NHL-säsongen 2010/2011 – Facit

Alright.
Efter ett par veckor av gastkramande nattmanglingar är jag beredd att presentera facit:
Så här slutar NHL-säsongen 2010-2011.
Innan innan ni sätter premiärdreglet i halsen vill jag bara varna för att jag högst medvetet chansat rätt grovt i några fall. Det blir så andefattigt om man bara ska rabbla upp standard-profetiorna,
Men jag försöker argumentera för varje tips i de enskilda kommentarerna om varje lag.
Läs dem – och återkom med synpunkter.
Nu åker vi!

EAST

1. Washington Capitals.
– Ja, jag låter mig – måhända  dåraktigt – förföras igen. Vårens förbluffande playoff-fiasko borde möjligen ha övertygat även en hopplös optimist som gamle Biffen om att Caps bara är en grundserieattraktion. Stjärnorna från huvudstaden har dock en chans till att bevisa motsatsen. En sista. Viker de ner sig i ytterligare slutspel är Boudreau-eran definitivt över. Men de är de medvetna om själva också , och just därför tror jag att de tar den chansen. De vet att de måste spela smartare och tajtare i egen zon. De vet att fler måste ta ansvar och producera när motståndarna hittar sätt att neutralisera Ovetjkin. Och de vet framförallt att de måste leverera när det blir allvar framåt våren.  Den vetskapen SKA kunna leda ett så mästerligt lag hela vägen till final. För det talar antagligen också det faktum att Ovetjkin inte behöver bära sitt hemland i något OS utan kan koncentrera sig på sitt dayjob.
Svenskar: Nicklas Bäckström är som bekant redan etablerad som en av ligans tio främsta forwards. Frågan är hur mycket vi får se av rookien Marcus Johansson. En hel del, gissar jag. En riktigt begåvad tredjecenter hör till det som saknats i Boudreaus giv. Även Michael Nylander ingår formellt i organisationen, men han är ju begravd allra längst in i frysboxen.
 Icke-svensk favorit: Alexander Ovetjkin går inte att komma runt. Han är inte bara en magnifik, spektakulär och sanslöst effektiv hockeyspelare. Han är en personlighet av larger-than-life-kaliber också. Jag älskar honom, faktiskt.

2. New Jersey Devils.
– Hockeyfeber är on the rise i Sinatra-land. Det beror i första hand på superstar Kovaltjuk. Men inte bara. Old School Lou Lamoriello har finjusterat hela sin lagmaskin, fyllt på med högoktanigt bränsle, bytt ut några slitna gamla delar och ersatt med nya, vitala. Marty Brodeur – ingen spring chicken längre – har i Johan Hedberg fått en riktigt pålitlig backup som kan avlasta honom såpass att Mästaren inte ska behöva vara lika sliten i slutspelet som de senaste, frustrerande säsongerna. Henrik Tallinder är en av ligans mest underskattade backar och har under campen bländat lagledningen med sin förmåga att ”stänga ner” egna zonen. Hårde Volchenkov bidrar också till att konsolidera försvaret och Jason Arnott är vidare en förstklassig center som känner Devils sedan tidigare och lär få en kick intill gamle radarpartnern Patrik Elias. Dessutom framstår John MacLean som en tränare med fast hand och fräscht synsätt. Men visst, allra mest kittlar Kovy. Om han, som det sett ut under försäsongen, får kampera ihop med Parise och Zajac, då har Devils en förstalina bara San Jose och Washington kan matcha. Det här är en contender.
Svenskar: Under försäsongen har Devils varit rena Red Wings light. Henrik Tallinder, Johan Hedberg, Alexander Urbom, Mattias Tedenby och Jacob Josefson. De två förstnämnda är givna i truppen, men även övriga har övertygat under campen och kommer att få chansen. Om inte på en gång så vad det lider.
Icke-svensk favorit: Zack Parise, en mördande sniper och samtidigt en till synes mycket ödmjuk, väluppfostrad ung man. Det är ingen alldeles vanlig kombination.

3. Buffalo Sabres.
– Northeast-divisionen känns jämn, oviss och svårtippad. I princip kan samtliga lag ta hem divisionen och därmed erövra den här tredjeplatsen. Men trots att de blivit av med backklipporna Henrik Tallinder  och Toni Lydman och, i linje med sedvanligt lågbudgettänkande, inte ersatt dem med något alltför skräckinjagande får jag för mig att 40-årsfirande Sabres  kan hålla Boston, Montreal, Ottawa och Toronto stången. Ett skäl är förstås Ryan Miller. Han visade ifjol att han är ligans bästa målvakt mer än bara tillfälligtvis och någon ”reaktion” borde inte vara nödvändig i år, därtill är han numer för rutinerad. Miller Time väntar kort sagt den här säsongen också. Samtidigt känns the Tyler duo – Calder Trophy-bjässen Tyler Myers och superkvicke centern Tyler Ennis – som den sortens sophmore-spelare som kan lyfta sig och ta över ett lag. Ska de gå långt i slutspelet krävs dock, förmodligen, några smarta drag vid trading deadline.
Svenskar: Jhonas Enroth slåss med Patrick Lalime om att bli Millers permanenta reserv. Han är närmare än någonsin nu. Unge backen Dennis Persson har också fått visa upp sig under försäsongen.
Icke-svensk favorit: När det gäller Sabres vore det kanske rimligast att välja någon av speedkulorna, eller Miller, men jag är mest svag för homeboy Patrick Kaleta. Det är lite Stefan Nilsson över hans framtoning, om nu någon minns den benhårde leksingen.

