Stanley Cup-final, del 25

Hej där hemma i sommarnatten.
Hoppas ni har det just så bra som jag föreställer mig att ni har det.
Det är förstås oslagbart att följa en Stanley Cup-final live och, som nu, sitta i en hall som United Center i ett regnigt Chicago och invänta en sanslöst viktig Game 5.
Men samtidigt är det en liten, blågul del av mitt hjärta som avundas er tv-upplevelsen där hemma.
Jo, faktiskt.
Det fanns ingenting jag under mina 36 år hemma i Sverige älskade mer än direktsänd tv-sport om nätterna – och allra helst då ljusa sommarnätter (jo, det fanns några grejor till jag älskade åtminstone lika mycket, men det ska vi inte gå in på här…)
Att en sån här söndag pula lite med sina helgbestyr och sen dra sig tillbaka framåt kvällningen, käka en enklare middag, nervös-värma med nån film och slutligen duka upp med läsk, snask , färskt snus och kaffe framför tv:n…det var något verkligt magiskt med det.
Världen sov utanför.
Ingen ringde.
Ingen kom med krav att man skulle vara någonstans
Ingen störde
Sen var Arne, eller Bosse, eller en underbart gormande Holmgren, plötsligt på länk från nånstans långt borta och för några isolerade timmar framåt, mot en den ofta ljusa gryningen, bestod hela världen bara av matchen, eller tävlingen, man följde.
Attraktionen kanske bottnar den där Canada Cup-upplevelsen från 1976 jag berättade om i förrgår, men det blev ännu bättre senare, när jag blev äldre och kunde försvara mig mot den sortens övergrepp det innebär att bli beordrad att lägga  sig en viss tid. Redan under fotbolls-VM i Argentina 1978 bestämde jag mer själv och minns underbar Mario Kempes-feber under filten i den grå, danska  tv-soffan familjen hade nere i källaren på Slingergatan 41. Lake Placid 1980, Canada Cup 1981 och 1984, Los Angeles 1984, Mexico 1986, Seoul 1988 (när man skruvade av tv-ljudet och fick höra Lars-Gunnar Björklund och Åke Strömmer slå världsrekord i kommentatorsbriljans i radiosändningarna från friidrotten), USA-VM 1994 (förstås! bäst av allt nånsin), Rangers-Vancouver samma år och diverse Wilander-shower från Melbourne och New York är andra nattliga tv-happenings jag minns med stor värme.
Jag hade dock ingen liveblogg att komplettera tv-tittandet med de gångerna.
Det har ni och det är min förhoppning att den bidrar till att göra upplevelsen där hemma ännu större.
* * *
Finalen avgörs inte i natt.
Men ändå är det nog mycket som fastställs nu.
Om Flyers vinner, då tror jag det är över. Då tar dom titeln hemma i Wachovia på onsdag.
Om ett hårt pressat i Chicago istället försvarar sin hemmais en gång till, då är det upplagt för en oerhörd Game 7 – och då känns det som att precis vad fan som helst kan hända.
Så ni som håller på något av de här två lagen har all anledning att vara nervös nu.
* * *
Flög med Don Cherry igår.
Han satt längst fram, i sin bisarra skjortkrage, och såg inte ut att bry sig ett dyft om den överjävliga turbulensen under inflygningen mot O’Hare.
It figures.
Den som är arrogant på marken är i allmänhet arrogant även i luften.
* * *’
Nu får ni önska Yellbear Hjalmarsson en riktigt rungande revansch för dubbeldebaclet i Wachovia.
Han fyller nämligen år idag.
Jovisst, den bäste småländske backen genom tiderna – okej, i konkurrens med Big Kjell – blir 23 år just denna nationaldag.
Grattis, ber bloggen att få säga – oavsett hur det går.
* * *
Inget hallabaloo igår precis.
På grund av nån pågående jättemässa i Chi-town har NHL inte lyckats hitta tillräckligt många rum inne i stan, så mediahotellet ligger ut vid flygplatsen.
Där fanns det inte mycket annat att göra än att beställa room service och beställa den som det skulle visa sig hysteriskt usla Varulven-filmen med Benicio Del Toro.
Så lagom skoj, men i gengäld är your Biff i prima skick idag, så nu kör vi hårt.
* * *
EJN, jag pratar engelska med Velvet Underground-Ville. Han förstår ärans och hjältarnas språk, men vill inte gärna prata det.
