Lättnadens derby i New York City, del 2

NY Rangers – New Jersey 1-0 (Period 1)
* * *
Vesst, som Svennis skulle sagt..
Det är ett rungande frejdigt, förtätat, emotionellt höghastighetsderby.
Underbart att se.
Så länge står det 1-0, efter sent mål av Bork Bork Hagelin – igen! – men det är jämnt och kommer fortsätta vara jämnt kvällen igenom.
Grattis till oss som får vara med.
* * *
Ja, dajje, lite kan man få skoja med Sather när man hela dagen uppmanat honom att hålla i pungen.
Tycker du det är vulgärt kan jag bara beklaga.
Och vad gäller Winnipeg är det vare sig lag eller publik jag bedömer. Det var städerna i sig jag jämförde och då är Chicago E Street Band och Winnipeg Anna Book, okej?
* * *
Föredömlig ramalama är det på läktarna också, den oinspirerande veckodagen till trots.
Det är nästan så man blir sugen på att gå ut och ta en liten måndagsdrajja…
* * *
Han är just den typ av quarterback på blålinjen jag gillar, högerskytten Zidlycky.
Snabb och rörlig på grillorna, säker och distinkt i passningarna och även om han inte får tillfälle att visa det under kvällens hittills enda powerplay fattar man att han har en jävla bössa också.
En superb trejd av Lou. Superb.
* * *
 
John Scott har för mig beskrivits som en poor man’s Hal Gill och det låter ju så lagom förtroendeingivande…
– Man han kan spela både back och forward. Det gillar jag, säger Stealth-flygaren.
Jaha.
* * *
Håller på att få hjärnblödning när bloggen inte vill fungera, men tänka sig – till slut fattar idioten att han ska tömma cookies och sen är allt som det ska igen.
Men det verkar fortfarande vara något fel på kommentatorsspåret…går det inte att få in inlägg?
* * *
Riktigt vad Marty tänker på när han under en avvaktande utvisning åker ut och stoppar pucken och sen bara står där och väntar på en avblåsning som naturligtvis inte kommer skulle man vilja veta.
* * *
Edie Falco är in the house ikväll.
Det vill säga Carmela Soprano.
Tyngre stöd skulle Devils inte kunna få, goddamit.
* * *
Det är ändå rätt häftigt att Bork Bork Hagelin inte bara spelar i en kedja med Brad Richards och Ryan Callahan utan att han dessutom har sån skön feeling med dem.
Hade man inte riktigt räknat med när man såg de första träningsmatcherna i höstas.
* * *
Det är som en medlem av Soprano-familjen även jag ser ut när en dumbom på raden precis framför pressläktaren tror att det är okej att sitta på stolsstödet och skymma sikten.
En pick på axeln, en blick – och han sätter sig snabbt.
* * *
Jävlar vad kul det känns att det återstår två perioder av den här holmgången.
Jag avser njuta – för att sedan återkomma här i nästa paus.