4. Pittsburgh Penguins.
– De har fått sina längsta sommarvila på flera år. De är revanschsugna efter det oväntade debaclet mot Montreal i senaste slutspelet. De får uppträda i en sprillans ny, inspirerande  arena. Så jo, det är klart att Penguins, med några av världens största begåvningar i truppen, hör till de som kan gå hela vägen. Igen. Initialt kan man förstås tänka sig att Sergej Gonchar kommer att saknas. Han har ändå varit quarterback på Pittsburghs blålinje under de avgörande  år då det här mästarlaget formats. Däremot tror jag inte, som somliga,  att de omstrukturerade försvarslinjerna innebär något aber på längre sikt. Det är inte vilka som helst som ersatt Gonchar, Jordan Leopold och Mark Eaton. Det är Paul Martin och Zybnek Michalek. Man ska också ha i åtanke att Ray Shero, en av NHL:s smartaste general managers, alltid gör några briljanta moves runt trading deadlines om det behövs. Minst konferensfinal, det är vad jag tror.
Svenskar: Mattias Modig finns i organisationen, men såvida inte Penguins drabbas av samma målvaktsöde som Flyers ifjol lär han få nöja sig med spel i farmarligan. Terminator junior, Philip Samuelsson, får vi vänta på ytterligare något år. Men vilken fest det ska bli att se honom i pappas gamla klubb…
Icke-svensk favorit: Jordan Staal. En perfekt kombination av intelligens, skills och karaktär. Bäst i familjen, tycker jag.

5. Tampa Bay Lightning.
– Även om han hade kommit enkom för att bättra på solbrännan skulle blotta det faktum att Steve Yzerman tagit över GM-stolen i västra Florida gett Bolts en nytändning. Sådan är Detroit-legendens status, sådan är hans lyskraft. Men mannen bakom det kanadensiska lag som tog OS-guld i Vancouver i februari har i sanning varit ambitiösare än så. Han städslade exempelvis omedelbart den unge och hett eftertraktade tränaren Guy Boucher och hans stab. Sedan trejdade han till sig Pavel Kubina, Brett Clark, checking-favoriten Dominic Moore, målisen Dan Ellis  och – i näst bästa affären på hela sommaren – Foppas gamle polare Simon Gagne. Martin St. Louis fortsatta tjänster säkrades också föredömlig kvickt och enligt uppgifter har superstjärnan Vincent Lecavalier, som efter ett par bleka år nu äntligen är helt skadefri, reagerat positivt på ingående inspirationssamtal. Ja, ni hör ju. ”Stevie Wonder” kan mycket väl vara frälsaren den här klubben – som för första gången på länge också vilar i händerna på en solid ägare med finansiella muskler – väntat på. Lika långt som Big Papa Wennerholm, som tippar att Lightning vinner bucklan, törs jag inte gå – bland annat för att duon Smith-Ellis inte riktigt framstår som cup-målvakter – men det kommer att hända bra saker i Tampa.
Svenskar: Vigge Hedman gör sin andra säsong och ingen räknar med något annat än att han tar ett jättekliv framåt. Här finns också stabile veteranen Mattias Öhlund. Och Johan Harju bör definitivt kunna slåss om en plats. Däremot ratades Niclas Persson, snöpligt och till synes lite orättvist, under campen.
Icke-svensk favorit: Martin St. Louis. Jag har alltid haft en svaghet för småväxta spelare som trotsar oddsen och blir NHL-stjärnor fast de inte ska. Visade ifjol att han dessutom är en superb playmaker i lika hög grad som sniper.

6. Boston Bruins.
– Hur kommer man tillbaka efter den historiska kollaps Bruins genomlevde i slutspelet i våras? Jag tror det är en fråga som kommer att definiera hela Bruins säsong. Å ena sidan borde revanschlystnaden vara rent monstruös. Å andra sidan var sammanbrottet så oerhört att det nog kan fortsätta spöka för de som var inblandade för lång, lång tid framöver. GM  Peter Chiarelli har hur som helst inte gjort några drastiska förändringar i truppen. Den enda någotsånär spektakulära nyheterna är andradraftade Tyler Seguin och Nathan Horton. Den senare ska, är det tänkt, bota det som i princip var en säsongslång måltorka, men det undrar jag. Han var kanske Floridas bäste prickskytt, men Florida är just Florida. Däremot kan Seguin mycket väl bli en liten sensation – om inte annat så på sikt. För övriga handlar det om hur de hanterar demonerna från de sista matcherna förra säsongen. Det gäller i högsta grad coach Julien också. Om han inte snabbt utför en framgångsrik exorcism kan han bli visad dörren, misstänker jag.
Svenskar: Nej, sedan Pebben åkte hem har det varit väldigt svenskfritt i Beantown. Det är lite trist.
Icke-svensk favorit: Milan Lucic. Hockeyvarianten av en benknäckare i, typ, Röda Stjärnan – men utrustad med teknik.