* * *
Jag undrar, jag, om inte Flyers förstör Hammers 23-årsdag genom att vinna ikväll.
Det känns som att de äger och dominerar Hawks – inte bara på isen.
Medan Chicago-spelarna är irriterade, gömmer sig för media, kommer med långa förklaringar om hur de måste spela och talar alldeles för mycket om hur bra motståndarna är utstrålarna hårdingarna från Broad Street bara lugn och självförtroende.
De går omkring och ler glatt, skämtar med journalisterna och konstaterar avspänt att de bara ska fortsätta som tidigare.
Vad dom ser ut som?
Vinnare.
* * *
Ah, 23. Det fyllde jag 1990, under fotbolls-VM i Italien. Då jobbade jag på Falu-Kurirens sportredaktion och var stormande kär i en flicka som hette Anne och hade Dalarnas vackraste, brunaste ögon.
Chansen att jag nånsin skulle spela en Stanley Cup-final var inte så stor, om man säger.
* * *
Men om Hawks till sist förstår allvaret och redan från start spelar som i tredje perioden senast – och alltså är beredda att utföra lite skitgöra – kanske de ändå kan sno tillbaka av det momentum som just nu är Flyers-spelarnas livsluft.
Men det där har varit ett problem under hela slutspelet. Det gick så lätt under grundserien att Kane & co trodde det skulle gå lätt även i slutspelet och därför underlät de att göra det ansträngande, tråkiga, oglamorösa grisjobb som är nödvändigt i varje playoff-byte.
De tendenserna har funnits i finalen också. Några av Chicago-spelarna trodde alldeles uppenbart att de skulle kunna laja sig till segrar mot sjuan i östra konferensen och förefaller lite chockade över hur hårt motståndet.
Till slut skärpte de till sig även mot Nashville och Vancouver (San Jose kan vi lämna därhän, då gjorde verkligen vad de skulle) och fansen får hoppas på en likadan uppstramning nu.
Men then again, det är Flyers dom möter nu. Inte Canucks…
* * *
I dagens Larry Brooks-krönika hallucinerar Glen Sather om att Rangers kunnat vara i samma situation som Flyers om de bara tagit den där extrapoängen i Wachovia i den sista grundserieomgången.
Eller hur, Glen.
Till skillnad från Paul Holmgren har du, herr Stealth-flygare, inte byggt något slutspelslag (inget riktigt grundserielag heller, för den delen…), så vad som hade hänt är att Capitals knockat Rangers i fyra raka och sedan hade vi fått ett helt annat slutspel än det som nu är på väg att rundas av.
* * *
När jag, tidigare än nånsin, anländer till United håller polisen precis på att föra in sina bombhundar i Flyers ännu så länge tomma omklädningsrum.
Ja, det kan nog behövas.
Ant-Pronger-stämningarna börjar anta vissa proportioner i Chicago…
* * *
Ja, Fregan, den här bloggen, och den här tidningen,  är ju världsberömd för sin ständiga smutskastning av Detroit Red Wings.
Viss rätt att håna Babs och Holland har jag, och Velvet Underground-Ville,  allt.
* * *
Zamboni-entrén i kortplanket precis bakom Leighton i första och tredjeperioden, håll koll på den.
Där stod Biffen, på sitt gamla Verizon-vis och steppade lite på isen för några timmar sen.
* * *
Något annat som hade hänt om Rangers vunnit den där sista matchen är att Devils ställts mot Habs och ingen ska inbilla mig att LeMaires lag fallit på egen grepp i den serien.
Tänk, vad annorlunda allt kunnat vara.
* * *
Det är Al Bundy som leder Viasats sändningar ikväll
Vänta ska ni få se.
* * *
Yzerman, Lidas tackade jag till den lön Wings erbjöd. Ingen som får 6 millar säger, nä, det är för mycket, ge mig mindre. I synnerhet inte om man vill fortsätta ha en good standing med spelarfacket. NHLPA motsätter sig med kraft alla såna vänlighetsrabatter.
* * *
Sugar Kane ser ut att hamna i tredjelinan ikväll – för att Au De Toilette ska få det lite svårare att sätta Prongs på all offensiv talang som rör sig.
Om det ger resultat, om han börjar spela bättre, lovar jag att lyda kommentatorn Håkans utmärkta förslag och döpa om honom till Killer Kane.
* * *
Varpu kommer fram och ber mig att å det hjärtligaste hälsa ”Happy nationaldag” till er alla.
