Premiär: The greatest hockey-show on earth

Oh, yes.
Tillbaka i Verizon Center – för första gången på näranog ett halvår.
Det känns nästan….sexuellt.
Här, på just den pressläktarplats där jag nu sitter och tittar ut över en helt öde plåthall, har jag sett bättre och roligare hockeyunderhållning än någon annanstans i världen, så det är holy ground.
Och som Devils spelade igår – i alla fall i slutperioden – kan man definitivt göra sig förhoppningar om att det blir en festlig dans också i den här heta, länge emotsedda hemmapremiären.
Följ med, för satan.
* * *
Det är, som de säger på bruket, rena mallis i DC.
Löjligt varmt, faktiskt.
Är det ingen som berättat för vädergudarna här nere att det oktober, att hockeysäsongen börjat och att isen i Verizon inte kan utsättas för dylika temperaturer.
* * *
Fast visst, det går några dystra spöken genom de lugubra backstage-korridorerna här inne också.
Vid allra senaste besöket fanns till slut bara smärta i den fuktiga Verizon-luften
Precis som vid sista besöket säsongen dessförinnan – och vid det för tre år sedan.
Men det här ska ju vara året när Ovetjkin, Bäckis, Green och de andra sätter kniven i de dystra spökena och iscensätter the greatest hockey show on earth också när det gäller.
Om inte är det ett helt annat slags lag vi ser premiärspela här om ett år.
* * *
Jag har set väldigt lite matchbilder från Atlanta igår så jag vet inte själv, men här säger journalisterna att Marcus Johansson svarade för en helt okej insats.
– Fast det märktes att han var nervös, i synnerhet på tekningarna. Han tog i för mycket och överarbetade hela tiden, säger en kollega som brukar ha koll.
Nå, det är
* * *
Hur stor säsongspremiären i Verizon är förstår jag om inte annat av taxichaffisen som kör mig hit.
Han kommer från Gabon och vet av förklarliga skäl ingenting om hockey, men är ändå helt upphetsad över Capitals.
– Dom har blivit ”an item” här i stan och vi behöver verkligen det. Alla andra proffslag vi har suger så fruktansvärt, men Caps håller högsta klass. Och vi älskar alla Ovetjkin. Han är den största stjärnan  i hela DC, Obama inkluderad, febrar han.
Cool, inte sant?
* * *
Önskar att jag hade ansat mustaschen innan jag gick hit. Den är alldeles för lång och sticker i på läpparna. Mycket obehagligt.
* * *
Vid tillbakavägen under den traditionsenliga promenaden från pressrummet till zamboni-entrén råkar jag möta hela Devils-truppen, på väg till omklädningsrummet.
Old School Lou går mitt i hopen, så i ett försök att inte kompromettera några svenskar – han tycker säkert att de inte ska känna några journalistkräk  – tittar jag ner i golvet.
Men det hjälper inte.
Plötsligt ljuder bredast tänkbara stockholmska i korridoren.
– Fan, du är ju överallt du!
Hanky Tank Tallinder har talat.
* * *
Det är lite märkligt, vi är bara i omgång 2  – och ändå känns det här som en rätt viktig match.
Ingen vill – under några omständigheter – inleda säsongen med två förluster.
* * *
Hinner se att Hedbä har i-pod lurarna i under den där marschen till omklädningsrummet och vill omedelbart veta vad han lyssnar på.
Jag vet att han älskar Evert Taube och Olle Adolphson – ja, det förkommer till och med uppgifter om att den glade masen vid rätt sorts tillfällen själv kan framföra de herrarnas repertoar med bravur – men sånt går väl inte ladda med inför en NHL-match, eller?
* * *
I pressklippen vi får av de föredömligt snälla PR-män står det att Marcus Johansson är den sextonde svensken i Capitols.
Verkligen? Är det så många?
Jag kommer på rak arm – och jag lovar, det ÄR rak arm, jag googlar inte – på de här.
Bengt-Åke Gustafsson.
Calle Johansson.
Ulf Dahlén.
Rolf ”Råttan” Edberg.
Peter Andersson.
Leif Svensson.
Jörgen Pettersson.
Peter Sundström.
Michael Nylander.
Nicklas Bäckström.
Staffan Kronwall
Och så Johansson då.
Men det är ju bara tolv det. Vilka är de övriga fyra? Hjälp mig nu.
* * *
En underbar överraskning att komma hit och se Washington Posts Tarik El-Bashir  på sin vanliga plats i pressrummet.
The word var ju att han slutat som Caps beat reporter och istället ska skriva Nascar, av allt elände i fortsättningen.
– Jo, men jag kommer att vara här emellanåt i alla fall, förklarar han.
Gött.
Däremot har PR-mannen Paul försvunnit.
Det är ett slags tragedi. Ingen var lättare att ha med att göra.
* * *
Leif Svensson, förresten, var en fin djurgårdsback som spelade två säsonger i Caps.
Sen åkte han hem och utbildade sig till kirurg.
Väljer Bäckis samma bana?
* * *
Det är tv-intervju med Ovetjkin strax före värmningen och meddelas kan att han är sig fullständigt lik.
Det är samma kuddfrisyr, samma boxarnäsa, samma tandlösa leende och samma pliriga ögon.
En osannolik stjärna, men likafullt en stjärna. Den största.
* * *
Har Josephine från Hockeysverige på stolen intill. Utomordentligt trevligt.
* * *
De har dock strukit allt med ”ovie” och ”8” i usernames och passwords till det interna nätet i år.
Ett försöka att bryta jinxen, kanske.
* * *
Om jag vore Devils-coach skulle Urbom får spela mer i den här matchen – särskilt som han ser så laddad ut på värmningen.
Men nu är jag ju dessvärre inte det så det finns inga garantier.
* * *
Svettig kväll för en NHL-korre det här. Tio matcher spelas – och vi har svenskintressen i nio av dem. Tur att jag har Losec nerpackat. Och fina läsare som kan göra mig uppmärksam på fräna grejor som händer…
* * *
Nu ska vi få se om vi får pricka av de vanliga borderline-casen i Verizon: Capstronauten, han med näverluren och ryssmössan.
De borde ju vara på plats vid en het home opener, no?.
Alldeles oavsett verkar det bli liv i luckan. Det vibrerar av premiär- och lördagskvällsfeber på läktarna.
* * *
Shit, Rob. Det hade jag ingen aning om och nu blir jag ju nästan rädd…
* * *
Bäckis ser också fin ut på värmningen, men ser mörkare ut än vanligt i kalufsen.
Har vi gått på salong i Gävle och färgat lockarna under sommaren?
* * *
Det värmer att höra om Oliver Ekman-Larsson. Inte sedan Uffe Samuelssons debut i Hartford har en leksandsback – och ja, han kommer såklart alltid att räknas som leksandsback – inlett NHL-karriären lika lovande.
* * *
Nu ska jag ta ytterligare en cerominell promenad och fylla på lite mer av det oväntat goda kaffet.
Sen kan festen början.
Jag återkommer, förstås, i första paus.