Som rycket i Lahtis 1978, del 6 – The End

Jamen, visst!
Rangers gjorde ju exakt som Delsbo-Magnusson den där magiska vintereftermiddagen för 33 år sedan. Just när de hade sin Matti Pitkänen – Bruins – där dom ville i början av den branta backen satte dom in den mördande stöten och lämnade utmanaren bakom sig i dammet.

Så jävla vackert!

Jag säger det igen:
Det här hör lätt till det mäktigaste jag upplevt under mina sex år i den här hallen.

* * *

Päronmannen påstår att jag både slog honom på armen och skrek rakt ut vid de tre sista målen, men det är förstås bara förtal.

Jag är en

* * *

En annan som skrek vid de där målen stod i kassen på andra sidan isen.

– Jag brukar se till att inte bli för exalterad när vi gör mål, jag måste se till att hålla mig lugn och fortsätta fokusera på det jag måste göra , men, ja…idag skrek jag rakt ut, erkänner Kung Lundqvist.

* * *

Ja, klart gränsfall med Cartman, Eric, men liksom Matt Cooke blir du bedömd för som återfallsförbrytare och han hade så trevlig ton i övrigt…

* * *

Trycket i The woooorld most famous arena under och efter Magnusson-rycket var nästan lite chockerande.

Päronmannen, som inte sett några slutspelsmatcher live ännu, satt bara och gapade.

– Det här…det är nog det bästa jag varit med om, stammade han när slutsekunderna tickade ner och hela vårt livsrum där uppe var ett enda extatiskt vrål.

* * *

Nä,  det här är inte klart ännu. Men om Buffalo tar en poäng till är det definitivt kört för Leafs – de kan få som mest 90 poäng. Och om Canes torskar mot Detroit på onsdag får även dom en väldigt jobbig resa. Då behöver Blueshirts en endaste pinne för att vara klara.

In Zäta we trust, säger jag. Att han nu får komma till Raleigh och RBC Center måste ju vara inspirerande efter den där hemska skadan som hindrade honom från att delta i All Star-äventyret…

* * *

Rangers citerar det inte i de officiella papperen men Tårtan inleder presskonferensen med kvällens verkliga sanning.

– Det här laget har balls.

Som dom har.

Alltså, Bruins är ruskigt hårda och täta och fysiska i egen zon och i sarghörnen och jag trodde nog ärligt talat inte att det skulle gå, men fan så Duby Duby Duby Doo och Dirty Harry och de andra krigade…fantastiskt att se. Fantastiskt.

* * *

Det här är alldeles sant: Päronmannen säger att han nu ser fram emot att åka hem till East Village och äta en ananas.

– Jag köpte den tidigare idag, den bara väntar där hemma, säger han med lyster i ögonen.

Jag är alldeles mållös.

* * *

Och Saurkrauten, av alla, går in och sätter den matchavgörande pucken.

Hur kunde det hända?

* * *

Tårtan försöker vara sitt vanliga ruffiga jag på presskonferensen, men kan inte låta bli att vara lite mjuk en sån här kväll.

– Jag är inte mycket för any lovefests…men, jag kunde inte vara gladare för killarna, säger han och fyrar av ett leende som med lite god vilja skulle kunna beskrivas som varmt.

* * *

Ja, Blackhawks, vad fan ska jag hitta på inspirationsbilder efter det här rycket?

Tror just nu jag lutar åt Gärderuds spurt i Montreal 76 – och Hurricanes är förstås Baumgartner som snubblar på sista hindret…

* * *

Kung Lundqvist – som enligt sin coach spelar på den högsta nivå han hittills sett – är glad.

Men framförallt trött.

– Det ska bli väldigt skönt att sova. Om jag orkar åka hem, säger han med ett matt leende.

* * *

Nu ska jag också åka hem, men inte för att äta ananas, det kan jag försäkra.

Det blir istället en kall och några fina bagels till MSG:s repris av slutet på den här matchen.

I morgon väntar nya draman, med Buffalo-Tampa som särskilt utropstecken.

Jag utgår från att vi möts i den här bloggen då igen.