Seriefinal i djuptfryst Motown

Tvingas genomlida en bagarväckning monumentale.
Sedan flyger jag alltså till Detroit – det självklara målet för Deltas omtalade flight 159.
Detta äventyr sker delvis på eget initiativ och när jag kliver ut i den grå Michigan-morgonen känns det som ett fruktansvärt misstag.
Här är nämligen lika kallt, snöigt och allmänt vidrigt som i Sverige häromveckan.
Bara en komplett idiot utsätter sig frivilligt för något sånt när, exempelvis, Florida  ligger och väntar på ungefär samma avstånd.
Nu måste Detroit och Dallas – liksom Detroit och Vancouver om några dagar! –  kompensera med en riktigt sprakande, oförglömlig hockeyshow.
Annars finns risken jag att lägger mig framför zambonin och låter mig tas av daga på träningen i morgon.
* * *
När jag ringer och ansöker om ackreditering till de här matcherna skrockar Wings PR-män gott.
– Well, heter det, we may have to run this by Hank to see if he wants you in the building…
Hm. även dom har alltså hört om bloggens bejublade och, som det verkar, framgångsrika All Star-kampanj.
Det är därför med viss spänning jag kliver in genom pressentrén – runt hörnet från den mytomspunna passage utanför The Joe som alltid, alltid luktar bajs – och lätt harklande uppger mitt säregna namn.
Men tammefan:
Det ligger en bricka och väntar och jag får komma in.
Zäta har mindre makt än man kan föreställa sig.
* * *
Om någon undrar:
Bagarväckning är det varje gång man tvingas kliva upp ur bingen före sju på morgonen.
Och ringer klockan redan före fem står man inför en bagarväckning monumentale.
Den här söndagsmorgonens notering:
04.15.
Inget för morsgrisar, det.
* * *
Det är alltså lite seriefinal här ikväll.
Detroit ligger etta i väst med 43 poäng, och Dallas tvåa med 4-1.
Det hade man inte räknat med.
Jo, Wings har jag väl i och för sig haft som topplag hela tiden, men Stars skulle ju enligt mina hyperintiterade analyser komma fucking sist i år.
Morsning korsning boxarnäsa.
Men sanningen är ju att Kari Let em’ in varit oerhört mycket bättre än någon kunnat föreställa sig, och samtidigt har backarna – med tuffe Grosse i spetsen – tagit avgörande kliv framåt.
Ikväll får dom dock svårt i The Joe, tror jag. Dels hade dom en tuff holmgång mot Blue Jackets för mindre än 24 timmar sedan, dels vill ett mer utvilat Detroit ha revansch för halvmesyren till insats i Chicago i fredags.
Och ännu viktigare:
Ozzie Osgood har chansen att vinna sin 400:e NHL-match inför hemmafansen.
– Det kommer att motivera hela laget, lovar Lidas på lagets hemsida.
* * *
Jag har inte varit här sedan slutspelet i våras och blir omedelbart varm i hela bröstkorgen när jag kliver ut i backstage-rundeln under läktarna, den som leder till både pressrum och omklädningsrum och Octopus Als zamboni-entré.
Den alldeles egenartade, i denna blogg ofta omtalade doft som bor här – en blandning av svett, avgas, kall fukt och gammalt bläckfiskslem – väcker liv i väldigt angenäma minnen
Bortser man från Roland Erikssons sudden-mål på Brynäs i SM-finalen 1975 är det här jag haft mina allra störst hockeystunder
* * *
Laldo, själv tycker jag att det är i Åkersbodarna man hittar själva essensen av Leksand.
* * *
Det bästa med att Ozzie får stå – och det får han bara för chansen att nå den där milstolpen på hemmaplan; Howard har varit grym – är att vi får höra den uråldrige speakern, på väg mot pension redan när Gordie Howe gick i lekskola, väsa sitt klassiska.
– And in goal…Chris Ozzzzzgood.
Det är en central del av The Joe-upplevelsen.
* * *
Visste väl det.
Med lite flyginformation skulle det gå att locka fram hdw.
Snälla människa, kan du inte börja kommentera igen? Du är djupt, djupt saknad.
* * *
De var hetast av alla i början av säsongen, men senaste månaden har kedjan med The Mule, Filpp och Bertuzzi gått på så alarmerande tomgång att Bobby Ewing-frissan bryter upp den snudd på klassiska kedjan.
På sånt brukar The Mule svara upp bra, så räkna med Vetlanda-prägel på den här tillställningen.
* * *
I det här djupfrysta tillståndet ser Detroit hårdare ut än någonsin, så att under den stålgrå eftermiddagen stå vid hotellrumsfönstret 61:a våningen och, med Stooges ”Down on the Street” i lurarna, titta ut över förödelsen är riktigt magiskt.
Och när vi ändå är här måste jag ju påminna om denna eminenta låtlista.
http://open.spotify.com/user/bjurremannen/playlist/4lXYRikFlwFeF76kUn0kfM
* * *
– Systembolaget!
Man vet var man är när man går genom pressloungen för att hämta kaffe och hör det stridsropet eka mellan väggarna.
Jim Bedard, Wings målvakstränare, missar aldrig ett tillfälle att få fyra av det enda svenska ord han kan.
* * *
Det känns nästan overkligt att titta på östra tabellen just nu.
Thrashers har ju tagit över ledningen i Southeast-divisionen och i ett slag ligger Caps på sjundeplats.
När var de nere i de regionerna och harvade senast? Fyra säsonger sen, va?
Håll i hatten, Lille Fridolf. Det här kan ta en ände med förskräckelse.
* * *
Surt att Mike Modano är skadad.
Det hade varit häftigt att överhuvudtaget se honom i Wings-tröja live – och mot just Stars hade det varit direkt sinnesvidgande.
* * *
Eric, nu håller du nästan på att ramla in i gamla hjulspår och gläds mer åt att somliga förlorar än att andra vinner.
Kom igen, vi har ju haft så trevligt senaste månaden…
* * *
Gruvar mig något för att trampa in i Wings omklädningsrum efteråt.
Det kommer inte att kännas bra att se någon annan – den där Salei, antar jag – sitta på Liljas plats. Det är holy ground för alla som ser det självklara sambandet mellan snus och stor hockey.
* * *
Nu säger jag som ett av de allra bästa banden på låtsamlingen här ovan:
Kick out the jams, motherfuckers.
Ge oss en show som får oss att glömma den sibiriska vintern utanför plåtväggarna.
Och ni där hemma, ni öser i kommentatorsspåret, så hörs vi sen i första paus.