Stanley Cup-final 2011, del 41

Som det heter i den röda sången:

Upp till kamp emot kvalen, sista striden det är…

Sista striden indeed.

Jag behöver inte pumpa er inför det här, ni vet precis vad som gäller denna magiska juninatt nådens år 2011.

Hela finalen, hela slutspelet, hela säsongen kulminerar i en enda direkt avgörande all or nothing-match.

The winner takes it all, the loser standing small.

Det blir magiskt.

Det blir oerhört.

Det blir något av det största vi som gillar hockey någonsin varit med om.

* * *

– We’re at the eve of game 7, sa de ödesmättat på kvällsnyheterna igår.

Och som det märktes.

Det var alldeles stilla i downtown Vancouver efter sju. Alldeles tyst. Alldeles folktomt.

Det kändes nästan kusligt – som att hela stan höll andan.

Men idag har stämningen långsamt stegrats mot hysteri igen och nu, ett par timmar före det sista nedsläppet NHL-säsongen säsongen 2010-2011, är Vancouver – ja, hela British Columbia, faktiskt – bara en ständigt pågående explosion.

* * *

Vi fick in över 150 kommentarer på första inlägget inför match 6.

Det slår vi nu, va?

Det här är som sagt säsongens sista liveblogg och jag hoppas att vi därför ska ha säsongens party i kommentatorsspåret också.

* * *

I morse skippade Henrik Sedin korsordet och tränade istället.

– Ja, det var ju inte optional. Jag var tvungen, flinar han.

Att det, oavsett utgången i kvällens monsterdrama, var säsongens sista träning verkar tvillingarna från Domsjö för övrigt inte ha något emot.

– Nej, träna gillar man inte, så det är bara skönt, skrockar Danne.

* * *

Nathan Horton har inte bara följt med sitt lag över kontinenten för den här matchen, trots att huvudvärken såklart inte släpper för en sekund.

De har hänt upp utrustning och matchtröja vid hans plats i omklädningsrummet också.

Det är ju emotionell genialitet.

* * *

Igår var svartabörspriserna uppe i fem tusen – och idag närmar de sig tio tusen.

Dollar alltså.

Och naturligtvis är det as som försöker utnyttja efterfrågan.

Lokaltidningarna rapporterar om en snubbe som nappade på en Craiglist-annons igår, åkte hem till den påstådde försäljaren – och blev rånad på fyra tusen dollar.

Förövaren ska ha dödsstraff – och offret för fan bjudas på match av Canucks.

* * *

Stackars, stackars Raymond Mason. Han har inte bara brutit en kota i ryggen – en åkomma som tar minst ett halvår att läka och enligt uppgift gör för jävla ont.

Han ligger fortfarande kvar på sjukhus i Boston.

Hur kul tror ni det är, att alltjämt befinna sig på fiendemark, i en sjukhussäng, när kompisarna är hemma i Vancouver och spelar Game 7?

* * *

När de ex-spelare som vunnit titeln förut går på såna här matcher tarvar traditionen att de sätter på sig sina Stanley Cup-ringar.

Tro mig, när man ser en sådan pjäs glittra på ett stadigt hockeyfinger, då drar man efter andan.

* * *

Alex Edler åkte tydligen på något slags skada i slutet av sjätte matchen och deltar inte i den sista morgonvärmningen.

Men Vigge Vigneault försäkrar att han spelar ikväll.

– He’s good to go, heter det.

Vad för skada han har?

Ha ha, just nu är det lättare att lura av Vita huset kärnvapenkoderna än att få ett sanningsenligt svar om vad för skador spelarna i finalen har.

* * *

Ikväll går jag The Full Vigilante Carlstroem on your asses.

Svarta skor, svarta byxor, svart skjorta, svartvit slips. Och så är den legendariska vita kavajen på – den som inte varit på match sedan Wings tog titeln i den sjätte finalen 2008.

Watch it Bruins, den skänker magi åt blågula stars…

* * *

Timmy Thomas säger som alla andra som finns på isen i natt:

Han har spelat den här matchen tusentals gånger under sin uppväxt.

– Men när vi spelade hemma i vårt garage var jag alltid Steve Yzerman. Lite konstigt kanske, men så var det. Och ja, det var den här matchen man spelade. Man sa aldrig ”okej, det här är Game 6 i Stanley Cup-finalen”. Man sa Game 7.

Precis.

Game 7.

Bara orden har magisk klang…

* * *

Visst, det är som sagt sista livebloggen för säsongen ni läser just nu, men inte ska ni behöva vara så här vemodiga.

