Trick or treat i New York City, del 2

NY Rangers – San Jose 2-1 (Period 1)

* * *

Treat, it is.

Rangers bjuder fansen på riktigt smarrigt godis i form av sitt mest inspirerade spel på hela säsongen och tar ledningen med 2-0, efter mål av Ronald McDonald – ja, Ryan Mcdonagh för de som har svårt med smeknamnen – och Derek Stepan.

Men precis i slutet får Sharks, helt onödigt, strula in en reducering och sen känns det som att hemmaspelarna får samma slags panik som tonåringar som hyr en enslig stuga i skogen och så kommer det en madman och dödar dem med yxa, en efter en.

Så tyvärr:

Den här värmande feelgood-rullen kan fortfarande bli en skräckfilm…

* * *

En människa med det besynnerliga namnet Paget Knebel sjunger nationalsången och hinner inte längre än genom första versen förrän det ekar från läktarhåll:

– Amirante!

Riktiga Rangers-fans tycker att den högstämda hymnen alltid ska framföras av toupé-utrustade John Amirante.

* * *

Pavelski, het som en hel Kessel, slår ju in returen, men fan – reduceringen är ju Dogges! Det är han som lyckas få en äkta strumprullare förbi Tåbiran.

Det är det jag alltid sagt, det bor en oförlöst Shea Weber i Dogge.

* * *

Nope, Omarkflipp. Inget nytt om Strålman. Oväntat nog, jag var rätt säker på att han skulle signera ett kontrakt idag.

Nu får de förlita sig på den här Woywitka och jag vet inte jag.

* * *

Det tar tre exakt sju sekunder.

Sen slåss Prust och Clowe som två halloween-fyllon ute på stan.

När sånt händer direkt på nedsläpp tänker jag alltid på den gången, jag tror det var 1999, när jag lyckades släpa hit Virtanen, genuint ointresserad av sport, för att se en match mellan Rangers och Mats Sundins Toronto.

– Men är det inte bara en massa våld i hockey? Det vill jag inte se, sa han.

– Nej, försäkrade jag, det var förr. Nuförtiden är det inga slagsmål.

Det tog tio sekunder, sen hade busarna, vilka det nu var, slängt handskarna.

Blicken jag fick från sätet till höger påminde starkt om den George gav Kramer i Seinfeld-avsnittet när de ska hämta Jerry och Elaine på flygplatsen och Kramer fastnar i trafikstockningar.

* * *

Nicke, visst. Bylsma är definitivt där uppe bland de stora coacherna. Det är han, McLellan, Trotz i Nashville, Tippett i Phoenix och möjligen Babs i Detroit.

* * *

De PA-ansvariga är begåvade när de i en reklampaus blåser på soundtracket från ”Halloween”-filmen

Det brukade vi för hundra år sen sätta på på concorde-volym hemma hos min kompis Jan Gävert. Sen släckte vi hela lägenheten och blev så skitskraja att vi hade behövt Big Mama Thorntons pungskydd att gömma oss bakom.

* * *

Det coola med nye Deveaux är att han, som förste NHL-spelare någonsin, är född på Bahamas.

Så det finns verkligen en liten sån karibisk voodoo-koppling, det var väl det jag visste.

* * *

Klart ni ska få bild på dyrgripen. Kompletterad med diton – den precis lika balla – till The Rock i Newark.

* * *

Efter mindre än tre minuter börjar Garden faithful skandera, igen:

– We want Avery, we want Avery.

Jamen fan, lugna sig. Han är ju på väg nu. Upproret har lyckats.

* * *

Fint att en av de halloween-utklädda zombies som kommer ut på läktaren och dansar i en reklampaus både har svensk flagga och t-shirt med texten ”Sweden” på bröstet.

Vi är ju så kända för våra zombies. Eller inte.

* * *

Marc 87, det jag fruktar mest är att det är för långt till kaffet från min pressläktarplats.

* * *

Personligen tycker jag Ryan Clowe såg betydligt tuffare ut med långt hår.

* * *

Alice Cooper i jumbotronen också. The underhållningsstaff är on a roll.

* * *

Måns, det är säsongsackrediteringen, du vet. Den får the juices att flöda.

* * *

– Blir det nåt om mig i nästa inlägg också, undrar Eken innan han springer ner för att småäta lite.

Nej, jag tror inte jag kommer på nåt särskilt.

* * *

OK, friends.

Nu får vi se om Tårtan lyckas jaga iväg tanken på the madman och hans yxa, eller om hajarna får ta över det här.

Jag vet vad jag befarar.