Trick or treat i New York City

Bu!

Ja, det där var ett försök att skrämmas.
Det är ju halloween ikväll – skräckens heliga lilla högtid.

Dessvärre är jag rädd att vi kan få sen riktig rysare på isen  i Garden ikväll också.

Det råkar ju vara ett San Jose på uppsving som gästar Manhattan och spelar Rangers inte bättre än mot Leafs och Senators, då blir det blodbad a la John Carpenter.

Så ska ni se det här – ha en snuttefilt och några kuddar att gömma ansiktet bakom inom räckhåll.

* * *

Dagen börjar dock med själva antitesen till skräck och rädsla.
Det vill säga lycka och eufori.

När jag anländer ligger nämligen den laminerade säsongsackrediteringen och väntar i press-entrén.

Det intresserar kanske er så lagom, men är fullständig julaftonsmorgon-i-sjuårsåldern-rusigt för mig.

Med ett sånt slipper man tjafsa med mail och telefonsamtal, man är alltid garanterad både entré och plats och let’s cut the bullshit –  man känner sig lite ballare och viktigare än med sån där fattig papperslapp man får för one game-stints…

* * *

Avery är alltså på väg tillbaka till the bright lights på Manhattan, men spelar tyvärr inte ikväll. Han måste passera re-entry-waiver först och blir därmed  spelklar först till torsdagsmötet med Ducks (om ingen annan tar honom förstås, men det skulle förvåna mer än om Eminger gör ett hat trick ikväll)

Jag har väldigt svårt att tro att det är Tårtans eget, helt oneurotiska beslut, men på den gemytliga – jo, faktiskt – lilla presskonferens han håller två timmar före första nedsläpp säger han att Page Six Seans återkomst bara en naturlig och odramatisk konsekvens av att Pruppen, också känd som Rupp, är skadad.

– Det var ett riktigt hockeybeslut att skicka ner Sean när vi gjorde det och det är ett riktigt hockeybeslut att ta tillbaka honom nu, säger han.

Jag undrar jag.

* * *

Jag har ju inga barn, och vill för allt i världen inte ha några heller, men är hundraprocentigt säker – inte ens nyblivna föräldrar känner samma glädje som Biffen när han får hänga på sig sin säsongsackreditering…

* * *

Men Zuke då?

Tårtan talar om honom också:

– Zuke hanterar situationen väldigt bra nere i AHL, men som det ser ut nu har jag oerhört svårt att hitta tillräckligt med utrymme åt honom i någon av de tre första kedjorna, säger han.

Trevligt att få en förklaring för all del, men ah, snacka skit.

Norrmannen ska förstås spela med Richards och Gabby. Det skulle bli en av ligans mest sevärda och, jag lovar, effektiva.

* * *

Går timmarna innan match på olaglig liten promenad utanför gästernas omklädningsrum och springer, precis som planerat, ihop med Dogge Crankshaft.

Han är mycket nöjd med de uppfräschade faciliteterna på Garden.

– Ja, säger han och trycker sådär coolt med klubbladet i betonggolvet, nu känns det ju faktiskt som att man är på Manhattan. Förut var det lite…ja, nästan Long Island.

Hi hi!

* * *

Tåbiran står för Rangers ikväll.

Det är inget dramatiskt med det, Henke ska enligt Tårtan inte spela mer än 65 matcher i årets grundserie, men alla svenskar som är här på höstlov och skaffat dyra biljetter till just den här matchen lär bli lite deppiga.
Dom får trösta sig med lite…eh, bira.

* * *

Sharks har inte haft särskilt mycket tid off i New York den här gången, men naturligtvis har Dogge, gourmet nummer uno bland de svenska NHL-spelarna, hunnit bocka av åtminstone en stjärnkrog.

– Ja, jag har lite familj på plats och vi käkade Esca igår, Mario Batalis och Joe Bastianichs fisk- och skaldjurskrog. Riktigt bra var det, berättar han.

