24/7

Roligast i första avsnittet:

När en lätt förskrämd Anisimov sitter ensam i omklädningsrummet efter sin omdebatterade målgest mot Tampa och Avery först av alla kommer in till periodvila, ser sin ryske lagkamrat och fyrar av ett brett flin.

Sen kommer resten, flinar lika glatt och till och med gör små imitationer av ”geväret”.

Där krackelerar den officiella bilden Rangers försökt presentera utåt – och nere på Floridas västkust kan man nog anta att det gnisslas lite tänder.

Dessutom får man veta att Bryzgalov, Flyers-keepern, är en osannolikt skön snubbe som sitter och funderar på hur meningslösa problem vi har här på jorden när hela vår galax är en sån plutt i universum…

Och ja – Dirty Harry Callahans mormor kändes som en stjärna

I övrigt får man kanske konstatera att förväntningarna var VÄL höga.

Det såg ut ungefär som ifjol, med den skillnaden att vare sig Tårtan eller Lavoliette kändes lika roliga som Boudreau. Tårtan skrek och gormade en hel del, men jag fick ändå känslan av att han höll igen och inte riktigt uppförde sig naturligt. Och om han gjorde det var han inte – som Boudreau – helt bekväm med det.

Sedan var det för lite Henke, för lite Avery, för lite Hartnell och för lite Jagr.

Men givetvis kommer jag inte missa ett ögonblick av de tre återstående episoderna;  man hann förmodligen bara bli lite bortskämd under förra säsongen. ”24/7”  är fortfarande sensationell sport-tv, inkluderande sensationella inblickar bakom NHL:s vanligtvis tätt förseglade kulisser.

* * *

Vill också meddela att jag delar Vancouver-coachen Alain Vigneaults synpunkter på Dave Bolland.

Vilken bonnlurk.