Den största matchen i New Tork på 18 år

Jag är snart 45 år, men väntar alltjämnt på att det ska hända.
Att jag ska bli vuxen.
Att jag ska skärpa mig.
Att jag ska  bli ansvarsfull och sansad och inte tycka att meningslösa saker är så fruktansvärt roliga.
Så var ju vuxna när jag var liten. Dom läste tidningen med allvarliga miner och svarade med ett avmätt,  överseende ”jaja” när man hoppade jämfota över att det skulle bli Macahan på TV, att det fanns nya sorts surisar i sortimentet hos godishandlarn på Hagavägen eller att Mats Åhlberg hade gjort hat trick för Leksand.
Men jag är fortfarande likadan, fortfarande lika fnissig och lättexalterad och storögd inför det som ger vardagen färg och sväng och spirit.
Så  när jag nu sitter här på min stol i det gamla pressrummet och väntar på den största hockeymatch som spelats i the woooorld’s most famous arena sedan Game 7-finalen 14 juni 1994 känner jag en eufori som i sin blodtryckshöjande intensitet inte går att klä i ord och som riktiga, vuxna människor i ännu lägre utsträckning skulle kunna förstå.
Det är säkert löjligt.
Omoget.
Den feges omedvetna flykt undan viktigare saker.
Eller nåt
Men det skiter jag högaktningsfullt i.
Det här är något av det häftigaste jag någonsin varit med om och jag är ohyggligt glad över att det känns så, att jag aldrig blev en av de allvarliga tråkmånsarna utan verkligen får känna hur pulsen stiger när det är dags för en klassisk, mytisk, big fucking Game 7 på Garden.
Och för att travestera Lou Reed i den för ändamålet lämpliga titeln ”Perfect Day”:
– I’m glad I’ll get to spend it with you.
Ni är ju, i de flesta fall, likadana och nu ska vi ha fruktansvärt kul ihop.
* * *
Att det här är, och i ännu högre grad kan bli, en speciell dag i The Greatest City in The World, har varit tydligt ända sedan tidiga morgonen.
Det hänger liksom i luften, ett slags spänning och förväntan och elektrisk laddning som bara baseboll och amerikansk fotboll vanligtvis utlöser i storstadsdjungeln..
I love it.
Den här sporten, och det här laget, flyger under radarn praktiskt taget för jämnan och att få se en sådan inzooming i det allmänna New York City-medvetandet är en jävla fröjd.
Garden är förstås epicentrum  och redan tre timmar före matchstart föremål för ett mediaintresse som liknar ingenting.
Vid det laget brukar det vara jag, och möjligen Brooksie, som sitter i vår suveräna isolation och knattrar, men nu är det fullt så det knakar både i pressrum och korridorerna runtomkring.
Murvlar och kommentatorer och reportrar har flugit in från hela Nordamerika  och på nåt sätt har jag till mig oändliga glädje fått behålla min plats på pressläktaren, men mina vanlig sidekicks får finns sig i att se på bildskärmar, för på deras stolar sitter heavy weights från Toronto och Philly som inte missar sånt här.
Stor match, sa jag det?
Otroligt stor.
* * *
Har inget att rapportera om Strålle Strålmans T-shirtval inför den här do-or-die-smällen.
Han har ingen alls, nämligen
Han sitter i bara bringan efter morgonvärmningen och talar om hur roligt det ska bli att få spela en sån här match.
Det betyder förmodligen att det verkligen är allvar nu.
* * *
Som ni kanske ser satsar vi ovanligt hårt på sportbladet.se i natt också.
Jag lallar på som vanligt i den här bloggen – men för den som vill ha kontinuerliga uppdateringar avlossar den eminente fin-Emil Karlsson också en Cover-It-Live-smocka under matchens gång.
Kolla på sportbladet.se
* * *
Calle Hagelin, däremot, bär den tischa som Strålle gjorde till bloggfavorit inför första mötet i den här serien och som har ett ”The right way…” på framsidan och ett ”…the only way” på baksidan.
Att han tycker att det är allvar nu behöver man dock inga tröjtryck för att förstå. Det syns i ögonen och hörs på rösten när den vanligtvis pratglade sörmlänningen helt kort säger:
– Allt känns som det ska. Jag är laddad. Det här blir kul.
Kan vara idé att hålla koll på honom ikväll.
* * *
Har försökt messa och ringa Jakob Silfverberg i flera dagar, men oväntat nog – han har rykte om sig att vara världens trevligaste grabb – inte fått något svar.