Sedär, ett tips att spara till framtida New York-resor.

* * *

Daniel, du frågade vad det är för deal med mig och Hockeyrummet. Ingen deal alls, är det. Jag råkar bara tycka att Schauben är en bra, rolig, ofta provocerande skribent som det är kul att debattera med eftersom han kan framföra åsikter med stark senap på, utan att det blir otrevligt och aggressivt och dumt.

Så du och andra lär få höra mer om det där rummet.

* * *

Biffen är inte förkyld, men har fått något slags rasp på stämbanden och låter, särskilt när jag just stigit upp, som Sam Elliott i ”The Big Lebowski”.

Så behöver speakern hjälp med att få riktig fjång på där ”The woooorld’s most famous arena” är det bara att hojta åt mitt håll.

* * *

Ser Big Mama Thornton utanför Sharks omklädningskabyss också.

Och jag kan inte förstå att han – Jumbo Joe – inte fått det smeknamnet förut.

* * *

Det är inte bara Avery som kommit seglande från Hartford, en Andre Deveaux har kallats upp också och eftersom han, som varande youngblood, inte behöver passera waivers får vi se honom i fjärdelinan redan ikväll.

Fine with me. Andre Deveaux låter trots allt som namnet på en voodo-mästare i New Orleans.

* * *

Big Mama Thornton, om ni nu inte visste det, var en fantastisk bluessångerska, framförallt känd för att 1952 ha sjungit in den odödliga originalversionen av ”Hound Dog”.

Nu är hon alltså lagkapten i San Jose Sharks.

* * *

NHL har inte ens hört av sig till Rangers om axeln Wolski satte i skallen på Alfie.

Jag finner det bisarrt.

* * *

Eken, bloggens dyre sidekick, gör äntligen debut i nya Garden och första frågan när han dyker upp vid Biffens plats i pressrummet är den givna:

– Var äter man?

Jag upplyser om att loungen, den som rimligen får Ekens namn en vacker dag, är placerad en våning ner.

– Jaha, säger han med något jagat i blicken, och försvinner sedan snabbt nerför trappan.

* * *

Ligans bäste coach är här ikväll.

Och nej, jag menar inte Tårtan…

* * *

Om man bortser från Rangers spel as of lately, vilka är egentligen de bästa skräckfilmer som gjorts?

Så här skjutet från höften säger jag The Shining, Excorsisten och första Omen-filmen.

Synpunkter på det?

* * *

Scott McLellan, befälhavaren i Sharks bås,  är i alla fall den som bäst förenar analytisk förmåga, snillrik coachning och lagom hett temperament med vanlig jävla trevlighet.

Det gillar Biffen, förstår ni.

* * *

Eken återvänder. Mätt – men inte fullkomligt tillfreds.

– Nja, jag tycker det kunde vara mer lyxigt. Det här är ändå Manhattan. Och maten var ju densamma, säger han och torkar ett par såsdroppar från hakan.

* * *

Saknar redan Tim Erixon. Jädra fega Tårtan.

* * *

Det står nu, på klassiskt Kalle Ankas äventyr-vis, en hink på den plats i pressrummet där det läcker från taket.

Jag kan inte låta bli att tycka att det är väldigt skojigt när de bränt en miljard dollar på att bygga nytt och renovera.

* * *

Duby Duby Doo ser riktigt fin ut på värmningen och det skulle ju inte skada om han började visa sina huggtänder även den här säsongen.

* * *

I en NHL 12-drabbning på 38:e gatan i går eftermiddag vann Rangers den här matchen med 5-1. Men mycket lite tyder på att Blueshirts kan komma upp i den gudomliga klass jag höll där och då…

* * *

Okej, Rangers.

Trick or treat, vad väljer ni?

Vi lär ha fått åtminstone ett delsvar när jag i första paus återkommer med nästa inlägg.