Bäckis comeback

Få se nu, vad finns det för bra som kommit från Gävle genom åren?
Ahlgrens bilar. Di Leva. Gevalia-kaffe. Stefan Åsberg. Rock-Olga. Sotare på gamla Skeppet. Rolf Lassgård. Brinnande julbockar. Rockis och Muttis. Joe Hill. Läkerol. Täppas. Furuvik. Peter Wennman. Och Eken förstås – den här bloggens evige sidekick.
Men ingenting kommer i närheten av hockeystjärnan vi nu, efter 40 matchers frånvaro med eländig hjärnskakning, få se göra comeback i Verizon Center.
Bäckis är Gävles – och en av Sveriges  – finest.
Nånsin.
Jag är, som utlovat,  på plats och tycker det här känns rent högtidligt att få vara med om.
Ni tänker, utgår jag från, skapa längst-fram-vid-kravellstaketet-på-en-Håkan-konsert-trängsel i kommentatorsspåret.
* * *
Som Erik Niva konstaterade här om dagen har alla sina egna små vårtecken och mitt är att få komma till Washington och gå på hockey i den här tiden på året.
Då brukar det i och för sig  vara slutspel, men eftersom det här är ett så stort ögonblick känns det ungefär likadant.
Och rent meteorologiskt kunde det inte vara mer lyckat. När jag klev på tåget i New York var det sju jävla grad och duggregn. När jag tre timmar senare klev av på Union Station vräkte solen 25-gradig värme på oss från en lätt disig himmel.
Det var så jag blev tårögd.
* * *
Det är inte det lättaste läge Bäckis kommer in i, kan man ju lugnt konstatera.
Capitals bara MÅSTE vinna den här matchen – och hela huvudstaden förväntar sig att den 24-årige Swedish House Mafia-konnässören ska frälsa det som en gång var The Greatest Hockey Show on Earth.
Men han är så cool idag, så mogen och säker både som hockeyspelare och dude att han inte har några som helst problem att hantera det.
Lite kan man väl dock misstänka att det pirrar så här i skrivande stund, två timmar före första nedsläpp.
* * *
Ja, jag är förstås glad över att Leksand vann och tydligen också spelade så bra att det blev helt elektriskt hemma i den gamla ladan; därom har alla från Nicke Larionov Eriksson till Sanna Kallur vittnat i exalterade sms och tweets.
Men jag har många kära vänner som håller på Djurgården och kan inte låta bli att tycka lite synd om dem. Jag vet precis hur de känner sig ikväll och it ain’t no fun.
Jag är också glad över att jag inte just i dag inte behöver ha så mycket att göra med Kron Wall of Pain, Bengan Hörnqvist, Dogge Crankshaft, Gabbe Landeskog, Marcus Krüger och Yayo Josefson. Det är sex NHL-svenskar som inte mår bra just nu.
* * *
Bäckis pratade lite om sin comeback med local media efter värmningen i den där egendomliga träningshallen ute i Arlington i morse.
– It feels like I’m ready. I’ve been practicing hard and stuff,  and I’ve been battling with a couple of guys on the team and I’ve been taking a couple of hits, sa han.
Stuff?
* * *
Just Dogge hade jag i luren här om kvällen och han var direkt bedrövad över vad som höll att hända hemma i moderklubben.
– Jag är mest orolig för morfars hälsa. Det här är inte bra, suckade han.
Morfar – det är Lasse Björn det.
Då snackar vi så mycket djurgårdsadel att vi alla borde ta av oss hattarna och bocka djupt.
Hoppas han får trösta sig med barnbarnet i Stanley Cup-slutspel istället.
* * *
Det var andra som pratade efter värmningen i morse också – om Bäckis.
Mojo Johansson:
– Han har varit saknad på alla områden. Han är en sån allround-spelare och är inne på i powerplay och i penalty kill och i slutet av matcherna, oavsett om vi leder eller ligger under. Så det känns väldigt bra att ha honom tillbaka.
Coach Hunter:
– Nicky har en den där gåvan som innebär att han kan inte behöver titta upp för att slå passningarna rätt. Han vet var alla befinner sig ändå.
