Biffens lista 16/2 + Memories of Foppa

Är sedan ett dygn tillbaka på Manhattan, känslorna från den tunga presskonferensen i Pepsi Center dröjer sig kvar.
Der känns fortfarande tomt och sorgligt och konstigt.
Men nu måste även vi lipsillar vid sidan om gå vidare och det gör vi förstås enklast med en Biffen-lista som är way overdue.
Alltså:
Det jag tyckt bäst och sämst om sen senast:

1. Foppa.
– It’s all over now, baby blue. Men igen: Tack för att vi fick vara med på den makalösa resan.
2. Trejder.
– Fisher till Nashville, Versteeg till Philly, Kelly till Boston, Henke kompis Aaron till Leafs…det har börjat nu och det kommer fortsätta braka till i parti och minut fram till 15.00 28 februari. För jädra härligt.
3. Svenska hockeyfans.
– Jag gnällde förra veckan om den ogina inställningen visavi Foppa hemma i Sverige. Men det visade sig ju snabbt enbart gälla de som egentligen inte bryr sig om hockey. De verkliga fansen, inte minst de som figurerar i den här bloggens kommentatorsspår, har varit rent rörande i sitt stöd, sin generositet och sin värme den senaste veckan. Ni är bäst!
4. Penguins-Islanders.
– Vänner av ordning förfasar sig, men jag måste erkänna: Jag är fortfarande så barnslig att jag tycker det är lite häftigt när det, nån enstaka gång, blir sånt generalkaos…
5. De branta läktarna i Columbus.
– Det var ingen som berättat att Blue Jackets har en så cool arena. Om jag vetat hade jag tagit mig dit mycket tidigare. Men som sagt, synd bara att den är befolkad av såna tråkiga jävlar.
6. Hedbä.
– New York-områdets hetaste målis för tillfället.
7. Valbos Walter Cronkite.
– Att vara på turné med Stefan Åsberg är lika roligt som att vara på turné med ett rockband. Jag har erfarenhet av båda och vet vad jag talar om.
8. Laraque i Black Army.
– Så coolt att man nästan förlåter bentacklingen på Kron Wall of Pain.
9. Hockey night i Nashville.
– Det finns nog faktiskt ingen upplevelse i hela ligan som går upp mot att se en lördagsmatch med Predators i Bridgestone och sen välla ut med de andra i festen på Broadway.
10. Iggy i Flames.
– Lätt den icke-svenske superstar det är roligast att prata med i ligan. Han är faktiskt sanslöst trevlig.

BIFFENS BU

•Super Mario.
– Har man Matt Cooke på lönelistan kanske man ska tala med lite mindre bokstäver om hur allting håller på att spåra ur. Annars framstår man lätt som en hycklare…
•Colorado Avalanche.
– Insatsen mot Flames i måndags hör till det ynkligaste jag sett.
•Cookie.
– Ken Daneykos förlag om en ”open Cooke week” låter inte alldeles oaptitlig.

CITATET

”Tja, att sluta karriären som 41-åring i AIK:s utvisningsbås var inte heller så glimrande”.

Johan Esk, DN, angående Börje Salmings oväntat syrliga synpunkter på Foppas comeback.
* * *
När beslutet om pensioneringen blev känd fick jag, bland mycket annat, i uppgift att fråga alla NHL-spelare jag kunde få tag i om deras bästa Foppa-minne.
Det var inte särskilt svårt, alla som kunde – alltså inte hade match samma dag – ville mer än gärna berätta.
Svaren har inte varit på nätet ännu, men jag tror de återfinns i den suveräna Foppa-bilaga ni givetvis köpt idag, väl?
Exklusivt för bloggen vill jag dock publicera de svar jag själv tycker var roligast och mest toucing.

 – Mitt första Foppa-minne är det bästa…intervjun efter SM-finalen mot Malmö när han skäller ut Börje Johansson. Mycket känslor, han kändes äkta och var grym i det slutspelet. Jag var bara en pojkspoling på den tiden, men trots att jag var målvakt blev han lite av en idol…
Henrik Lundqvist, New York Rangers.

– Efter VM-finalen 1998, när jag och Peter stod med huvudena ut genom takluckan på limon och sjöng Ebba Gröns ”Die Mauer” och hade tidningarnas fotografer i släptåg. Det var tider det…
Johan Hedberg, New Jersey Devils.

– Mitt första minne från Foppa var när Modo förlorade finalen mot Malmö och jag var en av de som bar ut prisbordet. Precis bredvid kommer en jävligt grinig och knäcker sin klubba över låret. Det var en syn, ha ha. Foppa har grymt många highlights i sin superkarriär, men den som sticker ut är ju den legendariska straffen.
Andreas Lilja, Anaheim Ducks.

– För mig är hans straff i OS det som är störst, men också när han gjorde comeback mot Skellefteå mitt sista år i Modo. Han gjorde mål direkt och jag var först framme och klappade om honom. Det var sjukt stort för mig och ett minne som kommer att finnas där för evigt.
Victor Hedman, Tampa Bay Lightning.

– OS-straff och allt det där minns man ju, men för egen del måste jag säga att det var att jag fick spela ihop med honom i Modo och på nära håll se hur oerhört professionell han är i varje moment, både på och utanför isen.
Alex Steen, St. Louis Blues.

– World Cup i Globen när han vänder in och ut på finske backen och drar en slägga i krysset.
Fredrik Sjöström, Toronto Maple Leafs.

– Alla gånger jag spelade mot honom och Sakic och bara kunde titta på när de dominerade. Jag minns en gång när Forsberg körde fyra varv runt våra zon utan att tappa pucken, trots att vi slet som djur för att ta den. Till slut stod man bara och slog ut med armarna. OS-straffen i Lillehammer är ett mindre angenämt minne…
Jarome Iginla, Calgary Flames.