Ridån går inte ner för det.

När det här är klart sticker jag till Southern California och sen blir det bloggfest från NHL Awards i Vegas.

Så inga farväl tas i natt, det här är bara starten på a wonderful friendship…

* * *

Bruins kör ingen sista morgonvärmning. De tar istället sovmorgon och har sen en liten mediaträff hemma på luxuösa Westin Bayshore.

– Det är dags att gå ut där och put everything on the line, säger den store Lucic.

Och så mycket mer behöver inte sägas.

* * *

Får nervösa sms från Marco Polo-Persson. Han är, som väntat, inte helt nöjd med att han tippade 4-3 till Canucks innan serien började…

* * *

Vancouver Suns förstasida idag, som ni kunde se från min nybäddade hotellsäng i förra inlägget, är en klassiker.

Det står alltså, i grönt och blått.

Our Town.

Our Team.

Our Turn.

Mäktigt.

Man behöver inte undra över vad som är det största som någonsin hänt i den här staden.

Det är den här matchen.

* * *

Viasat-fotografen Tony har lärt sin läxa och när jag är i närheten gör han alla intervjuer med offret med ryggen mot en vägg.

Calle Johansson tycker ändå att jag ska tränga mig in bakom hans gamle vän Keith Jones när han står och trycker mot teglet utanför Canucks omklädningsrum.

– Han bryr sig inte, han är till och med dummare i huvudet än vad jag är, skrockar Johansson.

* * *

Danne Sedin rycker, som vanligt, på axlarna när det kommer kritik om att han inte skulle ha låtit den elake Marchand slå honom på hakan sju gånger i rad.

– Om vi inte gör något är vi mesiga. Om vi göra något är vi frustrerade. Det är inget att bra sig om, menar han.

* * *

Vancouvers spritbutiker tvingas stänga en timme före matchstart idag.

Det är ett fåfängt försök av myndigheterna att dämpa lite av den helt elektriska laddningen i stan.

Framgången är begränsad, kan jag konstatera redan när jag tre och en halv timme före matchstart tar mig mot Rogers Arena.

Det är fullt på barerna, det är skanderade massor på trottoarerna, det är tutande kaos i trafiken.

Den här stan står inför en svettig kväll och natt. Vinner Canucks blir det fest för livet. Förlorar de blir det upplopp.

* * *

Bröderna Sedin har familjen på plats, inklusive mamma och pappa och bröder.

– Fast en brorsa var tvungen att åka hem igår. Jobbet kallade, berättar Henke.

Oh, my heart goes out till den Sedin-brodern. Att missa denna match…

* * *

Hanad, kolla bland övriga kommentarer. De kan hjälpa dig med streams. Jag har ingen koll på det där.

* * *

The heat is on i Boston också. Bland annat rapporteras att alla skolbarn just dag uppmanats att bära Bruins-färger.

Däremot blir det inget viewing party på TD Garden.

Är inte det lite beige?

* * *

Bobby Lou lär ha genomfört en kontemplativ promenad längs den vackra strandpromenaden strax bortom Rogers timmarna innan den här matchen också – precis som han, till Vancouver-reportrarnas totala chock, gjorde inför Game 5.

Och han behöver all inspiration han kan få, målvaktsstjärnan. Han har själv försatt sig i en situation som innebär att i princip allt hänger på honom och sättet han genomför den här matchen på kommer att definiera hela hans karriär.

Fansen hoppas bara att det är home-Lou och inte away-Lou som dyker upp på isen till sist…

* * *

Det är många som börjar flina när de ser Bjuppe i den vita kavajen.

De tycker förmodligen, som Andreas Liljas svåger i Pittsburgh för tre år sedan, att jag ser ut som en fryntligare Bosse Larsson.

Men det bjuder jag på, är det Game 7 så är det Game 7. Då SKA man ha sin mest spektakulära kavaj.

* * *

Gött att se att Patrik Sundström har så många fans i min eminenta läsekrets.

Jag blir ofta bedrövad över att Sverige har så dåligt idrottsminne och oftast bara kommer ihåg de som når Björn Borg-status.

”Sunny” var fenomenal och borde nämnas i samma andetag som Foppa och Sudden och Alfie och BJ och Lidas.

Den som inte håller med kan ju kolla med Brendan Shanahan. Han har spelat med några av de allra största stjärnor, men anser fortfarande att Patrik är den bäste lagkamrat han haft.

* * *

Även Niklas Holmgren har förstått man måste klä upp sig så mycket man bara förmår när det är Game 7 och uppträder ikväll i gnistrande manschettknappar.

