God bless HBO och 24/7

Åh, herregud.
HBO måste ju får fem hundra emmys för den här serien som helhet – och sju hundra enbart för finalavsnittet.
Under sista halvtimmen sitter jag bara och ryser.
Det är inte bara ett lysande sportprogram. Det är en rent rörande hyllning till den hockey – den bästa sport som någonsin funnits.
Jag är avundsjuk på er som fortfarande har upplevelsen framför och längtar redan intensivt efter dvd-utgåvan, som om jag får önska kommer att rymma timme efter timme med extramaterial.
* * *
Bäst av otroligt mycket bra:
Kanske ändå blickarna på spelarna i bussarna när de glider genom Pittsburgh om kvällen, mot magiskt upplysta Heinz Field.
Så vackert.
* * *
Cooke åt Bäckis i tredje Winter classic-perren:
– Slash me again, I’ll take your teeth out, Nicky.
Som sagt:
Så skulle jag aldrig våga säga till en Gävle-bo…det brukar straffa sig.
* * *
Snacka om att Caps kaxade upp sig under de sista avsnitten.
I finalen talar Ovetjkin om ”this fucking Shitsburgh team” och Lille Fridolf tycker att hans lag ska ”beat these pricks”.
Ha ha, vilken nivå.
* * *
Jag är alltjämnt förbryllad över hur mycket domarna låter sig sväras åt, framförallt av Sid och Ovie.
* * *
Vi får se Lille Fridolf sprätta en Bud Light efter matchen.
Diskvatten, ja, men det ser gott ut.
* * *
För att återknyta till händelserna på Garden var det alldeles underbart att se vilken tv-pucksglädje som utbröt efter Zukes fantastiska avgörande.
Det är uppenbart att alla delar Tårtans åsikt när han efteråt beskriver vår norske vän som ”a very likeable person”.
* * *
Hygglig upphämtning av Ryssland där och jag kan inte låta bli att gotta mig.
Chauvinistiska kanadensare, vars ”this is our game”-attityd ibland gränsar till rena främlingsfientligheten, behöver sig en liten näsbränna då och då.
* * *
Coolt att nyförlovade Henke fick en assist för det avgörande målet också, men det var ju framförallt Duby Duby Doo som stod för ett mästerligt förarbete.
* * *
Du kommentatorsskribent som i icke-publicerade inlägg beskrev dig själv som ”en vandrande granat”…fine, jag förstår, men du får gå någon annanstans och vara den granaten. Här tillåter jag helt enkelt inte den sortens hatiska ton.
* * *
När Zuke står i spelargången och väntar på att bli intervjuad av MSG-kanalen kommer plötsligt Tårtan ut i bara skjortärmarna, ler brett och ger honom en fistbump.
Det är en mycket fin scen.
* * *
Alltså, det här med depression…jag uppskattar omtanken, men ni behöver inte ta det på så stort allvar. Jag bara tycker januari är lite trist och passar på att kokettera lite. No worries, för allt i världen.
* * *
I omklädningsrummet efteråt är det ett veritabelt köttberg av reportrar och fotografer runt lille Zuke och han får gång på gång svara på frågan hur det kändes att göra NHL-karriärens första mål på det sättet.
Greenberg från Post ska tydligen göra ett större porträtt för han ställer mer filosofiska frågor, bland annat om det är svårt att vara så liten (!).
Zuke svarar:
– Jag har haft 23 år på mig att vänja mig. Jag har alltid varit så här liten, så jag vet inget annat.
Han är bra på one-liners också.
* * *
Nu ska jag åka bort några dagar.
Ni lär bli varse vart vad det lider.
So long tills dess och tack för i natt.