Serifinalsblogg från 48:e våningen, del 2

Tack, vilka fina polare ni är.
Det känns, tycker jag fortfarande,  lite apart att sitta vid skrivbordet och titta på laptop-eländet, men jag har bild och ljud och är mycket tacksam för det.
* * *
Intressant att titta på det här.
De är ju så lika, Bruins och Rangers. Riktiga lagmaskiner som aldrig slutar jobbar och har en fantastisk utpost längst bak om allt annat skulle fallera.
Det Rangers saknar är en back av Chara-dignitet, men i gengäld saknar väl Bruins artister av Gabby- och Broadway Brad-snitt så det jämnar ut sig.
So far är det gästerna, som numer verkar äta självförtroende till frukost, som haft mest av spelet och vunnit flest närkamper och de leder rättvist – fast kanske, om vi ska vara helt ärliga,  med ett mål för mycket.
* * *
Tack, Alexz, men Red Wings – och alla andra matcher – har jag på tv:n.
Det är de lokala lagen vi med Warner Cable-abonnemang i New York inte får se just nu.
* * *
Dirty Harry Callahan är inne i karriärens stim. Inte sedan Clintan jagade Andrew Robinson i första filmen 1971 har någon med samma namn varit lika obönhörlig.
* * *
Om det här ändå kunde vara ouvertyren till vårens konferensfinal.
Vilket jävla slag…
* * *
Nu har dom börjat i The Joe, så nu förflyttar jag mig till soffan.