7. Philadelphia Flyers.
– Flyers skrev en underbar saga under senaste slutspelet och det är inte omöjligt att de åter kan ställa till med djävulskap i playoff– om de tar sig dit. Detta är de facto ett utpräglat slutspelslag. Men fram till dess kommer det sannolikt att bli en rörig, ojämn och frustrerande säsong. Truppen är till att börja med fullastad av karaktärer som inte går igenom en grundserie utan att orsaka…turbulens. Det är liksom inte de lydigaste pojkarna i klassen som har Broad Street som hemadress. Men det finns annat som oroar också. Simon Gagne är mycket tung förlust – och vi som följer New York Rangers närmare vet att Nikolai Zherdev inte alls utgör  något fullgott substitut. Målvakterna är också ett fett frågetecken. Att förlita sig på Michael Leighton och Brian Boucher en hel säsong ter sig åtminstone i teorin som ganska vanskligt. Backförvärven Andrej Meszaros och gamle Sean O’Donell torde passa bra in i den övergripande filosofin, men bidrar inte direkt till ökad speed i defensiven. Ingen kommer att missta Flyers backar för jamaikanska sprintlandslaget i år heller.
Svenskar: Bloggens särskilda stridsrop kan eka i vinter också: ”In med Backlund!”. För Johan Backlund finns kvar och med tanke på målvaktssituationen i laget kan man utgå från att han kommer att få chanser. Sedan har totala doldisen Erik Gustavsson fått åtskilliga chanser under försäsongen också – utan att någon noterat det. Ska bli intressant att stifta bekantskap med.
Icke-svensk favorit: Daniel Carcillo är ju den ultimata Hanson-brodern, men Ville Leino, som fick ett sånt dundrande genombrott under slutspelet i våras,  gillar Velvet Underground. Då får man min röst.

8. Toronto Maple Leafs.
– En vådlig chansning, det medges. Leafs befinner sig fortfarande – ja, ”som vanligt” kan man också säga – i en återuppbyggnadsfas och truppen ser långt ifrån helgjuten ut. Men efter Brian Burkes osentimentala truppslakt under fjolårssäsongen, när halva det gamla sömngångarlaget försvann,  hörde de faktiskt till ligans vinstrikaste enheter. Och på papperet är det svårt att inte bli lite impad av backuppsättningen. Dion Phanuef, Mike Komisarek, Tomas Kaberle, Francois Beauchemin och Calle Gunnarsson är en kvintett namn som få kan matcha, faktiskt. (nej, Brett Lebda nämner jag inte…). Framåt ser det tunnare ut, men det finns några ynglingar som borde kunna blomma ut, framförallt kanske Tyler Bozak. Och man vet ju aldrig med lille Kessel. Om de kan få en bättre start i år, och sedan har lite tur, ska Leafs – äntligen – kunna kriga sig till den här åttondeplatsen.
Svenskar: Bloggens made man, Fast Freddy Shoestring, finns ju här numer – och används på rätt sätt, inte minst i numerära underlägen. Monstret Gustavsson kommer att få alternera med Giguere och Calle Gunnarsson håller på att växa ut till en storback.
Icke-svensk favorit: Colton Orr, såklart. En älskvärd kuf med järnhårda nävar.

9. Ottawa Senators.
– Sens tog ett steg framåt ifjol och återerövrade den slutspelsplats som fansen i den kanadensiska huvudstaden ser som klubbens födslorätt, men tyvärr är jag rädd att de kan halka tillbaka ner i källaren den här säsongen. Årets trupp ser lite obalanserad ut, nämligen. Offensiven är det inga fel på. Både första- och andrakedjan väcker respekt och backskaran hör till de farligaste i ligan, särskilt som även Sergej Gonchar nu blivit Ottawa-bo. Frågan är bara vem som ska utföra de defensiva uppgifterna. Volchenkov var kittet i Sens-försvaret, men han valde ju att skriva på för Devils i sommar och vad jag kan se är ingen annan i stånd att fylla hans kavaj. Därmed är risken uppenbar att målvakterna exponeras mer än tidigare och det vore förmodligen olyckligt. Brian Elliott och Pascal Leclaire har båda mycket att bevisa. Streckstrid, säger Biffen.
Svenskar: Alfie är sedan länge den här klubbens hjärta, ryggrad och ansikte utåt. Erik Karlsson visade redan under slutet av förra säsongen att han är en Mike Green i vardande och borde kunna höja sig ytterligare nåt snäpp i år. Unge målvakten Robin Lehner har gjort fina framträdanden under försäsongen och med tanke på klassen på konkurrenterna är det inte omöjligt att han såsmåningom får chansen också i grundserien.
Icke-svensk favorit: Alexi Kovalev. Det är handleder som hans kärleken till hockey springer ur.

