Svensklag mot svensklag, del 5 – The End

NY Rangers – Detroit 2-1 (Slut, övertid)
* * *
Vi måste ju ta det här med överfallet på Daniel Sedin först.
Det var riktigt, riktigt fult – och potentiellt förödande för Vancouver.
Danne hade saftat in Duncan Keith i plexit med en väl hög axel i början av förstaperren och borde kanske fått en tvåa för det.
Men det ursäktar ju inte den uppenbart avsiktliga armbåge Chicago-backen sedan sätter rakt i plytet på fjolårssäongens Art Ross Trophy-vinnare.
Enligt en upprörd Henke hade han till och med hotat att hämnas just på det sättet efter den ursprungliga tacklingen.
– Han berättade vad han skulle göra och det gjorde han och det är beklagigt, säger lagkaptenen.
Risken är förstås att Daniel ådragit sig en hjärnskakning och det vore ren katastrof för Canucks
Keith, å sin sida, lär bestraffas med en avstängning av farbror Shanahan – men inte så våldsamt lång.
Fick inte Rene Bourque mer än fem matcher när han förstörde Bäckis säsong lär inte Keith få mycket mer och att plötsligt höja straffskalan nu vore kanske felaktigt.
Men vill ligan bli tagen på allvar när den påstår att den vill stoppa den bedrövliga hjärnskakningsepidemin måste Shanny ta i med hårdare nypor nästa år.
Kostade det femton-tjugo matcher skulle sån här skit inte inträffa, thats for sure.
* * *
På Garden är efterspelet betydligt roligare.
En lättad Henke sitter på sin omklädningsrumsbänk och berättar hur tokig han blev när Zäta satte den där pucken mellan benen på honom i början av matchen.
Det var nämligen exakt vad Detroit-stjärnan hade lovat att göra under den gemensamma middagen igår kväll:
– Han satt hela middagen och psykade mig om att han skulle göra ett mål mellan benen på mig. Och så gör han det direkt. Jag såg att han flinade åt mig också, jag blev så jävla förbannad, säger Rangers-keeper och ruskar leende på huvudet.
Zäta, som byter om vägg i vägg, erkänner utan omsvep.
– Jo, flinar han, vi bestämde att det var så det skulle bli ikväll. Eller…jag bestämde, ha ha.
* * *
I Chicago vill de göra gällande att Duncan Keith är en hyvens kille som aldrig skulle försöka skada någon, men Kevin Pjäxa-Bieksa håller tydligen inte med.
När han av en lokalreporter får frågan om den där armbågen inte var okaraktäristisk svarar Canucks-backen:
– De följer honom inte särskilt noga, va? Han är definitivt ingen Lady Byng-kandidat…
* * *
Henke fick ju till slut sin revansch i alla fall.
Dels stod för assisten till Broadway Brads solonummer – ”det är andra gången på bara någon vecka jag får assist när han gör ett sånt mål”, konstaterar han glatt – och så var det ju Rangers som till slut vann, på övertid och allt.
– Jäkligt skönt. Nu kan ”Zäta” i alla  fall inte skicka alltför spydiga sms.
Nej, men jag får ett under sena nattatimmarna.
Där står:
– Kan ha varit mitt viktigaste mål för året!
* * *
Tårtan talar exalterande gott om Zuke efteråt, om hur mycket bättre norrmannen blivit i forecheckingen och i spelet utan puck.
Det börjar låta som att Rangers störste artist kommer att få chansen i playoff.
Gud hör bön, betyder det.
* * *
I natt var det kul att blogga och jag hoppas en inventering av tidigare inlägg under kvällen kan utlösa ett och annat fniss.
Nu börjar det dock kännas att jag blev utlurad på okristligt tidig frukost.
Jag är faktiskt så trött att inte ens föräldrar tilltvillingar med galopperande kolik kan förstå.
Så nu slår vi igen här.
Men på fredag – ja, Kometen – är vi på’t igen.
Hörs då.