New York-derby i midvinternatten
Nu, mina vänner, är vi nere på den absoluta bottnen.
Vi har midvinter på norra halvklotet och ska igenom årets längsta natt.
Sedan vänder det.
Sedan blir det ljusare.
Sedan återvänder livsandarna – långsamt men stadigt.
Det tycker jag, som verkligen hatar det här dystra vintermörkret, är värt att fira med ytterligare ett New York-derby.
Nu är det Rangers mot Islanders, på Garden, och så här dan före dan före dopparedan kan det bli ett riktigt härligt, hårt paket för oss som gillar frustande fysik och explosiv hockey laddad med mycket känslor.
Så ha en uppesittarkväll redan nu – med Bjuppe och hans blogg.
* * *
Som jag konstaterade redan förra veckan börjar man förmodligen bli lite bortskämd, men igår tyckte jag nog faktiskt att 24/7 fastnade lite väl hårt i en träning-resa-match-resa-träning-match-rutin.
Det borde, tänker den gamle kritikern i mig, gå att bryta mönstret.
Men för fan, det fanns jublande höjdpunkter även i episod 2.
Som story-linan om den handikappade killen Tårtan engagerat sig helhjärtat för – och därmed fick visa sidor som kontrasterade rekordskarpt mot de tittarna fick se när hade sina svavelosande, fuck-laddade raseriutbrott i periodpauserna i St Louis; klart underhållande det också.
Som scenerna där ”Mister Universum” Bryzgalov fick äta ensam för att Jagr och de andra inte ville vara med kufen kamerorna följer hela tiden– och sedan hade en ny klassisk utläggning om att hans hund ser ut som en het blondin!
Som Henkes och Johnny Macs skräniga gitarrduell i replokalen – med Max Weinbergs son Jay på trummorna (men var tog bilderna från Tiny’s vägen? Fan, så fort jag är med tappar HBO intresset…)
Och jag ska se om avsnittet så fort jag får tillfälle. Det är fortfarande överlägsen sport-tv – och som någon konstaterade i kommentatorsspåret i veckan utkristalliseras mer när man kollat fler gånger.
* * *
Tro på fan om jag inte lyckats tappa elsladden, eller glömt den hemma.
Att inte undersöka såna fundamenta innan man tar sin fula lilla dataväska och går är ett rookie-misstag av rena Stu Bickel-kalibern.
Men tack vare Eken ska vi ändå kunna undvika att det blir slut i rutan. Han har lovat ta med en extrasladd från Gramercy Park, så skänk honom en extra jul-tanke i år.
* * *
Mamma tyckte bäst om Dan Girardis son och faktiskt, han var nästan lika charmig som Ryan Callahans farmor.
* * *
Det är för jävligt, John J.
Här ska man äntligen se Islanders – då är UllaBulla skadad.
Han har fått NHL-pesten, uppges det på lagets hemsida. Hjärnskakning alltså.
Klart deprimerande.
Men i gengäld kan vi få se Anders Nilsson. Al Montoya har nämligen också gjort sig illa, så KingKong får backa upp Nabby så om Blueshirts bara kan dunka in några snabba puckar får vi blågult i gästernas kasse.
* * *
Kron Wall of Pain is back!
Han satte in säsongens första open ice-rökare på Ryan Kesler i går kväll.
Nu är frågan:
Lyfte han från isen innan han brakade in i Canucks-stjärnan?
Då ska han kanske, i konsekvensen namn, ha en match eller två; reglerna måste gälla även Biffens favoriter, säger dom..
Men det hindrar inte att jag – en skamlös hycklare, jag vet – jublade ganska reservationslöst hemma i korresoffan. Att se folk bli ”kronwalled” är alltid ett nöje, men i all synnerhet när offren är såna charmlösa surkukar som Kesler.
* * *
Rick DiPietro?
Jo, han ingår ju i truppen han också, men skoja inte.
Han har varit skadad sedan 1975 och är det, såklart, nu också.
* * *
Hann innan HBO-festen igår äta julmiddag med mamma på Aquavit i Midtown och kan meddela att den inlagda sillen med kokt potatis och rivig västerbotten-rackare var något av det godaste jag ätit i år.
Det enda jag saknar nu, det enda jag inte hunnit bocka av mina jul-måsten, är det ni måste sluta fresta med i era kommentarer.
Julmust.
Som vi lustiga New York-svenskar brukar säga:
It’s a must…
* * *
I Rangers-kassen, däremot, blir det inte alls blågult.
Tåbiran spelar, meddelar en väldigt sur och avig Tårtan – måhända ångrar han att han visade att han har hjärta i under pregame-konferensen.