Mike Green:
– Han är en av de allra bästa på att se isen och förutsäga vad som ska hända innan det händer. Och när jag säger att han är en av de allra bästa menar jag det verkligen. Så han kommer att hjälpa vårt lag big time. Vi är oerhört tacksamma att han kommer tillbaka innan grundserien är över.
Tunga puckar.
* * *
Dom har gjort om lite i environgerna i Verizon och till exempel lagt in en ny, ful heltäckningsmatta i lobbyn innan man når den långa korridoren mot presslounge och omklädningsrum.
Men det är fortfarande samma kalla betongklump till hall och i pressentrén står fortfarande den gamle säkerhetsvakten som så fort han ser mig utbrister ”Calle Johansson!” och sen drar någon otryckbar fräckis.
* * *
Storchen, Bäckis storebror, är för en gångs skull i Åre istället för att ligga på den där bekväma soffan i Arlington, så han missar tyvärr denna happening.
Men han hann skjuta iväg ett tweet under kvällen:
– So happy to have my brother back in the lineup tonight.
Det tycker jag nästan var lite rörande.
* * *
Men Caps  har börjat med nya, gula ackrediteringsbrickor.
Vad är dealen med det?
Det här är ju the red team.
* * *
Jag sitter för långt ifrån för att se exakt vilka det är, men en och en halv timme före matchstart kommer två Habs-spelare ute på isen i shorts och t-shirts och står och lajar lite med puck och klubba.
Den som vill kan ju tolka det som att de är mer laddade ikväll än på Garden igår.
* * *
Hunters nykomponerade förstakedja ser ut så här:
Ovetjkin-Bäckis-Mojo.
Man ryser ju.
* * *
Faktum är ju att Habs förstört för Capitals förr, i den chockerande första slutspelsrundan 2010, och dom som var då lär vilja göra om det.
* * *
Antar att jag inte behöver vara ensam om att bua ut Rene Bourque ikväll.
När han, som sabbade Bäckis säsong, kommer hit ska han ju jagas ur stan och lämnas vid ett öde skogsbryn, utan pengar och helst utan kläder.
* * *
I och med att Flyers tappade poäng idag är det klart att Rangers får hemmafördel i första playoff-rundan, vad som än händer.
Har inte hänt sen 96.
Samtidigt tog Senators ett skönt kliv mot säkrad slutspelsplats. Snart så.
* * *
Sotare på Skeppet, om någon undrar, var en gastronomisk sensation. Det hände att vi från Borlänge körde tio mil bara för att få sitta på den klassiska Gävle-krogen och äta den oerhörda husmanskostanrättningen.
Sen åkte vi snabbt hem igen, man ville trots allt  inte vara i Gävle längre än man behövde.
* * *
Bäckis kör, som alltid, utan hjälm på värmningen – och när han zoomas in på jumbotronen utbryter brakande jubel i hallen.
Han förstår först inte själv varför, ser sig lite förvirrat om – men kollar sen upp på sig själv på jumbon.
Då kan 24-årige Nicklas Bäckström inte låta bli att le lite blygt.
* * *
Varför ska det alltid vara så förbannat kallt på den här pressläktaren?
* * *
Några förhoppningar om att Buffalo ska snubbla ikväll bör Caps inte ha.
Dom möter Toronto…
* * *
Jag tycker att man under värmningen kan se på Ovie att han är oerhört inspirerad av att ha sin gamle radarpartner tillbaka på isen.
Håll i mössan, gode Price.
* * *
Taggen, ditt engagemang i mina natt- och dryckesvanor är närmast gripande, men jag måste göra dig besviken ikväll också.
Jag ska med niotåget i morgon för att hinna hem och bruncha med en god vän som lämnar New York för Stockholm imorrn.
Så det blir ingen Old Ebbitt-sittning den här gången.
* * *
Bäckis står i slutet av värmningen och matar puckar mot Ovie, som dammar på och dammar på och dammar på.
Det är en syn.
* * *
Tro på fan om det inte är fullt av Habs-fans här också.
Man måste beundra dedikationen.
* * *
Nej, nu kör vi.
Det är dags att hälsa Nicklas Bäckström tillbaka till NHL efter tre månader och 40 matcher.
Må han få en stor kväll.
Ni också.
Jag återkommer traditionsenligt i första paus.