Stanley Cup-final, del 6

Vad fan var det som hände?
När vi två timmar efter slutsignalen börjar packa ihop datorer, kameror, anteckningsblock och annat skröfs här i presscentrat hänger den frågan fortfarande i luften.
Vi fick, på  gott och ont, sen rena uppvisningsmatchen i den här första ronden och som sagt, ingen kan klaga på att det hände för lite.
Men herrejösses, nog blir det väl stramare och tajtare och mer ordning och reda i fortsättningen?
Annars kan det här sluta precis hur fan som helst.
* * *
Hammer Yellbear tar emot med ett präktigt ärr över ena ögonbrynet i omklädningsrummet efteråt
– Ja, nu börjar det väl se ut som att jag spelat slutspelshockey ändå, säger han och flinar.
Han är för övrigt överens med er kommentatorer om att första perioden var en mardröm för hans del.
– Min sämsta slutspelsmatch, helt klart. Men å andra sidan var det ingen annan som spelade särskilt bra då heller,
Nej, inte direkt.
* * *
Bananflugorna var i alla fall till sig . Dom gillar när det blir mycket mål.
* * *
Nej, jag undrar jag också – har The Broad Street Bullies någon gång under hela säsongen gått av isen med noll utvisningsminuter?
Det känns ju helt löjligt.
* * *
Ser plötsligt Tarik, från Washington Post, böjd över sin laptop i presscentrat.
Det är en besk påminnelse om vilket lag som egentligen borde vara här…
* * *
Hammer Yellbear är inte ens medveten om att han bokfördes för två assist i matchen.
– Fick jag? Där ser man hur missvisande statistiken kan vara…jag gör min sämsta match i hela slutspelet men får ändå två ass. Men, ja, det händer ju inte så ofta, så jag tar dem.
* * *
Bobby Clark går med dystra steg genom korridoren från hissarna till omklädningsrummen.
Det är oklart om tungsintheten beror på förlusten – eller på att det moderna Philadelphia Flyers inte längre tar utvisningar.
* * *
Troy Brouwer är Hammer Yellbears bäste polare, tillika rumskamrat på resorna, så hans succé orsakar glädje i den blågula delen av omklädningsrummet.
* * *
Velvet Underground-Ville ser inte så hemskt ledsen ut när jag springer på honom efteråt.
Kanske beroende på att hans Flyers klarat ut betydligt värre knipor än så här.
– Tja, det här var ju bara konstigt. It was our game to take, men det gjorde vi inte, säger han och rycker på axlarna.
* * *
Man har ju sett ledsammare församlingar än United Center vid slutsignalen.
Det är nog rätt så okej hålligång ut på byn denna lördagafton, misstänker jag.
* * *
Hammer om att komma ut på isen i sin första Stanley Cup-final:
– Jag har aldrig någonsin haft en bättre känsla i kroppen.
Det låter rätt angenämt.
* * *
Nu går sista bussen tillbaka till hotellet och den vill jag ogärna missa, så tack för ikväll, ni var fina i kommentatorsspåret.
Mer kommer i mörrn.