Ja, inte bara förstås – det hade annars varit rätt klassiskt – men det är de som står ut.

* * *

Jamen John J, vad tror du? Skulle du få sitta och fnissa över Clitsome på egen hand nästa säsong? I’m in – hela säsongen 2011-2012.

Men dessutom avser jag att hålla bloggen kokande även över sommaren. Det är bara att titta in emellanåt.

* * *

Jeff Tambellini ersätter Mason Raymond och ni vet vad jag tycker om gamla Islanders-spelare.

Men det är lite med speciellt med honom. Han råkar nämligen komma härifrån. Han är uppvuxen i själva Vancouver – och nu får han alltså kliva rakt in i en Game 7, i Stanley Cup-finalen, på mammas gata.

Skulle inte förvåna om han avgör hela skiten. Det är sånt som brukar hända såna här kvällar, är det inte?

* * *

Nä, MN Johan, draften måste jag tyvärr skippa. Efter Vegas dundrar Bjuppe hem till Dalarna och Peace & Love.

Men hälsa Adam Larsson, han kan mycket väl gå som nummer ett.

* * *

Upplägget på Sportbladet är detsamma som senast. Den som vill ha kontinuerliga uppdateringar hänger hos Jarkko Superstar på www.sportbladet.se – och så kommer jag med mina förvirrade utläggningar i pauserna.

* * *

Tippa?

Nä, jag kan inte. En gäjm sävven kan sluta precis hur som helst. All bets are off nu. Det handlar inte vad som hänt tidigare. Det handlar om vilka som har mest tur och minst Stanley Cup-frossa.

Men jag kan ju i alla fall berätta att de flesta här i environgerna – kommentatorerna, experterna och åsiktsmaskinerna – tror att Bruins vinner.

* * *

Åh, bucklan.

Jag ser när Mike Bolt – The Keeper of The Cup – kommer dragande på lådan i vilken hockeyns heliga graal ligger, nyputsad och glänsande och fin.

Jag är en gammal man nu, men erkänner – det ilar till i solar plexus som på en liten knatte.

Fan vad stort.

* * *

Det är en på isen ikväll som vunnit en Stanley Cup-final tidigare.

Old Man Recchi.

Det kommer Bruins att ha nytta av, det kan ni hoppa upp och sätta er på.

Och på samma sätt kommer Canucks att sakna Micke Samuelsson. Han vann ju med Wings 08 och den erfarenhet man bär med sig då, den vetskap om vad som väntar och hur det känns i en sån här match, och den auktoritet med vilken man kan lugna sina lagkamrater…all that shit är ovärderligt de här full pressure-kvällarna.

* * *

Har samma underbara plats i ena hörnet av den reguljära pressläktaren och känner mig som the king of the world.

Det är sån lyx, sån ynnest, en nåd att få sitta här och vara med om detta.

* * *

Man undrar ju, hur ljus är natten i Ångermanland och hur många är ni som sitter där och svettas till den här matchen?

Let us know.

* * *

När Bruins spelade Game 7 mot Tampa drog de inte på sig en enda utvisning på hela matchen.

Den sortens disciplin kan betyda allt ikväll.

* * *

Ja, rapporter från den likaledes ljusa natten i Jämtland är naturligtvis också välkomna.

* * *

Jag håller med fifthybagpipes:

Låt det, vad som än händer, bli en riktig hockeymatch. Hård. Välspelad. Dramatisk. Rolig.

Det är, faktiskt, allt jag begär av den här kvällen.

* * *

Drar namnet Patric Bergeron i avgörande-målskytt-lotteriet här på pressläktaren.

Var det inte någon som av er som sa att han gör sitt livs match? En fet pott kan alltså bli min.

* * *

Öronpropparna är i isatta – eller skulle varit om jag haft några med mig (…).

När så här enormt starka känslor byggts upp får man nog räkna med att den kanadensiska nationalsången spränger ljudvallen.

* * *

Om jag inte ser fel är de två svenska vikingarna här igen – och precis innan värmningen står de längst ner vid sargen och trycker sina Tre Kronor-tröjor mot plexit.

* * *

Det är fullt ös på läktarna redan under värmningen. Fullt, säger jag. Fullt.

* * *

Nej, hörrni. Nu är det dags att publicera det här introt – det är sedan några tusen tecken sedan det längsta jag någonsin skrivit; vi sprängde nyss 11 000-teckensvallen…

Som vanligt återkommer jag i pausen.

Håll i hatten nu.

Game 7 är här.

This is it.

Ojvoj.