Stanley Cup-final 2011, del 13

Vancouver – Boston 3-2 (Slut).

* * *

Ännu en gång alltså.

Ännu en gång har Canucks det gudomliga flytet och avgör ett drama i exakt rätt ögonblick – när det svider som allra mest för motståndarna.

Och ännu en gång säger jag att det inte är någon tillfällighet.
Det är den sortens medvind The winners – de som är predestinerade att triumfera– alltid har.

Kort sagt:

Det är Canucks år i år.

* * *

Jag tackar för omtanken, men bagarväckning pyramidale väntar fortfarande.

Skillnaden är att jag möjligen, möjligen hinner få någon timmes sömn innan det är dags att braka ut till Vancouver International.

Vi får se om jag överlever.

* * *

Och Burrows är the man – igen.

Han håller ju egentligen inte den här klassen, inte riktigt, men när lag har såna här säsonger är det alltid någon av hans sort som kliver fram

* * *

Cam på Vancouver Sun utfärdar varningar om sin hemstad:

– Om du kan, undvik att gå ut på stan ikväll, säger han i hissen ner till omklädningsrumsracet.

Det kan jag; en mer angelägen frågeställning för mitt vidkommande är hur det kommer att låta utanför hotellrumsfönstret….

* * *

Tvillingarna beskriver de två första perioderna i den här matchen som sina sämsta i hela slutspelet.

– Vi var inte tillräckligt aggressiva och backarna följde inte med upp och forecheckade. Då blir det lätt för dem komma ur egen zon, säger de med grimaser som antyder att de verkligen var exceptionellt missnöjda med sitt spel.

Och då är det ändå den kedjan som står för samtliga tre mål…

* * *

Julien bara fnyser när någon tar upp frågeställning om matchhjälten Burrows egentligen inte borde ha varit avstängd i den här matchen.

– Om vi ens tänkte i de banorna vore vi ett lamt lag, menar han.

Sedan säger han att hans lag kan spela mycket bättre och att det ändå är lite uppmuntrande att de bara åkt på uddamålsförluster trots att de inte varit på topp.

That’s optimism talking.

* * *

Värst:

Jag är så uppe i varv att det kommer att ta åtminstone en timme att somna efter att boxarnäsan träffat kudden.

Då är det i princip dags att gå upp.

* * *

Bobby Lou får frågan om han har bra historia i Boston.

Han ser ut att tänka efter ett par ögonblick, ler milt och säger.

– Ja, låt oss se. Jag gjorde min första NHL-match i Boston, jag vann min första NHL-match i Boston och jag höll min första nolla i Boston. Det är väl okej?

Ojvoj.

* * *

Springer på Micke Samuelsson i korridoren utanför Canucks omklädningsrum. Han haltar fortfarande svårt och har ingen chans alls att göra en Malholtra, men är glad ändå.

– Det är som det är. Så länge vi vinner känns det bra, säger han och rättar till en väldigt snygg, ljus slips.

* * *

Det hade jag glömt, i första var ju Henke på väg att göra ett saftigt självmål mellan benen på Bobby Lou.

– Ja, han försöker alltid göra det på träningarna och man vet aldrig vad som händer när han är på isen, så jag var beredd, flinar målvaktsstjärnan.

* * *

Okej, läggdags nu.

Vi hörs när jag, någon gång i framtiden, tagit mark i Boston.