Stanley Cup-final, del 17

Visst blir det overtime..
Jag trodde Hawks var hemma när Sugar Kane till sist lyckades göra sitt första finalmål, men Velvet Underground-Ville såg ju till att replikera omedelbums.
Så nu står vi här.
Hur det går?
Inte en susning. Det här är båda lag som haft flyt i sudden-draman tidigare.
Men oavsett vem som vinner har jag en känsla av att det går snabbt.
* * *
Tro på fan om Hyresgäst-Johan inte lyckas skaka fram kaffe – i en stor, härlig plastmugg dessutom.
Och storsint som han är vill han inte klämma den desperate på den där hundringen.
Men han ska nåt fint på krogen ni väljer ut åt oss till i morgon.
* * *
Velvet Underground-Ville räddar hedern åt Saidas avlagda kristallkula med sin snabba replik också. Han var ju, vill jag minnas,  omnämns där i början..
* * *
Gött att Prytzen får se lite hockey också. Det unnar jag dig, gode kommentator.
* * *
Flyers låg tidvis på utan satan i den här perioden – och den är nästan otäckt frustande i de sekvenserna – men när det inte ger utdelning kan frustrationen bli desto större.
* * *
Haha, japanska tecken i bloggen! Vi tackar Princeton åt det allra hjärtligaste.
* * *
Nu har Prongers armbåge gjort debut i finalen också.
Sugar Kane får smaka så både hjälm och tandskydd ryker.
* * *
De rundlätte herrn som alltid utför en slingrande och föment sinnlig jumbotrondans i Wachovia i tredjeperioden skrämmer mig en smula.
Jag får för mig att det är så det kommer att sluta för mig också, jag kommer bli byfånen dom zoomar in i Ejendal i framtiden…
* * *
Ken Holland och Babcock måste ju båda sitta och tänka ”Vad fan gjorde vi” när dom ser Velvet Underground-Ville i den här finalen – Babcock för att han försökte förvandla finländaren till Dan Cleary, Holland andra för att han trejdade honom, mot Tollufsen (!?!)
Jaha, boka resa
* * *
Nu rättar vi till slipsarna, tar några djupa andetag och gör oss beredda på slutspelets hittills mest gastkramande drama.