10. Montreal Canadiens.
– De knockade Washington, de manövrerade ut Pittsburgh och de höll på att knäppa Flyers i konferensfinalen. Ja, Habs slutspel var en vacker dröm. Och vore det inte för att lagledningen förefaller fast besluten att ge Glen Sather en match om vem som är bäst på usla affärer hade laget säkert kunna spinna vidare på feel good-stämningen framgångarna genererade i hela Montreal. Men i ett drag som fortfarande ter sig helt psykedeliskt  gjorde sig ju GM Gauthier i somras av med Jaroslav Halak –  målvaktsfenomenet som med en serie overkliga insatser lade grunden för succén de där ljuva vårdagarna. Nu ska laget med högst krav på sig av alla istället luta sig mot den ojämne, mentalt instabile Carey Price. Därmed hjälper det inte, tror jag, ens om Mike Cammalleri fortsätter producera med samma glödande frenesi som senast vi såg honom. Montreal kommer att få svårt att vinna tillräckligt mycket ändå.
Svenskar: Andreas Engqvist gjorde bra ifrån sig under några försäsongsmatcher, men får börja i farmarligan.
Icke-svensk favorit: PK Subban. Och det beror inte enbart på namnet. Säkerheten, mognaden och intelligensen han visade när han helt plötsligt slängdes in i slutspelsdramatiken i april påminde nästan om det faktum att en sån Bob Dylan bara var 25 när han spelade in ”Highway 61 Revisited” och ”Blonde on Blonde”

11. New York Rangers.
– Försäsongen har sett bättre ut än väntat. Framförallt kan Blueshirts-fansen glädja sig åt att Marian Gaborik i Alexander Frolov äntligen tycks ha hittat en fullvärdig lekkamrat. Ja, om unge Derek Stepan kan spela lika begåvat när det blir allvar kanske de rent av har en hel habil förstakedja att lita på kväll efter kväll. Men därutöver krävs att många young guns och många som en gång var talanger men de senaste åren mest liknat komplementspelare häver sig upp på helt nya nivåer  och jag är inte så säker på att det låter sig ske så smidigt som det borde under John Tortorellas hårda regim. Positivt är att Henke Lundqvist – lagets främsta vapen vid sidan av ”Gabby” – fått en såpass kvalitativ back-up som Martin Biron och förmodligen inte behöver slita ner kroppen lika hårt under resans gång. Likafullt, Rangers kommer att få kriga för en slutspelsplats och jag betvivlar att de klarar det.
Svenskar: New York Rangers är Henrik Lundqvists lag idag, men han får finna sig i att vara ensam svensk även i fortsättningen
Icke-svensk favorit: Sean  Avery. Noel Gallagher, Joe Pesci i ”Goodfellas” och en förskrämd chiuaua ihoprullad i en och samma Gucci-designade skitstövel. Hockeyvärlden vore bra mycket tristare utan Page Six Sean.

12. Atlanta Thrashers.
– Och så välkomnar vi Blackhawks south till ligan. Thrashers har hämtat en assisterande general manager och inte mindre än fyra nykläckta mästare från Chicago: Dustin Byfuglien, Andrew Ladd, Ben Eager och Brent Sopel. Det är för all del inga superstars – med möjligt undantag för Homer light, alltså Byfuglien – men bra karaktärsspelare som vet hur man vinner. Det är mycket nytt även på andra punkter och jag misstänker att det kommer att kärva och gnissla ett tag innan det här blir ett enhetligt, fullt fungerande lag. Det är så det sett ut under en betänkligt klen försäsong.  Avsaknaden av en riktigt vass avslutare förmörkar också prognosen, liksom den tämligen mediokra målvaktsuppställningen.
Svenskar: Tillsammans med Jersey det näst blågulaste laget i ligan. Tobias Enström, Johnny Oduya, Niclas Bergfors, Fredrik Modin och Fredrik Pettersson tillhör alla organisationen och de fyra förstnämnda tar utan diskussioner plats i truppen. Pettersson får öva i AHL, men kommer att erbjudas chanser längre fram, utan tvekan.
Icke-svensk favorit: Dustin Byfuglien. Han har kagge, spelar som Homer och är lugn som Ett Eric Clapton-solo vad som än händer. What’s not to like?

13. Carolina Hurricanes.
–  Gäääääsp. Ja, jag är ledsen men NHL:s minst upphetsande lag ser om möjligt ännu tråkigare, ännu mer anonymt och ännu ointressantare ut än förra året. Till och med såna förhållandevis framstående profiler som  Rob Brind’ Amour och Ray Whitney har försvunnit, utan ett ersättas.  Nu hänger allt på Eric och Erik – Staal och Cole alltså – och det är inte omöjligt att de även fortsättningsvis kan se till att det lätt schizofrena och budgetbetonade manskapet varvar sina sedvanliga bottennapp med några gyllene ögonblick, men det blir sällan roligt att se och det ska inte kunna räcka särskilt långt.
Svenskar: Nej, Niclas Wallin var den siste vikingen i Raleigh.
Icke-svensk favorit: Jussi Jokinen. Han hade åtminstone för några år sedan en rent underhållande förmåga att bara göra direkt avgörande mål.

