Lilja forever

I natt verkar det alltså som att Andreas Lilja, till sist, gör sin debut för Anaheim.
Därmed har vi åter fått bevisat att man tjänar på att inte gnälla och tjura när the going gets tough.
”Lills”, som dom kallar skåningen här borta, har haft det påfallande motigt de senaste åren.
Först var det den förfärliga hjärnskakningen – ja, det var till och med en blödning, ju – som tvingade honom att stå på fel sida sargen i ett helt år. Sedan kom svårigheterna att få ett nytt kontrakt, den taskiga behandlingen av San Jose och
Och ändå:
Aldrig har han ägnat sig åt självömkan. Aldrig har han deppat ihop. Aldrig har han beklagat sitt taskiga öde.
– Det är som det är, ingenting blir bättre av att man sitter och beklagar sig. Det gäller att försöka fokusera på det som ändå är positivt, har det hetat när jag än talat med honom.
Att jag nu önskar honom all lycka i södra Kalifornien beror också på att jag personligen tycker väldigt bra om den högljudde, pratglade, patologisktskojfriske men samtidigt omtänksamme och varme snusmumriken, det medges.
Men framförallt är jag imponerad av attityden och hållningen.
Den borde belönas med framgång.
* * *
För övrigt har jag tagit en del bilder under serieupptakten men inte haft tid att publicera dem.
Men nu har jag.
Så här är en blandad liten kompott från de första tio dagarna.

Tailgate-party inför Opening night i Jersey. Enda gågen det jublades den kvällen…

The new kid in town, Marcus Johansson, svarar på Washington Post-Tariks luriga frågor.

Kaffefläck på ljus kavaj. En av de mer förödande katastrofer som kan inträffa.

King Lunkan strikes a pose.

Fullsatt i Jersey…typ.

Home of The Best Hockey Show in the world.

Morningskate har guld i mund. Här är det Leafs som känner på ligans fulaste mittcirkel-logga.

Finally, here she is: The Lakrits Queen!

Holy ground för såna som konsertpianisten.

Mystery train, från New York to DC.

Många såna tröjor är det på Garden:

En kopp kaffe och en hockeyarena…jag begär verkligen inget mer.

Eskilstunas hemligaste sitter, som vanligt, och smyger…

Den öde pressläktaren i The Rock i mörkret några timmar innan match. Så vackert.

Rullan gick som sagt på Garden ett tag.

Till sist, ett underbart smycke jag fått mig tillsänt av förträffliga silversmeden Carol Eriksson. Det här är som ni förstår bara nåt en särskild sorts supercoola övermänniskor får och kan bära. I NHL finns det just nu till exempel bara tre: Hedbä, Lidas och Ritola.