Men vi har tre utespelare istället: Hagge, Strålle och lill-X:et.
Man jublar.
* * *
Red Wings vann Stanley Cup-finalen igår.
Mot Washington.
I fyra raka.
Det var inte lätt – de tvingades till två maratonlånga förlängningar – men i sista, i Verizon, vann de med 3-0 efter två baljor av Zäta och till slut stod Lidas där med bucklan igen.
Det var så jag fick en tår i ögat, fast det bara var EA Sports.
Conn Smythe fick Jimmy Howard – och för all del, det enda mål han släppte i hela serien tillkom på en straff av Bäckis. Det är ju tidernas målvaktsrekord…
* * *
Berömmet fortsätter regna över Hagge.
I dagens Daily News är det nye kedjekamraten Broadway Brad som fyrar av lovorden.
– For Hagelin to come up and only play this many games and do what he’s doing, it’s tremendous for our organization, säger han.
* * *
Att man kan spela en hel finalserie i NHL 12 var ett nytt moment för mig, som alltid är rädd för nya grejor och tror jag ska sabba nåt om jag provar dom.
Men det var ju så rasande coolt att jag får svårt att bara spela enstaka matcher i fortsättningen.
* * *
Lill-X:et har problem.
Han fick lämna den lägenhet han tydligen delar med Zuke Zuccarello i Hartford i en sån hast att han inte hann ta med sig tillräckligt mycket kläder.
– Men mamma och pappa ska köra ner från Hartford idag, så jag hoppas dom kan ta med sig några plagg, säger han till Newsday.
Annars får Henke ta med sin unge landsman ut på en shoppingrunda downtown och visa hur en stjärna klär sig…
* * *
Nu kom The Oak Man med elsladden.
God bless him, kvällen är räddad.
* * *
Sitter och funderar på vilket som kan tänkas vara det bästa Rangers-Islanders-derby jag sett och jag tror fan det var redan 05-06, när Robban Nilsson debuterade för Isles här på Garden och var enastående.
Efteråt satt han på en pall utanför omklädningsrummet och åt pizza medan pappa Kenta stod intill och såg halvblasé ut.
Är du inte nöjd med pojken, var jag tvungen att fråga, han var ju skitbra?
– Jodå, svarade Kenta, men gjorde hat trick i min första match i den här arenan.
Robban log trött och ruskade på huvudet.
– Du hör, sa han, så här är det jämnt.
En klassisk liten scen i mitt liv som NHL-murvel.
* * *
Ibland är Niklas Wikegård väldigt, väldigt rolig.
* * *
Plötsligt har vi inga monitorer på pressläktaren längre.
– Nej, suckar ordningsvakten Sal, det var ju basket här igår.
Eh, jaha. Är basketreportrar kleptomaner eller vad?
Jag får hur som helst inte se några repriser, så vänligen – ha överseende om jag begår ännu fler fel än vanligt
* * *
Sensation på värmningen:
Strålle har HELA tröjan utanpå brallorna, så man ser den där 32:an klart och tydligt.
Men det hinner han förstås fixa till innan första nedsläpp.
* * *
Bulla Berggren, John J, var i första hand en Timrå-legendar.
Akta dig för att dra in HV i den diskussionen, brädindianerna i Sundsvallstrakten vårdar Bulla-myten mycket ömt och kan bli skogstokiga av såna här övertramp.
* * *
Inte nog med att monitorerna är borta.
Det sitter en ohemult lång man på platsen precis framför mig, så när jag tittar åt rödlinjen till ser jag bara hans rätt så äckliga flint.
Räkna alltså inte med att jag denna afton kommer med några iakttagelser som är direkt – åh, förlåt… – hårresande.
* * *
Jävlar, den här Kingkong alltså. Han är ju längre än Henke även när han står på knäna!
* * *
Nu pumpar de Swedish House Mafia i PA:t före matcherna och eftersom deras show i samma hall för en vecka sen var så sensationell får det passera.
* * *
Tåbiran får se upp med Grabner ikväll. Han utstrålar ”det här ska bli min match” under värmningen.
* * *
Det blir färre och färre Islanders-fans på läktarna för varje Garden-derby som spelas, tycker jag det känns som.
På den punkten är Devils-fans. De kommer hit och försvarar sina färger hur det än går i övrigt.
* * *
Fast nu spelar de där techno-versionen av AC/DC igen. Det får inte passera.
* * *
Nu tar vi och öppnar den här tidiga julklappen.
Kul ska det bli.
Vi hörs i första paus.