14. Florida Panthers.
– Dick Tallon, själva  arkitekten bakom Chicago Blackhawks gloriösa återuppståndelse, har anlänt till Fort Lauderdale och lovar en liknande utveckling där. Det låter ju bra, men i Illinois hade han Jonathan Toews, Patrick Kane, Duncan Keith och Brent Seabrook att bygga kring. I Florida har han…ja, vad? Såvida han inte kan trolla med knäna – och det betvivlar jag – ter det sig som en fullkomlig omöjlighet att göra ett nytt Hawks av ett lag där Stephen Weiss räknas som förstecenter och Bryan McCabe utgör ankaret i första backparet. Herr Tallon får nog finna sig i att det kommer att ta tid att utföra nya under. Det här hopskrapet av överblivna komplement borgar för ännu en meningslös mellansäsong.
Svenskar: Jacob Markström är ett av våra största målvaktslöften och kommer säkert att bli superstar med tiden. Men han får börja NHL-karriären i farmarligan.
Icke-svensk favorit: Erik Gudbrandson. Inte för att jag sett honom spela, men han kommer att vara en av nycklarna till den framtid som är det enda Cats-fansen kan hoppas på.

15. New York Islanders.
– Åh, stackars. Truppen var redan från början blodfattigare än korvarna de serverar ute i Nassau Coliseum-rucklet. Nu tvingas de dessutom, på grund av skador, spela större delen av höstsäsongen utan Mark Streit och Kyle Okposo. Isle’s-fansen kan nog redan nu börja öva på sitt vanliga credo: There’s always next season. Inte en challe att det här kan gå annat än illa.
Svenskar: David Ullström och Robin Figren finns i organisationen,  men står på tillväxt ett tag till. Anders Eriksson fick, tyvärr, inget kontrakt.
Icke-svensk favorit: Frank Nielsen. Bäste dansken sen Heinz Ehlers, om än något mer intresserad av att hjälpa till i egen zon…

WEST

1. Detroit Red Wings.
– Red Wings blir inte yngre. Men för första gången på tre år har de fått möjlighet till ordentlig återhämtning under sommaren. Det är enligt min mening det tyngsta argumentet för en sista triumf under Lidström-eran. Talangen, speeden, spelförståelsen, mångsidigheten, vanan vid ett sedan länge ingnuggat system och den mentala styrkan fanns ju där i fjol också – i kvantiteter de flesta andra lag bara kan drömma om. Men de var slitna och gick sönder. Nu får vi se en fräsch upplaga med svikt i steget igen. Ett annat argument är revanschbegäret. Det är förstås glödande efter klubbens risigaste säsong på flera decennier – och när den här sortens artister fylls av sådana känslor brukar det kunna hända saker. Ett tredje är Ken Hollands små men sedvanligt förståndiga ingrepp i truppen. Jiri Hudlers så kallade secondary scoring saknades mer än väntat ifjol. Nu har han hämtats ”hem” igen och försäsongen har visat att offensiven med det vässats avsevärt. Och så får Mike Modano avsluta karriären i Michigan efter alla år i Texas. Det är just vad han behöver för en sista nytändning. Ja, det här är min Stanley Cup-vinnare 2011.
Svenskar: Jo, det finns ju några stycken. Nicklas Lidström, Tomas Holmström, Henrik Zetterberg, Niklas Kronwall, Johan Franzén och Jonathan Ericsson är alla institutioner i laget. I kulisserna väntar dessutom Mattias Ritola och kvicke Joakim Andersson på chanser.
Icke-svensk favorit: Pavel Datsyuk, förstås. Han är inte blott hockeyspelare. Han är poet.

2. Los Angeles Kings.
– Nesan i att inte kunna bärga Kovaltjuk svider säkert i hela organisationen. Han hade varit en perfect fit i Tinseltown, både som välbehövlig sniper och som affischnamn. Är det någon marknad som skriker efter stjärnglans, glamour och artisteri är den Sverige-bekante Anschutz klubb verkar på. Men någon katastrof är den missen inte – långt därifrån. Kings hade redan i fjol en utsökt mix av gammalt och ungt, offensivt och defensivt, tungt och snabbt – och om den förädlas ytterligare kan en breakout-säsong stå för dörren i Staples Center. Det förefaller högst troligt. Några äldre pjäser som höll samman styrkorna förra året har visserligen försvunnit, bland dem Jeff Halpern och Sean O’Donell, men i gengäld är flera av de yngre löftena sannolikt redo att ikläda sig mer ansvarsfulla roller. Intressantast av allt är dock att klubben, sin höga klass till trots, har en veritabel ocean av utrymme under lönetaket. Behövs det finns alltså möjlighet att boosta laget med en Brad Richards, en Zdeno Chara eller en Joe Thornton. I’m just saying….
Svenskar: Oscar Möller, Erik Ersberg och Johan Fransson får alla inleda säsongen i Maine, på andra sidan kontinenten. Den sistnämnde överväger därför att åka tillbaka till Europa, har det sagts.
Icke-svensk favorit: Drew Doughty. Kanske den typ av hockeyspelare jag tycker allra bäst om. En kompakt men smidig back som är suverän på skridskor, dirigerar begåvade uppspel och bombar som en B-52:a från blålinjen. Och den här kommande superstjärnan är alltså bara 20 jävla år.