Gåtan får sin lösning när jag träffar honom i Senators omklädningsrum efter morgonvärmningen:
– Jag försöker låta bli att använda den svenska mobilen. Det blir så dyrt, säger han.
He he, nästan lite rart. Den sortens problem kommer SM-kungen inte att behöva bekymra sig om i framtiden.
Just då, efter värmningen vet han inte om han ska spela eller inte, men det verkar det som att han ska.
Nummer 33 – Cacke Larssons gamla nummer, mer än något annat – är i alla fall med på värmningen.
Kul!
* * *
Tårtan håller under förmiddagen ännu en meningslös presskonferens under vilken han bara svarar ja och nej och ”vi vill vinna” och ser tjurig ut.
Varför ska det vara så jävla omöjligt?
Alla andra tränare klarar av att vara civiliserade och anständiga även under pressande slutspel, men den här måste vara knölig och oförskämd och ovillig att svara ens på de snällaste frågor.
Det är lite pinsamt för hela Rangers, faktiskt.
* * *
Jag gör en Gretzky idag.
Under slutspelet brukade han, sägs det, alltid stanna kvar i hallen mellan morgonvärmning och match – och när vi nu har en sån här högtid följer jag det exemplet.
Går i och för sig ut för en sen lunch under eftermiddagen, men i övrigt har hela dagen tillbringats här,
Då kommer man i rätt sorts stämning på ett djupare plan.
* * *
Här kommer att bli ett fruktansvärt jävla liv ikväll.
Och inte bara på läktarna.
De har plötsligt ställt en trumslagarkvintett, ett slags hurtigare Kroumata, ovanför utvisningsbåset och av eftermiddagens repetitioner har framgått att de klarar av att låta som en 747:a som går in för landning på  JFK.
* * *
Problemet med att stanna kvar i hallen hela dagen är att kostymen måste sitta på redan från början och jag därmed riskerar att komma in i match-groove för tidigt.
Helst vill man ju ha en liten extra emotionell kick när och det brukar komma när kavajen är knäppt.
Men det löser jag genom att knyta fast slipsen först efter den
Allt känns som det ska.
* * *
Henke är också med på morgonvärmningen och sitter efteråt och ser helt avslappnad ut när upphetsade journalister sträcker fram sina mikrofoner under näsan på honom.
Fan vet om han inte till och med ler.
Det var oväntat.
* * *
Står, som det alltid slutar med att man gör såna här dagar, och bara hänger i en korridor när en glad Erik Karlsson trampar för bi.
Jag grattar till Norris-nomineringen och han skiner upp ännu mer.
– Tack! Det blir grymt i Vegas, särskilt som nu Henke kommer också. Det kan du väl hälsa, lite diskret….
Nej, det kan jag inte. SÅ avslappnad är han inte sju timmar före matchstart.
* * *
U-båtar dyker plötsligt upp överallt.
Just som jag satt mig på pressläktaren dyker det upp två unga män och börjar hojta på mig på svenska från Gris-Olles ännu lediga plats på sektionen bakom.
De säger snälla saker om bloggen och lägger plötsligt till:
– Ja, vi är U-båtar, men vi läser allt.
Ha ha, underbart!
* * *
Alfie tvekar inte när jag frågar om den här matchen i alla fall kommer in på topptiolistan över de största han spelat.
– Absolut, det är det. Ska bli fruktansvärt spela den , här i New York och allting.
Huruvida det också kan vara hans sista vill han inte svara på.
– Jag gör som ”Lidas” och lämnar besked när jag fått känna efter, heter det.
* *:*
Undras om man törs fråga de här honoraties som tagit Varpus plats om de kan gå och hämta kaffe i pauserna?
Förmodligen inte…
* * *
Häromkvällen var det någon som frågade om jag sett några Game 7-draman på Garden tidigare.
Nej, det har bara spelats tre stycken i historien – 92, 94 och 94 igen – och då var Bjuppe fortfarande popsnöre hemma i Sverige.
Så det här är en unik upplevelse.
* * *
Alfies skägg blir för övrigt bara mer och mer sensationellt – och hustrun Bibbi är, av lätt förklarliga skäl, glad över att det bara ska sitta där så länge slutspelet pågår.
– Hon sa att det var lite bösigt och klippte till och med lite på halsen, skrockar den legendariske kaptenen.
Bösigt var ordet.
* * *
Av de tre Game 7-matcherna här hemma har Rangers by the way vunnit – samtliga
* * *
Nu är värmningen är slut och temperaturen på Garden stiger ytterligare.
Det känns ända in i benmärgen att vi är med om något mycket stort.
Hoppas ni känner något av det där hemma också.
Nu åker vi.