– Straffen i OS som jag såg på tv. Samt när vi båda två blev dopingtestade efter finalen i Turin. Vi försökte få i oss några öl så vi snabbt kunde kissa och återgå till festandet.
Niklas Kronwall, Detroit Red Wings.

– Definitivt när han avgör i sudden death i en av finalmatcherna mot Malmö i Kempehallen. Efter det har han varit min stora idol!
Linus Omark, Edmonton Oilers.

– Måste bli OS-straffen trots allt. Har haft förmånen att få döma honom några gånger och lik ödmjuk och trevlig som han är off ice, lika stor vinnarskalle har han on.
Marcus Vinnerborg, NHL-domare.

– Det är ju OS-straffen i Lillehammer. Jag var fjorton och på väg hem i bil efter en bortamatch med Timrås juniorer och hörde dramat på sportradion. Helt otroligt. Sen var man otålig över att få komma hem och få se på sportspegeln.
Henrik Zetterberg, Detroit Red Wings.

– Det är ju när vi hade 5-1 i VM-finalen och han tog över i sista och såg till att Sverige vann med 6-5. Det var hemskt för hela Finland, men jag glömmer aldrig hur oerhört bra han var. Det är en kille man verkligen respekterar.
Olli Jokinen, Calgary Flames.
* * *
Du har skarp blick, Darren Lamb.
Visst var det en Vandelay Industries-tischa jag hade på mig medan jag stod där och försökte böja på mina stelkrampsopererade knän (wellm inte på riktigt, men det känns så)
Under normala omständigheter hade jag givetvis sportat bästa kostymen – den glansiga; visst är den Paulie Walnuts-inspirerad – men jag hann aldrig hem för att byta om efter morgonvärmnigen som aldrig blev nåt.
* * *
Ett tag var tanken att alla sorters kändisar skulle leverera sina bästa Foppa-minnen men till såna ambitioner visade sig tiden inte riktigt räcka till. Den gode Filip Hammar, som känner Peter bra,  hann jag dock fråga – och han svarade snabb som blixten.
Så här:
– Förutom de overkligt fantastiska prestationerna på rinken, så tycker jag att man ska lyfta fram hans unika ödmjukhet som gör honom till en rakt igenom superb individ. En natt rumlade vi två runt i Stockholm. Och när vi närmade oss Sturecompagniet frågade han mig om jag trodde att det fanns en chans att han skulle kunna komma in på klubben. Det var ju “så mycket folk i kön”. Men bara åsynen av legendaren fick naturligtvis vakterna att rulla fram alla röda mattor i hela världen. Det ringar in personen Peter Forsberg. Han tycker inte att han är nåt speciellt trots att resten av världen VET att han är ytterst extraordinär på alla sätt. Jag är lite kär i Peter och önskar honom all jävla lycka i det andra liv som nu börjar.
* * *
Hedbä har för övrigt bättre stories än så där – även om det är nu är svårt att tänka sig något mer oförglömligt att höra de två skråla ”Vi skulle får leeeeeeva här” i den där schweiziska limon – men dom låter vi honom spara till memoarerna.
Såna ska han nämligen skriva, det är ett krav – och jag ska vara redaktör…
* * *
En långtidsskada på Duchene…ja, det behövde ju Avalanche ungefär som diktatorerna i mellanöstern behöver en demonstration till.
Om de går till slutspel, då lovar JAG att göra comeback på isen, med Kvarnsvedens GoIF.
* * *
Det sägs att alla som var tillräckligt gamla minns exakt var dom var och vad de gjorde när Foppa satte frimärkesstraffen i Lillehammer.
Det vill jag ha bevis på – berätta gärna.
Själv var jag hemma hos vännerna Lars och Christina i deras supercoola lägenhet på Södermalmstorg, med utsikt över Slussen och Nybroviken.
Vi drack folköl och åt av Christinas magiska, medelhavsinspirerade mat och när allt var klart hoppade vi så våldsamt på den antika parketten att vi höll på att ramla ner till tv-producenten Pelle Berglund på våningen nedanför.
Sen firade vi med alla andra på Kvarnen – och dagen efter var jag, lätt omtöcknad, med tremänningen Tompen från Leksand på Sergels torg och tog emot hjältarna (ja, vi var in the name of full disclosure ALLRA mest upphetsade över Jonas Bergqvist, Tomas Jonsson, Sigge Svensson, Niklas Eriksson och Ragge Johansson, men det kan vi ju tala tyst om idag…).
Vid sidan av Ravellis straffräddning samma sommar och Patrik Sjöbergs världsrekord är det där det största som hänt i idrottsväg under min livstid, så är det ju bara.
* * *
Foppa kunde förhoppningsvis trösta sig lite med Tottenhams sensationella seger mot Milan igår.
I den här spalten är vi dock betydligt gladare över vad det annat lag från norra London gjorde mot Barcelona ikväll.
Gunners!
* * *
Jag känner mig skyldig att också nämna Leksands SM-guld 1975 och Brages avancemang till Allsvenskan 1979
På ett personligt plan var det större än alla OS- och VM-guld i historien, men…ah, vi ska väl inte vara för lokala här.
* * *
I ett försök att ladda om för vanlig vardag är jag helt ledig ikväll.
Men i morrn har vi Kings på Garden och då kör vi som vanligt igen.
Väl mött då.
Tills dess…jag är inte längre så noga med att spara souvenirer och minnen, men bilden här nedan kommer jag att hålla nära hjärtat så länge jag lever.