I hockeyfeberns Smashville

Vi säger väl som vi brukar när vi är här nere:

Howdy!

Jag har alltså tagit med mig dubbelhaka och boxarnäsa ner down south och parkerat oss i Music City.

Fast i början av maj 2011 är Nashville inte Music City.

I början av maj 2011 är Nashville Hockey City.

När Predators för första gången någonsin gick vidare till andra Stanley Cup-omgången fick country-mekkat vid Cumberland River uppenbarligen fnatt.

Det fullkomligt skälver av hockeyfeber i hela jädra bygden.

Taxichaffisen som kör mig från flygplatsen – ursprungligen från Östafrika och för tre veckor sedan förmodligen lika inläst på hockey som Gordie Howe är på etiopisk popmusik – börjar omedelbart hetsa om Patric Hörnqvist när han hör att jag är från Sverige, hotellreceptionisten håller en utläggning om att Nashville befinner sig i ”uncharted territory” och ute på Broadway, nöjesgatan som passerar precis utanför ena kortsidan på Bridgestone Arena, är varenda bar och musikklubb prydd i Predators-regalia och man får leta för att hitta någon som inte bär matchtröja.

Underbart är ordet. Hockey har blivit kung där dom för inte så länge sedan inte kunde skilja på en puck och en dosa Skoal-snus.

Och vad det ska bli för generalställ här inne ikväll, när de faktiskt spelar sin första hemmamatch i andra omgången någonsin…blotta tanken får dubbelhakan att fladdra lite extra.

Hoppas verkligen ni hänger med hela natten!

* * *

Tvingas flyga med en av American Airlines minsta maskiner från Laguardia för att hinna hit i anständig tid och genom regnet den sista halvtimmen skakar det mer än det gjorde i Roberto Luongos nerver under femte matchen mot Chicago.

Fuck that, verkligen.

Jag täcker hellre Shea Weber-skott ett helt tre-mot-fem-läge, utan skydd, än sitter i små plan när det är turbulens.

* * *

Som extra cayennepeppar i upphetsningen här nere är det ju dessutom ett kanadensiskt lag Smashville går upp mot i denna historiska rond.

Och om kanadensiska lag har bra bortafölje under grundserien kan ni ju tänka er hur det är i slutspelet.

Överallt i Predators-karnevalen på Broadway ser man små öar av blått och lite vitt och lite grönt. Canuckerna har kort sagt kommit till stan och de kommer att låta höra om sig de också.

* * *

Vi fick faktiskt in Tampa-match på tv:n här nere till slut, men eftersom jag tycker så mycket om att höra av er sa jag ingenting, hi hi.

* * *

Det finns ingenstans där jag har det så bekvämt som under resorna hit.

Jag bor på hotellet vägg i vägg med Bridgestone och har exakt 38 steg från hotellentrén till pressditon, Predators PR-chef Kevin är av någon anledning så förtjust i mig att jag alltid får bästa platsen på pressläktaren – även en sån här kväll, när hela västra Kanadas presskår kommit hit och de fått lov att ställa i ordning extra media-sektion; jag svimmar av tacksamhet – och när krutröken sedan lagt sig och allt är färdigskrivet kliver jag rakt ut på Broadway.

Jag ska försöka återgälda genom att blogga bättre än nånsin.

* * *

Just nu, när jag skriver det här, kliade det lite på boxarnäsan.

Tänkte ni ville veta.

* * *

Det slår mig plötsligt att det var just Canucks som spelade första gången jag var här på hockey – hösten 2006.

Jag och Höken var egentligen här för ett hemma-hos-reportage hos Dolly Parton, men kom redan dagen före – en lördag, tror jag bestämt – och passade på att kolla in The Twins och Markus Nälsund.

Jag hade aldrig träffat dem innan, men fick långa pratstunder med allihop efteråt och det var det största som hände den resan – trots besöket i den magiska sångerska mansion dagen efter.

Därmed är det, tycker jag, fastslaget:

Daniel och Henrik Sedin är större än Dolly Parton.

* * *

Eftersom det sitter en massa hår på dubbelhakan kliade det lite i den nu också.

* * *

Den där etiopiska taxichaffisen i förmiddags var verkligen dedicerat Hörnqvist-fan.

