Countrypojkarna i storstan, del 5 – The End

NY Rangers – Nashville 3-0 (Slut)

* * *

Det blir en sensationell presskonferens efter Rangers nollning av Predators.

In till intervjupodiet med Tårtan stövlar James Dolan, MSG:s kontroversielle ägare.

Han har inte visat sig för presskåren på Garden sedan 2003 och de församlade lokalmurvlarna håller på att ramla ur sina stolar.

Själv hopps jag för några ögonblick att han ska förkunna att konflikten med Warner Cable är över, men inte alls.

– Jag var inne hos John (Tårtan alltså) och han frågade om jag inte skulle följa med och prata med media. Så jag tänkte att, tja, varför inte, säger herr miljardären och ser ut som en trettonåring som precis kommit på sommarens bästa busstreck.

Sedan håller han en utläggning om att hur stolt han är över organisationen i allmänhet och Stealth-flygaren i synnerhet.

– Sedan vi lade om strategi och började jobba på ett annat sätt än att ta hit en massa free agents har han gjort ett fantastiskt jobb. För några år sedan gav jag honom en sak och sa att jag inte ville ha tillbaka den förrän vi vunnit en Stanley Cup. Nu tycker jag det börjar kännas som att jag kan få tillbaka den.

Den kommentaren får Tårtan, som mött alla antydningar om att Blueshirts är redo att gå hela vägen med arga grymtanden, att blekna.

Efter någon minut går the big boss lika snabbt som han kom – men hinner hojta ett ”thank you, coach” utifrån korridoren.

Sedan står Tårtan och PR-mannen JR där som fiollådor.

– Nu blev du nervös va, frågar Tårtan till allmänna skrattsalvor.

– Ja, svarar JR, lika nervös som Barry…

Barry är Barry Watkins, hela MSG:s kommunikationschef och känd för att vara extremt noga med företagets ”budskap”.

– Ja, Barry har en brun rand i kalsongen nu, skrockar coachen.

Det är mer uppsluppet än det någonsin varit i Madison Square Garden, det kan jag försäkra.

Den försiktige Tårtan försöker sig senare, lite halvhjärtat, på något slags damage control.

– Vi har en ägare som redan pratar om Stanley Cup…det är bullshit, suckar han uppgivet .

Ånej.

Nu har vi hört.

Det ska bli Stanley Cup-fest på Broadway i sommar.

* * *

Det är glatt inne i Rangers omklädningsrum också.

Just som jag stövlar fram till Henke kommer assisterande coachen Mike Sullivan fram till den svenske målisen, gör en fistbump och säger:

– Jag ser fram emot min vinare.

Varför har vi ingen på vårt jobb som lottar ut bättre viner när han eller hon scoopat hem en bra nyhet.

Front 242-Åke Ros, ska inte du införa den traditionen?

* * *

Dolan har för övrigt en chockerande vit och jämn tandrad.

Det har inte jag.

* * *

Det är inte så synd om Predators som jag först trodde. De har en ledig dag innan de spelar mot Blue Jackets  – och den får de tillbringa i New York.

Som Barry Trotz säger i hissen när till åttonde avenyn:

– Det är onekligen lite roligare i New York än i Columbus.

Kan man säga, ja.

Det blir särskilt skoj för Big Lindbäck.

– Ja, säger han, jag har faktiskt aldrig varit i New York tidigare. Det ska bli kul att se.

Ah, jag är avundsjuk. Ingenting, mer än möjligen sex,  är som första gången i New York.

* * *

Ni behöver inte vara oroliga. Jag är edsvuren singel och kommer fortsätta vara gift med NHL, men jag kan väl få skicka små I love-you-mess i alla fall…

* * *

Bengan är inte alltför deppig över förlusten.

– Nä, Rangers är väldigt bra, så är det bara. Vi har slagit Pittsburgh och Philadelphia under vår roadtrip, men så bra så att vi kan vinna här är vi inte ännu, säger han.

* * *

Nu ska jag sova i blott någon timme. Sedan är det bagarväckning och förflyttning till LaGuardia för res ner till södern.

Det innebär, som vid tidigare valbevakningturnéer, att det blir lite sparsamt med hockey framöver. Men en försenad lista kommer vad det lider – och går det som jag hoppas kan jag i alla fall följa seriefinalen i TD Garden på lördag eftermiddag på nån länk eller så.

Tack för i natt.