Blues på Manhattan, del 4 – The End

När Rangers inte kunde få ut ett endast dugg av sin fem-minutare i tredje förstod åtminstone vi på sektionen bakom Blues bås att det var helt kört.
– Det är så med de där femminutarna…börjar man bra blir det andra laget frustrerat och just så utvecklade det sig ju ikväll, säger Alex efter att ha varit iväg och fått sin skadade fot röntgad direkt efter matchen.
En annan faktor är ju att Blues är jävligt, jävligt bra på att försvara sig – inte minst just i numerärt underläge.
* * *
Det blir lite roligare på nära håll, när man om inte annat kan känna vissa spelares frustration.
Men som underhållning betraktat var detta verkligen rena dyngan.
Må det ha varit säsongens lågvattenmärke – annars väntar regelrätta avgrunder längre fram.
* * *
Page Six Sean var flera gånger framme och gafflade specifikt med tvåmålsskytten Steen, såg ni det?
Vad han sa får vi dock som vanligt inte veta.
– Äh, jag lyssnade inte. Han slutar ju aldrig prata, säger Steen på sin vackra norrländska och rycker på axlarna.
* * *
Det är osedvanligt många civilians som får komma in och hälsa på Blues-spelarna efteråt, varför visst kaos utbryter i omklädningsrummet.
Bland annat står jag – helt ofrivilligt – i vägen när BJ Crombeen försöker ta sig ut och blicken jag får antyder att han helst vill boarda mig in i tegelväggen.
Men fan, det är inte mitt fel att slovakiska reportrar och influgna fans tryckt ut mig i offside-läge…
* * *
Tack, VI K Forever. Ska se till att få Kåsan-reportaget inspelat och skickat. När det sänds är hösten som allra tyngst och jag behöver bli påmind om hur det känns.
* * *
Visst visst visst, Blues gör det ju samtidigt bra. De uppträder verkligen som ett lag, de forecheckar fantastiskt och de spelar lysande i egen zon; Rangers tillåts helt enkelt inte skapa några chanser.
Men det är inte roligare för det.
Nu inväntar vi tisdag.
Då blir det show.