Det var väl fint?
* * *
Nu håller det här första inlägget för kvällen på att bli så långt att det ju nästan spårar ur. Men vad ska jag ta mig till, det bubblar av skrivlust…
* * *
Jaha, Horan möter Kuc  i ett hörn i pressummet.
Tycker ni det låter som något olämpligt att skriva i en blogg vill jag göra klart att jag bara berättar vad jag ser: Jamey Horan från NHL står och pratar med Chris Kuc från Chicago Tribune och det är inte mitt fel att de råkar heta så.
* * *
Niemi behöver vara bättre ikväll också och på den punkten är jag mindre Chicago-pessimist. Det känns som att han kan spika igen ikväll.
* * *
Ni som följer den här bloggen noga även under grundserien förvånas kanske över den kaxighet som plötsligt präglar Iceman 66:s inlägg.
Det gjorde jag också till en början, men nu inser jag att han bara gått in i the slutspelsmood och intar samma hållning som spelarna.
Alltid får det någon ur balans och då har ju även han dragit ett litet, litet  strå till stacken.
* * *
Det bara slår mig plötsligt:
Nationalsången!
Man ska få höra det där sinnessjuka vrålet igen.
Vad gött.
Och man kanske får passa på att njuta, det kan vara säsongens sista föreställning…
* * *
Bobby Clarke försöker åka presshiss med Biffen och Hyresgäst-Johan.
Då kliver en vakt omedelbart fram.
– Sir, det här är bara för media, säger han.
Sen får Bobby Clarke kliva ut igen.
Hur stort som helst.
* * *
Anders Eriksson, Michael Nylander, Ragge Johansson, Ulf Dahlén, Michael Holmqvist, Jonas Nordqvist, Magnus Johansson, Samuel Påhlsson, Kim Johnsson och Yellbear Hammer Hjalmarsson.
Där har ni svenskarna som spelat i Blackhawks genom åren.
Hur skulle ni rangordna dem?
* * *
Fint att vara tillbaka på exakt samma säte i United igen. Jag försöker rent av inbilla mig att stolen säger att han saknat mig, men vid närmare eftertanke är det nog så att få stolar längtar efter just mig…
* * *
Thomas Eriksson, Pelle Lindbergh, Per-Erik Eklund, Bosse Berglund, Big Kjell Samuelsson, Uffe Samuelsson, Magnus Roupé, Micke Renberg, Tommy Söderström, Patrik Juhlin, Mikael Andersson, Marcus Ragnarsson, Kim Johnsson, Mattias Timander, Foppa, David Printz, Borlänge-Lars Jonsson och Johan Backlund.
Det är de, avsevärt många fler, svenskar som haft Flyers-tröja på sig.
Och hur ska dom rangordnas?
Kom inte och säg nåt annat än att Pelle Eklund ska vara tvåa efter Foppa.
* * *
När jag satte punkten efter ”Foppa” i den förra meningen blev inlägget exakt 10 000 tecken långt.
Det här är därmed det längsta matchinlägget nånsin.
Sorry…
* * *
Kim Johnsson har alltså lirat för båda de här lagen.
Synd – på alla vis – att han har sina hjärnskakningssyndrom och inte kan lira nu.
* * *
Såhär en dryg halvtimme före första nedsläpp är stämningen i United mer nervös och orolig än den någonsin varit under mina besök här.
Det går att förstå.
* * *
Bloggen vill också påpeka att Niklas Eriksson – Movägens Larionov – var draftad av Flyers.
Misstaget att inte plocka över honom är såklart ett av de större klubben begått, nästan  klass med att låta Derian Hatcher fortsätta spela efter lockouten…
* * *
Ser Corneliuson, han som håller i mikrofonen under nationalsången, stå och sjunga upp sig i en korridor utanför pressloungen.
Det verkar överambitiöst, ingen hör ju ändå en stavelse.
* * *
Uppvärmningsobservationer:
Hossa kommer att ha a blowout-game och gör minst ett mål.
I Flyers ser det, något oväntat, ut som att Coburn tänker göra Velvet Underground-Ville sällskap i målprotokollet.
* * *
Det ska bli i Viasat-sändningen ikväll också. Håll koll!
* * *
Nä, nu är det här så sjukt långt att jag måste posta – annars hinner ni inte läsa klart före första nedsläpp.
Håll i mössorna där hemma, det här kan – också – bli en makalös final.
Vi hörs i första paus.