Tack för i år
Minns ni Håkan Loobs sällsamt ambitiösa tips dagen innan Stanley Cup-finalen började?
Well, det var inte bara ambitiöst.
Det var briljant också.
Gå tillbaka och kolla får ni se – mannen satte ju samtliga sex matcher!
Chicago skulle, sa Färjestad-VD:n, vinna de två första hemma, förlora de två första borta, ha en riktig blowout hemma i match fem och slutligen vinna med uddamålet i Wachovia i sjätte matchen.
Jisses.
Det är Saida från Gotland som leder den legendariska Karlstad-klubben.
4-2 till Chicago var för övrigt ett rätt populärt resultat.
Även Nicklas Lidström, Mats Sundin, Per Mårts, Mattias Öhlund, Henrik Zetterberg, Henrik Sedin, Leif Boork, Niklas Wikegård, Henrik Lundqvist, Anders Hedberg, Henrik Tallinder, Peter Popovich, Mikael Renberg, Rickard Franzén, Jimmy Wixtröm, Hasse Backe, Jonas Gustafsson, Loui Eriksson, Challe Berglund, Damien Cox, Malin Fransson, Bengt-Åke Gustafsson, Christer Olsson, Larry Brooks, Linus Hugosson, Claes Elefalk, Hans Abrahamsson, Markus Åkerblom, Janne Bengtsson, Stefan Liv, L-G Jansson, Bruce Garrioch och Erik Karlsson tippade just så och får härmed en liten applåd.
Men bara Loob hade hela finalserien klart för sig, från början till slut.
Vilken champion.
* * *
Det blev en lika konstig avslutning på min bloggsäsong som på sista finalmatchen.
Magsjuka monumentale just när allting ska knytas ihop…snacka om antiklimax.
Men shit happen – ja, bokstavligt talat, faktiskt – och vi får försöka glädja oss åt att säsongen varit rätt bra i alla fall.
* * *
Jag ser att somliga menar att även Kim Johnsson ska räknas som Stanley Cup-mästare, men tyvärr. Han spelade bara åtta grundseriematcher för Chicago innan han blev skadad – och såvitt jag förstår ska man ha spelat åtminstone 41 grundseriematcher, eller minst en finalmatch, för att få sitt namn inristat i bucklan.
* * *
– Nu blir det fest i två månader, vrålade den just då helt omskakade Yellbear Hammer på isen i onsdags kväll.
Men efter några dygn av sömnlöshet verkar det som att lugnet hemma i Russnäs börjar locka.
När jag talade med honom på telefon efter den fantastiska paraden
– Det ska bli rätt skönt att komma hem till lugnet, stönade han hemifrån sängen.
Det kostar att ligga på topp!
* * *
NHL-säsongen 2009/2010 har ju bloggen redan sammanfattat, här.
http://blogg.aftonbladet.se/perbjurman/2010/04/biffen-awards-2009-2010
Men vi kan väl köra en liten slutspelsspecial också.
Svenska poängligan i slutspelet ser ut så här:
1. Johan Franzén 6 12 18 (12 matcher)
2. Mikael Samuelsson 8 7 15 (12 matcher)
3. Henrik Zetterberg 7 8 15 (12 matcher)
4. Daniel Sedin 5 9 14 (12 matcher)
5. Henrik Sedin 3 11 14 (12 matcher)
6. Nicklas Lidström 4 6 10 (12 matcher)
7. Nicklas Bäckström 5 4 9 (7 matcher)
8. Daniel Alfredsson 2 8 (6 matcher)
9. Niklas Hjalmarsson 1 7 8 (22 matcher)
10. Tomas Holmström 4 3 7 (12 matcher)
11. Douglas Murray 1 6 7 (15 matcher)
12. Alexander Edler 2 4 6 (12 matcher)
13. Erik Karlsson 1 5 6 (6 matcher)
14. Niklas Kronwall 0 5 5 (12 matcher)
15. Fredrik Modin 1 3 4 (6 matcher)
16. Henrik Tallinder 0 2 2 (6 matcher)
17. Jonathan Ericsson 0 2 2 (12 matcher)
18. Patric Hörnqvist 0 1 1 (2 matcher)
19. Niclas Wallin 0 0 0 (6 matcher)
20. Andreas Lilja 0 0 0 (11 matcher)
21. Mattias Ritola 0 0 0 (1 match)
Slutspelets svensk: Niclas ”Yellbear Hammer” Hjalmarsson. Det var han som blev mästare.
Slutspelets svensk 2: Henrik Zetterberg. Vann hela plus/minus-ligan, trots att Wings fick packa trunkarna redan efter två omgångar. Inte så dåligt.
Slutspelets svensk 3: Johan Backlund. Aldrig tidigare har någon fått så uppmärksamhet i ett mediaforum – utan att spela en minut…
Slutspelets enskilda match: The Mules Game 4 mot San Jose, när han bara exploderade och rakade ihop sex poäng.
Slutspelets krönikör: Hedbä, förstås. Vi tackar och bockar för en alldeles enastående insats i Sportbladet.
Slutspelets stjärna: Jonathan Toews. Mycket välförtjänt Conn Smythe-vinnare.
Slutspelets stjärna 2: Chris Pronger. Och om Flyers vunnit hade han fått den istället. Att dom inte gjorde det berodde dock i hög utsträckning på att hans bränsle tog slut.
Slutspelets målvakt: Jaroslav Halak. Det kunde ha varit Niemi, men jag tycker att han skrev ner sina egna aktier i finalserien.
Slutspelets coach: Den titeln får The Voice Quenneville, Au de Toilette och Jacques Martin dela på.
Slutspelets genombrott: Velvet Underground-Ville. En härlig succé.
Slutspelets besvikelse: Washington förstås. Det är inte acceptabelt att vinna hela serien och sedan åka direkt mot Montreal, allra minst när man haft ledningen med 3-1.
Slutspelets besvikelse 2: Pittsburgh. Det var ju krattat ända till final när Capitals åkte ur.
Slutspelets överraskning: Flyers. Det var en askungesaga och den höll på att fullbordas.
Slutspelets överraskning 2: Canadiens. Här glömmer vi aldrig vilken fart de fick på kommentatorn Julia.
Slutspelets kommentator: Julia. Höll absolut världsklass så länge Habs var med.
Slutspelets kommentator 1 och 2: Iceman och Offroad. Fick igång en härlig beef under finalen.
* * *
Killer Kane var ändå lite rolig när han under superparaden i Chicago tog mikrofonen och skrek:
– Till alla taxichaffisar där ute: Jag älskar er!
* * *
Däremot var Burish inte så kul när han kallade Pronger idiot efter sista matchen.
Man ska vara bra vinnare också – inte bara bra förlorare.
* * *
NHL tänker släppa hela spelprogrammet för nästa säsong 22 juni, det vill säga om en vecka på tisdag.
Det blir mumma att grotta ner sig i under några timmar.
* * *
Ja, time to say goodbye då.
Jag ber att få tacka er alla för en suverän säsong, komplett med OS och intensiv slutspelsvecka och what not.
Ni har varit fantastiska. Som vanligt. Det är era talrika, roliga, begåvade kommentarer som gör den här bloggen.
Helt stängd blir butiken förmodligen inte under sommaren. Händer det nåt av intresse kanske jag dyker in här och avlossar några salvor från höften, men räkna i huvudsak med stiltje fram till hösten.
Till dess:
Frid.