3. Vancouver Canucks.
– Is this the year för eviga förloraren Canucks? Många experter  i Nordamerika tror det. Efter två svidande men danande och lärorika playoff-rundor mot Chicago ska det välkomponerade laget vara moget för den avgörande forceringen in i nästa dimension. Man pekar också på det faktum att merparten av nyckelspelarna – med Daniel och Henrik i spetsen, förstås – nått exakt rätt ålder, att Manny Malhotra, Raffi Torres, Keith Ballard och Dan Hamhuis alla är utmärkta förvärv som eliminerar små men viktiga svagheter i tidigare truppkonstruktioner och att Robert Luongo med OS-guldet fått visa, både för sig själv och omvärlden, att han visst kan vara de stora matchernas man . Argument med bäring, alltihop – och jag hoppas att, exempelvis, Hockey News, får rätt; man vill ju att bröderna brothers ska nå en riktigt stor framgång. Men personligen har jag en gnagande känslan av att det fortfarande är något som saknas för det där sista, avgörande lyftet. Den mental hårdheten, tyngden, killer-instinkten…det är svårt att sätta fingret på, men jag är rädd att det finns där.
Svenskar: Fram till nu har Daniel och Henrik Sedin tagit ett steg framåt för varje säsong. Gör de det i år också blir de ligans etta och tvåa.  Mikael Samuelsson och Alexander Edler är också självskrivna. Eddie Läck får lira i farmarligan.
Icke-svensk favorit: Ryan Kesler. När han är som mest taggad spelar han hockey som Johnny Rotten sjunger.

4. Chicago Blackhawks.
– Regerande mästarna. Fast inte riktigt. Nio av de hjältar som orsakade skälvande hockeyfrossa i Chicago har av lönetakstekniska skäl lämnat laget sedan den makalösa paraden i The Loop strax före midsommar. Antti Niemi, Dustin Byfuglien, John Madden, Kris Versteeg, Andrew Ladd, Ben Eager, Brent Sopel, Colin Fraser och Adam Burish är alla annorstädes nu (ja, Kim Johnsson och Cristobal Huet har också försvunnit, men det vore övermaga att påstå att de bidrog till de där febertopparna). Kvar finns ändå några av världens mest gnistrande hockeystjärnor, inklusive det bästa backparet i hela NHL, så naturligtvis kommer Hawks att fortsätta vara ett förstklassigt lag. Men att hoppas på en back-to-back-triumf när djupet i truppen gått förlorad och så många karaktärsspelare försvunnit är att lura sig själv. Den mest frapperande försämringen hittar vi dock längst bak. Där har Marty Turco ersatt Antti Niemi och det är som att ersätta en fin Riesling med päronsoda. Turco var superstar en gång, men har befunnit sig i allt brantare utförsbacke de senaste två säsongerna. Han måste få en nytändning av samma magnitud som Neil Young på senaste albumet, annars har Hawks tunga målvaktsbekymmer att hantera redan i höst.
Svenskar: Niklas Hjalmarsson visade, med eftertryck, att han är en av våra mest löftesrika backar förra år – inte minst i slutspelet. I år har han sällskap av Viktor Stålberg också.
Icke-svensk favorit: Duncan Keith. Inte bara en back av ungefär samma underbara sort som Drew Doughty. Han visade vad hockey är för sport när han under konferensfinalen fick sju tänder utslagna – och några byten senare var tillbaka på isen igen.

5. San Jose Sharks.
– Det börjar bli dags att skruva ner förväntningarna nu, har jag plötsligt bestämt mig för. Sharks är fortfarande ett exceptionellt begåvat hockeylag som nu, rimligen, fått fullständigt grepp om den puck possession-stil Todd McLellan tog med sig från Detroit. Men, ja, ni vet: Det är fortfarande för många av de tongivande hajarna som förlorar huggtänderna när insatserna höjs. En av de värsta, den överskattade Nabokov, har visserligen skickats hem till Ryssland och bytts mot nyblivne mästarmålisen Antti Niemi, men Big Joe Thornton och Patrick Marleau är kvar och bortsett från i den lysande serien mot Detroit var de lika osynliga som vanligt i senaste slutspelet. Hur botar man den sjukan? Kanske just genom att befria dem från pressen och säga att det blir ett mellanår i år…
Svenskar: Andreas Lilja verkar ju få kontrakt och då har vi tre musketörer i San Jose-försvaret. Även den obetalbare Douglas Murray och Niclas Wallin finns ju i norra Kalifornien.
Icke-svensk favorit: Joe Pavelski. En av ligans mest underskattade snipers, och till skillnad från många mer meriterade lagkamrater svingar han även när the going gets tough.

6. Phoenix Coyotes.
– En reaktion på skrällsäsongen vore naturlig. Ingen kommer att underskatta ett lag som trots ägarkaos och hot om flytt lyckades pressa Detroit till sju matcher i första slutspelsomgången förra året. Men jag tror att präriehundarna är bättre rustade att hantera en sådan situation än de flesta andra. Dave Tippett är i mina ögon en ligans absolut klokaste och receptiva coacher – och han har den likaledes lyhörde Uffe Samuelsson som co-pilot. För nästan varje ung förmåga i den kvicka, roliga lagmaskinen finns det också en veteran som vet vad som krävs och kan lugna ner. Om bara Bryzgalov kan fortsätta stå på huvudet – och varför skulle han inte det? – blir det ytterligare en skojig vinter i öknen.
Svenskar: Oliver Ekman-Larsson har alla förutsättningar att bli vår näste superstar och han får chansen från början.
Icke-svensk favorit: Petr Prucha. Jag har varit inne på det förr, men det är fortfarande lika roligt att se den lille tjecken göra mål. Hans lyckliga leende är fullständigt avväpnande.

