Stanley Cup-final, del 24

Ni kan spara på krutet, Yellbear Hammer vet mycket väl att det gick åt helvete vid de två första målen.
– Verkligen inte roligt, det kändes som att jag svek laget, suckar han när en medlidsam Biffen hittar honom i en korridor utanför omklädningsrummet.
Shit happens, säger jag.
Och precis som The Voice tror jag att den unge smålänningen kommer tillbaka snabbt.
– His character and and his preseverance is what we look for. He’ll bounce right back, slår coachen fast.
* * *
Lika lite som dom får vara med och peta i mina texter får jag prata under Holmgrens och Johanssons sändning.
Men jag sitter med under sista perioden, tidvis i feta hörlurar, och det är djupt fascinerande.

Särskilt roligt är det under slutminuterna, när det blir spännande och Holmgren börjar varva upp.
Jag säger ju det, vilken artist!
* * *
Velvet Underground-Ville slår med sitt sjunde mål och sin sextonde poäng Flyers klubbrekord för rookies och när speakern berättar det börjar hela Wachovia skandera:
”Leino! Leino! Leino”.
Då är det nästan så jag får nåt hårt i halsen.
* * *
Hawks får sätta hoppet till att de kan ta med sig något av den frustande energin från andra halvan av sista perioden.
Där såg det ju, äntligen, ut som att de var beredda att offra en och annan lem – och det gav resultatet.
* * *
Velvet Underground-Villes mål tog till slut på en rygg och får betraktas som flax, men som han höll i pucken i momentet innan…han är ju Zäta, för fan!
* * *
Hälsar på Big Kjell på pressläktaren. Det känns som att ta Zeb Macahan i hand.
* * *
Ojvoj, vad Big Buf har det tungt.
* * *
Rookie förresten…nog är reglerna lite fåniga när en 26-åring som spelade även i fjolårets final kallas rookie.
– Ja, jag har fått en och annan pik om det av grabbarna och jag kan inte påstå att jag känner mig som en rookie, flinar han och rycker lite i sitt talibanskägg.
Inte spelar han som en heller.
* * *
Jaha, då är det bara att packa väskan igen då. Mot Chicago. Vi hörs därifrån vad det lider.
Tack för alla kommentarer i natt.