Early morning hockeyfest, del 5 – The End

NY Rangers – Washington 3-2 (Slut)
* * *
Jack Adams är på osedvanligt bra humör på sin presskonferens.
Ja, Tårtan alltså,.
Har vi redan börjat spekulera i att Henke ska vinna Vezina i Las Vegas i juni måste man ju också slå att den explosive befälhavaren i båset är en given kandidat för den årliga coach-trofén.
Man kan tycka vad man vill om mister Tortorella, och personligen retar jag mig ibland både på hans bully-tendenser och på hans konservativa hållning visavi enskilda spelare, men att mannen lyckats göra det han gjort av det spelarmaterial som står till buds på Broadway är i sanning enastående.
Så vi ses vid craps-borden på Wynn, Tårtan.
* * *
Oavsett om de är religiösa eller inte måste McPhee och Hunter be till högre makter att Bäckis blir bra å det snaraste.
Utan sin bästa center är Caps ett lag som skvalpar lite vind för våg. Ibland går det okej, ibland inte, men man vet aldrig och det beror på att svensken som den här säsongen var på att utvecklas till både roder, navigationssystem, ankare och bränslepump inte kan spela.
* * *
No sweat, Julia. Det är rätt underhållande när du blir grinig. Också.
* * *
Det faktum att Post till den här matchen inte bara skickar Brooksie utan till och med stjärnkrönikören – och Biffen-idolen – Mike Vaccaro säger något om vad Rangers håller på att få tända för gnista i sin hemstad.
Vanligtvis ödslar han bara sin bländande begåvning på baseboll och fotboll och emellanåt basket, men när Rangers leder östra konferensen med sju jävla poäng måste den som producerar mest kvalitet per spaltmeter i amerikansk sportpress förstås också komma och titta.
* * *
Per, du har aldrig blivit sågad här. Aldrig
Insisterar du säger jag som Palmon Harald Hult i ”Mannen på taket”, på finlandssvenska…
– Det känner jag inte till…det har jag aldrig hört talas om…
* * *
Vaccaro håller förresten på och frågar Henke om huruvida han blev inspirerad Giants Super Bowl-triumf förra söndagen.
Så det är den vinkeln vi har att vänta imorrn.
Rangers är det nya Big Blue.
* * *
Raffe, ja – om Rangers behöver nåt är det en Shea Weber-typ som kan dirigera på blålinjen och fläska iväg riktiga skott.
Hal Gill behöver dom inte, spelare som kan och är villiga att täcka skott råder det ingen brist på.
* * *
Man vet var man har varit när man kommer hem och inser att man har en bit vit isoleringstejp fastklistrad under skosulan.
* * *
När han gör sitt fina shorthanded-mål – på galant passning från Duby – ser Prusten avsevärt mycket piggare ut än i hissen i morse.
– Men så känns det som det gått hundra matcher sen jag senast gjorde mål också, säger han efteråt.
* * *
I hissen tillbaka ner till åttonde gatan är det istället legendaren Rod Gilbert som gör Biffen sällskap.
– Nån jävel, säger han till en vän, har just kommit på att det är 50 år sen jag gjorde min första match med Rangers. Hallå, varför påminna mig om det! Jag vill inte veta.
Lite skoj.
* * *
McDonagh kommer mycket tillbaka ut på isen efter sitt mål och påföljande knäskade-scare och belönas efteråt med the broadway hat av lagkamraterna.
– Var det han som fick den? Ah, den skulle Prust ha haft idag, säger Jack Adams-Tårtan.
Han ska börja dela ut den själv….
* * *
Jag säger det igen:
Hal Gill?
Please no…
Nu ska jag försöka hålla mig vaken över Red Winngs-Flyers-mötet.
Det låter på papperet som en väldigt bra match.