7. St. Louis Blues.
– Fiaskot ifjol gjorde förstås ont. Men i år kommer bluesmännen att vara tacksamma för att de tog det blindskäret. Det lärde de talangfulla ungbloden i Missouri att framgång inte nödvändigtvis föder framgång. Man måste fortsätta jobba tarmarna ur sig – alltid, vad som än händer. Med den vetskapen planterad i ryggraden kommer såna som TJ Oshie, Patrik Berglund, David Perron och Erik Johnson att skjuta skarpt igen. Och även om de ändå skulle få en svacka någon gång kan de nu slappna av i den trygga förvissningen om att själve Jaroslav Halak står mellan piporna. Han – som Doug Armstrong och de andra i ledningen måste ha high-fajvat vilt över att de kunde ta från Montreal – är i princip en garant för att det spelas playoff-hockey i Scottrade Center i april igen.
Svenskar: Alexander Steen var med om rena pånyttfödelsen förra året och räknas till hörnstenarna i laget i år också. Patrik Berglund genomlevde däremot ett svårt andra-år, men han har alla möjligheter att komma tillbaka nu.
Icke-svensk favorit: Jaroslav Halak. Ingen som såg hans hypnotiska slutspel i våras på nära håll glömmer det.

8. Edmonton Oilers.
– Radikal ombyggnad pågår i den ärevördiga klubben efter fjolårets katastrofsäsong och den allmänna uppfattningen tycks vara att det kommer att ta några år innan ”the oil change” får någon mätbar verkan. Jag har en känsla av det tvärtom kan vända uppåt rätt tvärt redan i vinter. De tre supertalanger som ska leda resan in i framtiden – Magnus Pääjärvi, Taylor Hall och Jordan Eberle – är så fenomenala att de kan förändra allting. Särskilt som de vägleds av Tom Renney, en coach som gjord för att fostra, och bygga fungerande lag av, unga stjärnor. Jag är medveten om att backbeståndet är alarmerande skralt – att de ansåg sig ha råd att stänga ute Sheldon Souray från campen är minst sagt egendomligt, hur dålig stämning han än sprider – men chansar ändå på att the youngsters drar en kanin ur hatten.
Svenskar: Magnus Pääjärvi och Linus Omark är nya stjärnämnen som kommit för att bygga ett nytt Edmonton. Jo, Linus också. Han får bara vänta lite längre på framtiden.
Icke-svensk favorit: Sam Gagner. Så mycket artist att han till och med förstod hur man ska spela med Robert Nilsson….

9. Nashville Predators.
– Säregne Barry Trotz lyckas alltid föra Speedy Gonzales-epigonerna från Music City till playoff, vad som än händer. Inte ens när såna som Kimmo Timonen, Alexander Radulov och Marek Zidlicky lämnat de röjiga barerna på Broadway bakom sig har Predators så mycket som darrat till. Så varför tror jag att förlusterna av Jason Arnott och Dan Hamhuis ska få så förödande konsekvenser nu? För att någon gång knäcks kamelens rygg och just de två spelarna har, tror jag, varit oerhört viktiga komponenter i Trotz-ekvationen. Matt Lombardi och Ryan Parent är inga helt usla ersättare, men det lär ta lite tid innan de blir lika säkra i samma roller. Samtidigt ska det ju påpekas att jag ingalunda ser det som kört. Predators kommer att ingå i racet runt strecket och om Oilers återuppståndelse dröjer, då får nog Trotz coacha en slutspelsomgång eller två även i år.
Svenskar: Patric Hörnqvist stod för förra säsongens svenska genombrott och blir en stor tillgång på nytt. Anders Lindbäck har glädjande nog lyckats kämpa sig till positionen bakom Pekka Rinna och Jonas Andersson är på gränsen till plats i truppen. Andreas Thuresson och Linus Klasen börjar i Milwaukee.
Icke-svensk favorit: Jordin Tootoo är ett lustigt litet paket av passion och uppkäftighet.

10. Anaheim Ducks.
– Chris Pronger lämnade ett enormt tomrum efter sig förra året. Det var Ducks aldrig i närheten av att täppa till. Inte har de gjort det under sommaren heller. Istället har de stått och tittat på medan ytterligare ett lika stort hål öppnat sig i och med Scott Niedermayers pensionering. All offensiv talang i de två främsta kedjorna – inte minst den som finska superduon Selänne och Koivu alltjämt står för – garanterar antagligen en och annan push upp mot strecket, men i längden kommer bristerna i backuppställningen att sänka hela ankdammen. Jag får också för mig att Randy Carlyle, coachen, börjar bli en belastning. Sådana som Ryan Getzlaf, Selänne och Corey Perry skulle antagligen må bra av att får höra en ny röst någon gång.
Svenskar: Nej, det finns inga blågula ankor längre.
Icke-svensk favorit: Teemu förstås. The Finnish Flash. En av världens mest sympatiska superstjärnor. Det här kan vara sista säsongen, men en mig närstående lakritsleverantör från grannlandet i öst säger att man inte ska ge sig fan på det.

