Stanley Cup Fever Down South, del 2

Tim McGraw sjunger ”I Like It” i The Stone.

Det betyder att Predators gjort mål.

Och fanimig om det inte är Joel Ward som i ett powerplay precis här i slutet och med ett av sina patenterade skit- & turmål kvitterar Vancouvers1-0-ledning.

Bra för spänningen, det.

Annars har det varit fördel Canucks, tycker jag. Preds inleder med en saftig forcering, men sedan har gästerna fört det mesta – och det där snabba, få-ner-pucken-djupt-upplägget Hörnqvist talat om på förhand har Preds inte fått till så mycket av.

Men med ett så lägligt mål i ryggen kanske de får lite mer vingkraft de kommande perioderna.

* * *

Ännu har alla i Nashville kanske inte lärt sig ALLT om hockey, för att uttrycka det försiktigt.

Plötsligt blir det jättejubel när en Canucks-back efter en rush ner mot Luongo ser till att Predators får icing.

De gula tröjorna tror att hemmalaget out of the blue fått ett powerplay.

Hm.

* * *

Fan vilken fart det blivit på Chris Higgins, som var så poänglös – i ordets alla bemärkelser – i Rangers.

* * *

Av allsången på ”O Canada” att döma är det ännu fler kanadicker här idag.

Tur jag ska upp tidigt i morgon och inte kan vara ute och härja på Broadway ikväll; de där Örnsköldsvikslektionerna börjar bli tröttsamma.

* * *

Det blir lite gruff efter hesa fredrik-signalen och The Too Too Train sänker gamle ´polaren Hamhuis med en rak höger, men i huvudsak är det här en väldigt snäll serie.

Predartors borde verkligen försöka vara lite mer fysiska.

* * *

Och när pekkarini hackar på domarna efter målet, högst oklart varför, hakar hemmafansen på.

– Referee sucks, skanderar dom.

Men jag har en bestämd känsla av att the mullets på bänkraden precis nedanför oss inte skulle kunna förklara exakt varför de tycker att Pollock och Sutherland suger.

* * *

Tydligen trashtalkas det inte heller en tiondel så mycket som när Canucks möter Chicago.

– Nej, det går inte att jämföra. O’Brien, som spelade i Vancouver förut, brukar glappa lite i början av matcherna, men även han tystnar efterhand och sen är det nästan ingenting, berättade Samme i morse.

* * *

Blir nästan lite besviken att ni ger er så lätt i färgfrågan. Jag har matat läktarbilder med kameran för att kunna föra sanningen i bevis och så blir det ingen debatt alls…

* * *

Beklagansvärt att han som heter Goc är skadad. Jag gillar verkligen honom. Bland annat just för att han heter så.

* * *

Det är lugnt, Elvis. Men du får åka till Gävle och krama ur dig några mea culpa i sommar.

* * *

Har glömt att berätta om vilken suverän pressläktare de har i The Stone. Boxarnäsan och dubbelhakan får se hockey på närmare avstånd än någon annanstans; avståndet ner till the action är inte ens hälften så långt som i Philly eller New York eller Vancouver.

Lycka.

* * *

Ja, NewBorn…host host, jag tog fel på fyra år. 2006, menade jag kanske. Där ser man hur det kan gå med fotbollskollen när man flyttar till den här kontinenten.

* * *

Titta, vi har West Kensington med oss ikväll igen.

Det är en stor ära.

Några av er är så unga så ni förmodligen inte vet det, men innan han flyttade till London och gjorde Sportbladets bevakning av engelsk fotboll till en nåd att stilla be om var Peter Wennman vårt tunga hockeyankare, så följ här ett råd – lyssna på Peter!

* * *

Nä, ångestpåsen det säger jag inte alls varje år – jag sa att första omgången i år lätt var den mest dramatiska sedan jag började med det här. Om du vill säga emot får du komma med annan årgång då det varit häftigare.

* * *

Nu ska jag dricka extra-blaskigt sydstatskaffe.

Vi hörs i nästa paus igen, hörrni.