– He’s so tough! And still seem like such a nice man, febrade han medan vi störtade västerut längs I-40.

Spot on.

Hörnqvist har blivit lika tuff och jobb och illa omtyckt av motståndarna som Homer – och jag tycker det är rätt så beundransvärt att han tog sina hundår här borta och sen gav sig fan på att han skulle bli en viktig pjäs i det här laget och till slut bara blev det.

Och samtidigt är ”Bengan” the sweetest guy, så lätt och enkel att ha med att göra att det här jobbet vid mellanhavanden med honom känns som en picknick i Central Park.

* * *

Jag vill varna tss och andra som har svårt för den senaste tidens amerikanska glädjeyttringar.

Det här är synnerligen patriotiska trakter, så risken – eller chansen, för de som nu hellre vill det – är att nationalsången just idag blir alldeles oerhört majestätisk.

Redan igår sjöng de ”God Bless America” som om livet hängde på det i Wells Fargo och den hallen ligger i Philadelphia, på liberala östkusten…

* * *

Lysande öppningsrad i en Brad Ziemer-text i Vancouver Sun:

Nu när Brooks & Dunn har splittrats är den bästa duon i Music City förmodligen Shea Weber och Ryan Suter.

Varför kommer jag inte på sånt?

* * *

Är the man in black i grunden idag – men sedan färgsatt med ljusbeige kavaj och matchande slips.

Lite bögigt, men det kan dom ha, patrioterna…

* * *

Ni är inte ensamma om att tycka att Daniel och Henrik måste step it up nu.

De instämmer helhjärtat själva.

– Bottom line, vi måste få in puckarna i nätet. Vi vet att man räknar med att vi ska göra mål. Vi utgör två tredjedelar av förstakedjan, så mycket är upp till oss, säger Danne till Vancouver Sun.

Samtidigt är det ju precis som läromästaren i West Kensington – Sir Wennman – konstaterade i kommentatorsfältet under matchen i lördags:

Även när de inte producerar ådrar sig tvillingarna så mycket uppmärksamhet från motståndarna att Canucks har enorm nytta av dem.

* * *

Shea Weber har en hund som heter Dug, kan man läsa i månadsmagasinet Nashville.

The Dog Dug alltså.

Men ikväll vill han nog helst göra lämplig Vancouver-forward till sin bitch.

Därmed började jag osökt nynna på Stooges ”I Wanna Be Your Dog” och sämre trudelutter kan man nynna på.

* * *

Dom serverar, förstås, BBQ i pressloungen timmarna före match.

Vi är ju i södern.

Varför bor vi inte här, allihop?

* * *

Trotzy, som Bengan häromdagen upplyste om att hans coach kallas, höll under förmiddagens presskonferens ett närmast ödesmättat tal till världen.

– Något kommer att förändras ikväll. Vi kände på varann i de två första matcherna. Nu åker vi. The series is on, hette det.

Jag vet inte riktigt vad han menar, men det låter nästan lite…trotzigt.

* * *

Ni är väl hårda mot Bäckis, tycker jag, men när allt är sagt och gjort kommer vi nog att få höra om en skada – eventuellt i den där tummen som gick sönder i slutet av grundserien.

* * *

Går förstås och smyger i korridorerna för att se om att det går att få span på Carrie Underwood, men henne håller dom på betryggande avstånd från snokande murvlar.

Det enda jag ser är The Too Too Train komma ångande, under nåt slags solovärmning, men det är ju inte det sämsta det heller.

* * *

Det är alltså så att Predators aldrig spelat hockey under maj månad tidigare.

Lite mindblowing, faktiskt.

* * *

Tim Thomas igår, Rolo nere i Florida och så monstren som möts här – Bobby Lou och pekkarini.

Den egendomliga idé som slagit rot de senaste åren, om att målvakten inte har så stor betydelse och kan anställas on the cheap, har fått sig en jävla törn i det här slutspelet.

Någon måste bara berätta för Holmgren i Philadelphia också…

* * *

Nu ska jag rätta till slipsknuten, peta in en saftig prilla, fylla en kopp kaffe till brädden och sen promenera bort till hissen för transport upp till pressläktaren.

Så ni får detta intro redan nu, men det är rätt långt, så, well…jag återkommer i första perrevilan.

Håll i er, det blir ett jäääävla drag här.