Nyårsfest i Chicago, del 5 – The End

Chicago – Detroit 3-2 (Slut)

* * *

Jag brukar inte avge nyårslöften, men här kommer ändå ett:

Det ska inte ta ytterligare ett och ett halvt år innan jag återvänder till The Madhouse on Madison.

Det är ju en oslagbar upplevelse att sitta i den här hallen med dess San Siro-artade läktarsektioner, dess nationalsångsvrål, dess ”Chelsea Dagger”-eurfori och dess pressläktarglass.

Sen går man ut och är alltså i magnifika Chicago.

För att citera Arnold:

I’ll be back.

* * *

Well, Metalgooze,  om man räknas som allmänt otrevlig enkom för att man inte är jublande sprallig varje gång någon kommer fram, då är alla jag känner otrevliga – inklusive jag själv också, big time.

* * *

Yellbear håller med.

Han borde fått en assist på Toews straffkvittering.

– Men Toews ville inte ge mig nån sån, så han fixade straff istället, säger han och flinar.

– Nejdå, jag bryr mig inte. Huvudsaken är att det blir mål.

* * *

Man vet att man har ett något underligt jobb när man står på den ödsliga pressparkeringen i de inte helt glamorösa kvarteren utanför United Center och telefonintervjuar en legend som just avgjort en match i sudden med sitt 400:e NHL-mål…

* * *

Yellbear delar uppfattningen att det inte är många fler än Toews som kan göra det han gjorde mot Lidas i den här matchen.

– Absolut inte. Men han är fantastisk, Toews. Jag tror inte det är många lag som har en sån lagkapten. Han leder alltid med exempel, både på och utanför isen. Det är en extremt bra kille, säger han.

* * *

Jag blir så till mig av det där samtalet med legendary Alfie att jag svänger åt fel håll när jag lämnar parkeringen och plötsligt kör mot enkelriktat – med mötande trafik.

Då är vi glada att Chicago PD för ögonblicket inte är på hugget…

* * *

Det är ju bra av Wings att döda fem utvisningar mot ett lag som rymmer Kane, Toews, Hossa, Keith och Seabrook.

Men samtidigt dödar de sig själva med så många numerära underlägen. De får tillbringa för mycket tid i egen zon – och sliter på manskapet.

– Ja, det går inte, suckar en bister Kron Wall of Pain efter ha straffat sig själv med tio minuter på träningscykeln direkt efter slutsignalen.

* * *

Det finaste med bilderna från Ottawa är Erik Karlssons oförställda glädje efter Alfies milstolpe till strut.

Kolla får ni se, pöjken står och hoppar jämfota runt sin lagkapten.

Rörande.

* * *

Står utanför Wings omklädningsrum och väntar på den som alltid kommer ut sist – hans efternamn börjar på Z och han drömmer om All Star-matcher – när coach Q lommar förbi.

Han får syn på de leopardmönstrade pumps en kvinnlig tekniker från Fox Detroit har på sig, stannar mitt i steget, nickar mot skorna, gör en uppmuntrande min mot damen och går igen.

Det är ett underhållande litet ögonblick.

* * *

Dags att runda av årets sista blogginlägg.

Hoppas ni får en fin nyårsafton. Själv dröjer jag kvar här i Chi-Town, all by my lonesome, för att på nyårsdagens morgon rulla vidare mot Iowa.

Sedan blir det mer politik än hockey några dagar, men ha tålamod och överseende – det kommer att bli som vanligt mitt i the primary race.

Jag ber slutligen att få önska ett riktigt gott nytt år.

2012 kommer bli fantastiskt, inte minst här i bloggen.