att DJ:n var tvungen att slå av den i förtid, varmed publiken sjöng Detroit-raderna a capella.
* * *
Ken Danyeko i Versus aftergame-show.
– Nabakov är lite ojämn. Ena matchen kan han vara helt briljant och sen klarar han inte av att stoppa ens en badboll i nästa.
* * *
Tack för i natt; detta var ju lätt en av de festligaste aftnarna under det här slutspelet.
Och vad som än händer i fortsättningen kan vi säga att vi var med när The Mule exploderade.