11. Calgary Flames.
– Det såg ut att vara återuppbyggnad på gång i den andra Alberta-klubben också, vilket skulle behövas. Men istället för att bygga nytt har den buttre Sutter-gubben byggt gammalt istället. Beslutet att hämta tillbaka  Olli Jokinen och Alex Tanguay – två spelare de verkligen ansträngde sig för att trejda bort – känns rent bisarrt. De har redan bevisat att de inte är de radarpartners Jarome Iginla behöver – och att hitta dugliga sådana åt honom är den springande punkten i Calgary. Att laget genomfört en ”perfekt” försäsong är ett faktum som inte helt ska avfärdas, men inte heller tillskrivas FÖR stor betydelse. När det blir skarpt läge lär den allmänna röran i klubben – manifesterad inte minst i trejdförvirring som den ovan nämnda – göra sig påmind.
Svenskar: Mikael Backlund går av allt att döma mot en bra säsong och Henrik Karlsson ser ut att få vara backup åt Kiprusoff. Frågan är vad som händer med Staffan Kronwall.
Icke-svensk favorit: Iginla, en riktigt mysig feelgood-profil.

12. Colorado Avalanche.
– Fjolårets stora överraskning riskerar att bli årets St. Louis. När ett så ungt och orutinerat lag, anfört av en så förhållandevis oerfaren coach, helt överraskande når så stora framgångar är en tillbakagång nästan oundviklig. För det första låter sig inga motståndare överraskas längre. För det andra har ungdomarna en benägenhet att tro att det ska gå lättare att ta nästa steg än det i själva verket är. Och så fastnar de. ”Pappor” som Hejduk och Adam Foote kan kanske hjälpa till att förebygga de värsta av de sistnämnda tendenserna och vrida kompassen i någorlunda rätt riktning, men Avalanche hade gjort klokt i att rekrytera ytterligare någon klyftig veteran.
Svenskar: Nej, det är soprent i det gamla Foppa-fästet i Klippiga bergen.
Icke-svensk favorit: Paul Stastny. För arvet vidare i en av de ädlaste hockeyfamiljerna – och han gör det med den äran.

13. Columbus Blue Jackets.
– Steve Mason. Långrandigare än så behöver man egentligen inte vara. Jackets säsong hänger på honom. Om han kan återerövra skärpan, flytet och självförtroendet från sin rookie-säsong kan det bli intressant i Ohio igen. Om inte, om det istället går lika trögt som ifjol, då får ledningen bittert ångra att den underlåtit att förstärka truppen. För den är som helhet inte bra nog att på egen hand, utan ett riktigt bastant lås längst bak, ens komma i närheten av slutspelet.
Svenskar: Anton Strålman är en nyckelspelare, i synnerhet i PP. Samuel Påhlsson kan fortfarande räknas till ligans bästa checking-monster. De som vet säger att det är hemskt att möta honom, eftersom han är så vansinnigt stark. Sen har vi Kristian Huselius, som om man är på rätt humör kan göra vad som helst med en puck. Rookie-keepren Gustaf Wesslau har varit skadad och vilar i minor league.
Icke-svensk favorit: Jared Boll är en Douglas mest värdiga danspartners. Det lär ni få lära er på Globen till helgen.

14. Minnesota Wild.
– Avprogrammeringen efter närapå ett decennium med Jacques Lemaire gick…sådär. Wild ville spela mer offensivt förra säsongen, men kunde inte. I år, när de hunnit rota sig, borde coachen Todd Richards gladare idéer vara lättare att omsätta i praktik. Men jag tvivlar fortfarande på att det finns rätt sorts kvaliteter i laget. Det vill till att Martin Havlat börjar producera igen, men det känns som att hans bränsle är på väg att ta slut.
Svenskar: Inga alls.
Icke-svensk favorit: Cal Clutterbuck. Det är ett av NHL-historiens tuffast namn.

15. Dallas Stars.
– Tråkigt det här. Dallas är ett gammalt favoritlag som så sent som 2008 spelade dramatisk konferensfinal mot Detroit, men nu står med ena skridskon i avgrunden. Att trotjänarna Marty Turco och Mike Modano motades bort inför den här säsongen var inte fel, hur mycket fansen i American Airlines Center än sörjer sina största hjältar. De hade minst sagt stagnerat. Men att ägaren, stadd vid dålig kassa, inte haft råd att kompensera bortfallet är prekärt. Utöver en solid förstafemma – till del sammanfogad av skadebenägna herrar – är det ett galet mediokert material burduse Marc Crawford har att jobba med . Och i målet står Kari Lehthonen. Han är egentligen en extrem begåvning, men besitter ett svajigt psyke och går ständigt sönder. Såvida inte en hel kader yngel samlar snabbt omvandlar sin kollektiva potential till användbart NHL-krut  kan det sluta helt förskräckligt i Texas.
Svenskar: Loui Eriksson och Nicklas Grossman är självskrivna i varje match. Tom Wandell och Fabian Brunnström balanserar på gränsen mellan AHL och NHL, men får glädjande nog båda chansen i premiären i Newark på fredag.
Icke-svensk favorit: Brenden Morrow. Kolla på hans ögon. Så ska man se ut när man spelar hockey.

FINAL
Detroit Red Wings – Washington Capitals 4-2.